Podcast
OBS: Radioessän
Hosted by Sveriges Radio · SV
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Ansvarig utgivare: Peter O Nilsson
68episodes
Episodes
Newest firstAll episodes
Tora Dahl såg att barn också är människor
6d ago00:08:42Tap to summarizeFörfattaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerades första gången 2021-10-18.Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före.Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar.I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne.Barn är ju så ointressanta!Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta!Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta.Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem.Idag tänker vi väl inte längre så?Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan."Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig.De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra.Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång.Eva-Lotta Hultén
Transcribe →
Orwells 1984: Cancel culture och klassanalys
1w ago00:09:53Tap to summarizeGeorge Orwells 1984 har under lång tid använts som slagträ och varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-03-23.Klockan närmade sig åtta. Nattens regn hade satt spår. Fängelsegårdens jordgropar var vattenfyllda. Fukten hängde kvar i morgonluften. En dödsdömd man hämtades i sin cell. Fångvaktarna förde honom framåt, gick tätt intill mot den väntande galgen. Denna ödesmättade scen är hämtad ur essän ”Hängningen” från 1931 och skildrar en avrättning i vad som då var det brittiska kolonialväldets Burma. Författaren är en ung kolonialpolis vid namn Eric Arthur Blair. Han skulle senare bli känd under pseudonymen George Orwell. Själva avrättningen var ett rent rutinuppdrag, något som tidigare hade gjorts många gånger och skulle göras många gånger igen. Utåt sett var alltså allt precis som vanligt. Men inom den blivande författaren hände något omskakande då den dödsdömde, bara några meter från galgen, gjorde något oväntat. Orwell berättar: ”När jag såg fången ta ett steg åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i blom.”En existentialistiskt lagd läsare kan i den händelsen nog inte se något mindre än ett synliggörande av människans villkor. I det lilla och för omvärlden helt betydelselösa steget åt sidan blixtrar en människa till. George Orwell och läsaren ser då plötsligt individen i schablonbilden av en dödsdömd, individen som går mot sin död. Det är en kort vandring med ett ofrånkomligt slut. Undvikandet av vattenpölen illustrerar ett försök att under den vandringen behålla så mycket mänsklig värdighet som möjligt. Och just vikten av att alltid behålla det mänskliga subjektets integritet och värdighet skulle komma att bli en röd tråd rakt igenom hela Orwells författarskap. Ända fram till den dystopiska romanen Nittonhundraåttiofyra som publicerades 1949, ett halvår år innan han dog. Utplånandet av varje mänsklig känsla och all form av individualitet, är det diktatoriska Partiets uttalade mål i Oceanien. Inget privatliv eller individuella uttryck får lov att finnas. Alla mänskliga drifter bekämpas brutalt; sexualdrift, kärlek, familjekänsla. Allt det som ett instinktivt steg åt sidan skulle kunna åskådliggöra är förbjudet.Huvudpersonen Winston Smith är på sätt och vis en bödel. På Sanningsministeriet, som är nyspråk för Propagandaministeriet, arbetar han nämligen med att revidera dåtiden så att den passar in i samtiden och framtiden. