
Hosted by Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling · EN

Denna lördags text är hämtad från Jesu bergspredikan (Matt 7:1-8), och handlar om den allvarliga synden att döma sin nästa. Den som dömer sin nästa, säger Jesus, är som en som försöker ta ut en flisa ur sin nästas öga när han själv har en bjälke i sitt eget. Att döma sin nästa vittnar därför om en djup andlig omognad, okunskap om vem Gud är, samt rent ut sagt avguderi! Så länge en kristen förblir vid denna synd hindrar han eller hon Guds kärlek att flöda till sin nästa i sitt liv.

På alla helgons dag läser vi Herrens ord om att sätta honom framför allt (Matt 10:32-33; 37-38; 19:27-30). Helgonen är våra förebilder i detta. De är människor som vi, och det enda som skiljer dem från oss är deras totala överlåtelse till Herren. Genom att gå i deras fotspår kan vi efterlikna dem. För det behövs två saker: andlig träning samt förtröstan på Gud. Om detta handlar denna predikan.

På pingstdagen firar vi den Helige Andes nedstigande över apostlarna och Kyrkan. Anden kallas i Trosbekännelsen bl.a. för "Livgivaren". I denna predikan utforskar fader Mikael vad det innebär, och vad det skulle innebära om Kyrkan inte hade den Helige Ande. Vidare några ord om vad livet för den kristne innebär i gemenskap med den Helige Ande, nämligen barnaskap.

I denna lördags evangelietext talar Jesus om hans gemenskap och enhet med Gud Fadern (Joh 14:10-21). Det är ett budskap om att han är sann Gud. Men Jesus säger också något fantastiskt om dem som hör till Jesus: i honom bjuds de kristna in till den heliga Trendighetens liv och gemenskap!

När Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38) skänker han honom inte bara fysisk syn, utan också trons blick. Det är på så vis som Skaparen fullbordar sin skapelse. Men de som menar sig se, nämligen fariséerna, förblir blinda trots att världens ljus skiner mitt inför deras ögon. Fader Mikael talar också kort om frågan kring om Gud straffar barn för deras föräldrars synder.

Vad innebär det när Jesus säger till Fotini, kvinnan vid Sykars brunn, att "den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha" (ur Joh 4:5-42)? Och spelar det någon roll om Jesus sitter "vid" eller "på" brunnen? Evangelisten Johannes förmedlar på ett subtilt sätt att Jesus, det nya templet, är den sanna tillbedjans plats. I hans Kyrka frambärs tillbedjan i kraft av den Helige Ande. Hör mer om det i denna predikan.

Hur hänger dagens evangelietext (Joh 5:1-15) ihop med frågan om Gud och det onda, det klassiska teodicéproblemet? Mannen vid Betesdadammen "hade ingen människa" som kunde hjälpa honom? Men vad är en människa, vem är Människan, och hur hänger det ihop med frågan om lidandets problematik? Om detta handlar denna predikan.

Helige Porfyrios talar ofta om den andliga kampen. Till exempel sade han ”Du kommer inte bli ett helgon genom att jaga bort ondskan. Ignorera ondskan. Om du ser mot Kristus kommer han att frälsa dig” (Sårad av kärlek, 2024, s. 177), och på ett annat ställe framställer han två vägar till helgelse: dels ”den svåra och smärtsamma vägen som innebär kraftfulla utfall mot ondskan, och den enkla kärleksfulla vägen.” Den senare innebär rent konkret, enligt helgonet, att ”öppna en liten glugg [i din själs inre] för att släppa in ljuset så kommer mörkret att försvinna” (Ibid. s. 178-9). Med utgångspunkt i dagens Episteln (1 Petr 5:6-14) och Evangelium (Luk 10:16-21) predikar fader Mikael om den andliga kampens enkla väg.

Aposteln Thomas fick vidröra något aldrig tidigare skådat, nämligen den förhärligade fullkomnade mänskliga naturen, när han rörde vid Kristi sår (Joh 20:19-31). Av sin människokärlek lät Kristus honom göra det utan att förgås, precis som han låter oss smaka den himmelska födan i den heliga eukaristin.

På palmsöndagen firar vi Jesu intåg i Jerusalem, Messias ankomst till den heliga staden (Joh 12:1-18). Vad för slags Messias är Jesus? en som kommer "ridande på en åsna", en ödmjuk konung. De heliga fäderna tolkar Jerusalem på många olika sätt. Dels den konkreta staden i sig, dels Guds Kyrka som det nya Jerusalem, men också den troendes själ som det inre Jerusalem. Vad innebär det då att Messias, Jesus, rider in i vår själ? Och hur hälsar vi honom in där? Om det handlar denna predikan.