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.” Så lyder en av Partiets paroller. En av hans arbetsuppgifter består av att ur arkiverade tidningar skriva bort personer som likviderats på grund av tankebrott. Det är en sofistikerad och långtgående form av cancel culture som han tjänstemannamässigt verkställer. ”Ens namn ströks ur registren”, säger berättarrösten då den förklarar hur en så kallad opersons öde osentimentalt beseglas, ”all dokumentation över allt man någonsin hade gjort raderades, ens tidigare existens förnekades och glömdes sedan bort. Man var avskaffad, undanröjd: utplånad var begreppet som användes”. Men samtidigt som Winston är en bödel är han från romanens början också en dödsdömd. Långt innan han ens hade köpt en förbjuden anteckningsbok och långt innan han den 4 april 1984 gjorde en första förbjuden notering i den och långt innan han ens träffat och förälskat sig i Julia stod han under den fruktade Tankepolisens specialbevakning."Nittonhundraåttiofyra" sägs ofta skildra ett totalitärt samhälle. En sådan tolkning är i stort sett rimlig, men samtidigt är den klassblind och missar därför en av romanens viktiga poänger. Den absoluta majoriteten av Oceaniens befolkning, proletärerna, lever faktiskt i relativ frihet. Samhällets övre skikt, det vill säga Partiets medlemmar, står däremot under en total kontroll. Skillnaden i frihet mellan partimedlemmar likt Winston och proletärerna påtalas ofta. Så pass ofta att den torde ha stor betydelse för förståelsen av romanen. Exempelvis nämns redan i det första kapitlet att det finns en fri marknad i proletärernas kvarter. Winston köpte dagboken där. Och i den första noteringen skriver han om en incident på en biograf då en proletärkvinna helt öppet och högljutt opponerade sig mot att en omänsklig journalfilm visades. Därefter berättar han att det antagligen inte hände kvinnan något, eftersom ”ingen bryr sig om vad proletärerna säger”. Kanske behöver vi bara se oss omkring för att belysa den skillnaden lite bättre. Inom politiken, i massmedier och vid universiteten tycks det idag bli allt svårare att ostraffat få säga fel saker. Samtidigt som så kallat vanligt folk pratar på ungefär som vanligt.Inget hindrar egentligen Winston från att försvinna in i proletariatet för att där leva i relativ frihet. Vid något tillfälle resonerar han med sig själv om att ta det steget. Ändå gör han inte det. Och det är en så pass uppenbart missad möjlighet till frihet att den bör betyda något i en roman som Nittonhundraåttiofyra. En möjlig förklaring är att han liksom alla partimedlemmar, har lärt sig att rikta sitt förakt neråt i hierarkin. Det finns en tydlig klassgräns och upprätthållandet av den tycks vara viktigare än att leva lite friare. Exemplet visar att bevarandet av sociala skillnader sitter djupt i människan och att det har ett högt pris. Hierarkier är fångenskap även för de överordnade. Det aktualiserar ytterligare ett viktigt tema i George Orwells författarskap. I exempelvis reportageboken Vägen till Wigan Pier, en skildring av arbetarklassens villkor under 1930-talet, redogör han för det klassförakt som den medelklass han själv tillhörde fostrades in i. En fostran så stark, berättar han, att den till och med drar en föraktets skarpa gräns mellan övertygade socialister ur de övre klasserna och det proletariat som de säger sig kämpa för. Och å andra sidan riktas hat uppåt. Båda parterna är alltså fångade i schablonbilder av både sig själv och den andre.Väldigt lite i "Nittonhundraåttiofyra" överensstämmer med samhällets utformning under romanens tillkomst i slutet av 1940-talet, förutom just upprätthållandet av klasskillnaderna. Samtidigt som Winston Smith tänker att det bara är proletärerna som kan erbjuda ett framtidshopp, så betraktar han länge deras slitna och smutsiga kroppar, deras simpla och brutala vanor, med den överordnades distanserande blick ovanifrån. Ända tills han, alldeles innan han och Julia grips i kärleksnästet de inrättat i proletärkvarteren, ser en kvinna hänga tvätt. Ur den fysiskt slitna och överviktiga kvinnans gestalt framträder då en vacker människa. Helt plötsligt ”slog det honom för första gången att hon var vacker”. Den arbetande kvinnan sjunger och han tänker med mänsklig värme att människor som hon ”slet genom hela livet och fortsatte sjunga”. I de orden framträder existentialismens Sisyfosgestalt då han, som Albert Camus säger, lycklig måste ta sig an dagens slit. Och att läsa om hur den vackra kvinnan framträder är nästan som att se en dödsdömd fånge undvika en vattenpöl på vägen mot galgen.Jimmy Vulovic, litteraforskare och författareLitteraturGeorge Orwell: 1984. Översatt av Christian Ekvall. Bokförlaget Bakhåll, 2021.
Transcribe →
Kafka var en mycket judisk ateist
2w ago00:09:57Tap to summarizeFranz Kafka var tog avstånd från mycket av den tro och kultur han fostrades i. Samtidigt var han något av en judisk mystiker. Ulrika Björk reflekterar över motsättningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2024-06-03.I novellen ”Det hemliga miraklet” från 1939 skildrar den argentinske författaren Jorge Luis Borges ögonblicket då huvudpersonen Jaromir Hladík, en tjeckisk judisk författare, erfar ett mirakel. Under tyskarnas inmarsch i Prag grips författaren och döms till döden för sina arbeten om den judiska mystiken. Natten innan avrättningen ber han Gud förlänga hans liv med ett år för att fullborda en oavslutad tragedi. När den dödsdömde nästa morgon står inför exekutionspatrullen stannar den fysiska världen upp, samtidigt som hans tankar pågår som vanligt. Med minnet som dokument slutför författaren under ett år dramat, varpå patrullens fyrfaldiga salva kastar honom till marken.Borges magiska realism – där den gripbara världen sammansmälter med en drömlik verklighet – för vidare en modernistisk genre som författaren Franz Kafka etablerade. Kafka föddes i Prag 1883 och växte upp i en assimilerad judisk borgerlig familj. Vid sin död 1924 hade han ett sextiotal skrifter bakom sig och tre ofullbordade romaner. Med juridisk precision gestaltar hans litteratur tillvarons labyrintiska absurditet.Kafkas stora genombrott kom efter hans död, men en av dem som läste honom under hans livstid var historikern och auktoriteten på judisk mystik Gershom Scholem. Enligt honom vittnar författarskapet om den moderna människans vilsenhet genom att förmedla ett särskilt judiskt förhållande till traditionen i en värld där Gud har dragit sig undan. Kafka är en ”kättersk kabbalist” skriver Scholem i ett brev till vännen Walter Benjamin.Kabbala är det hebreiska ordet för ’tradition’ och kommer från verbet för ’att ta emot’. Det är också namnet på en medeltida mystisk lära om den skapande guden som drar sig samman för att ge utrymme åt sin skapelse. Samma gud strålar också ut i världen och uppenbarar sig i tingen. Men hos Kafka kan den fördolde gudens uppenbarelse inte längre erfaras. Allt som återstår är ett meningslöst tomrum.En rad ur det självbiografiska Brevet till fadern – som kom ut först på 1950-talet – verkar bekräfta Kafkas hållning till sitt judiska arv: ”Något bättre sätt att förvalta detta arv än att så fort som möjligt frigöra sig från det kunde jag inte komma på; just en sådan frigörelse tycktes mig vara det mest pietetsfulla”, skriver sonen. Brevet till fadern är en oförsonlig uppgörelse med en förtryckande far och dennes slentrianmässiga religiositet. Den ger därför röst åt upplevelsen av traditionsförlust. Även om fadern fått med sig ”en viss judendom” från sin hemby saknar den i sonens ögon ett egenvärde för fadern och kan därför inte förmedlas.Bilden av Kafka som en internationell modernist var länge förhärskande. Men mot slutet av det kalla kriget började han citeras på den kritiska scenen och som nära förbunden med sitt historiska Prag. För Vaclav Havel var Kafka en förebild. Och i en inflytelserik studie från 1974 byggde de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari en teori kring en dagboksanteckning från 1911 där han hänvisar till ”de små nationernas litteratur” och den egna förtrogenheten med jiddisch. Boken Kafka. För en mindre litteratur påminde om att Kafkas transnationella tillhörighet var både språklig och politisk – han publicerade sig i samma österrikiska tidskrifter som den politiska sionismens grundare Theodor Herzl.Den språkliga historien – den judiska, tjeckiska och tyska – blev nu en del av den kritiska Kafkatolkningen, och den dolda traditionen i Kafkas egna texter började framträda. Tänk till exempel på den lilla varelsen Odradek i novellen ”Familjefaderns bekymmer” från 1919. Medan vissa hävdar att namnet Odradek är av slaviskt ursprung anser andra att det är tyskt, får vi veta, men ingen kan säga säkert. Själva varelsen är en platt stjärnformad trådspole överdragen med trådändar av skiftande slag och färger. Genom sin konstruktion kan den stå för sig själv på två ben men tycks aldrig ha haft något egentligt ändamål. Den är meningslös och ändå fullbordad. Det är det som bekymrar familjefadern, som undrar om varelsen kommer att överleva honom själv och rulla framför fötterna på hans barn och barnbarn.I en hyllning till Kafka tio år efter hans död tolkar Walter Benjamin Odradek som spåret av en bortglömd centraleuropeisk judisk tradition. Den lilla varelsen sätter oss i kontakt med en förnationell värld – inte slavisk, inte tysk, men formad av båda. Vissa uttolkare menar att novellen väver in Kafkas egna översättningar av hebreiska böner.I en annan novell omtolkar Kafka myten om Babels torn. I ”Stadsvapnet” från 1920 avbryts tornbygget inte genom en högre makts ingripande, som i den bibliska berättelsen. Nej, det är storheten i själva idén om ett torn som räcker upp till himlen som förlamar krafterna och får Babels människor att skjuta fullbordandet på framtiden.Byggandet av tornet misslyckas därför att det inbegriper föreställningen att tiden är gränslös, harlitteraturvetaren Stéphan Mosès föreslagit i en tolkning från 1992. Som Kafka skriver var det som om man ”räknade med att kunna hålla på i århundraden”. Berättelsen står därför i kontrast till Borges novell om den judiske författaren i Prag. I ”Det hemliga miraklet” är tiden förtätad till ett enda ögonblick: stunden då den fysiska världen stannar upp och författaren fullbordar sin tragedi i minnet.I skärningspunkten mellan de två novellerna finner Mosès en historiesyn som han förbinder med mellankrigstidens tysk-judiska generation och kallar ”den historiska tidens aktualisering”. Sedan upplysningen hade den europeiska filosofin dominerats av tanken att historien rör sig framåt. Historia betydde kontinuitet, kausalitet och vetenskapliga framsteg. Istället för att (i Hegels och Marx efterföljd) optimistiskt tänka sig historien som en rörelse mot mänsklighetens fulländning hndlar ”den historiska tidens aktualisering” om en diskontinuerlig historia. Vad Kafka och hans generation såg var att historien består av ögonblick som inte låter sig totaliseras. De erkände att kriser, avbrott och slitningar kan vara mer avgörande – till och med mer löftesrika – än en skenbar enhetlighet. Även om tidigare tänkare har uppmärksammat nuets verklighet rör det sig här inte om en flyktig övergång mellan förflutenhet och framtid, nupunkter i en tidslig kedja, utan om en tid som exploderar i otaliga messianska ögonblick. Som hemliga mirakel uppstår de messianska ögonblicken mellan den oändligt förlängbara yttre tiden i Kafkas tolkning av tornbygget och den förtätade inre tiden i Borges berättelsen om den dödsdömde författaren. Och de nämns redan i Talmud, enligt Scholem – samlingen av de allra tidigaste judiska bibelkommentarerna. Där liknas tiden vid änglar ”som återskapas i varje ögonblick i otaliga mängder för att sjunga sin hymn inför Gud innan de förstörs och försvinner i intet.”Ulrika BjörkfilosofLitteraturRobert Alter. Omistliga änglar: tradition och modernitet hos Kafka, Benjamin och Scholem. Översättning: Daniel Pedersen. Bokförlaget Faethon, 2023.Walter Benjamin: ”Franz Kafka: On the Tenth Anniversary of His Death” [1934], Illuminations, utg. Hannah Arendt. Schocken Books, 1968.Walter Benjamin: Gesammelte Briefe. Band IV, 1931-1934. Suhrkamp, 1998.Jorge Luis Borges: Fiktioner. Översättning: Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking. Albert Bonniers förlag, 1995.Deleuze, Gilles & Guattari, Félix. Kafka. För en mindre litteratur. Översättning: Vladimir Cepciansky & Daniel Pedersen. Daidalos, 2012.Franz Kafka: En svältkonstnär och andra texter utgivna under författarens levnad. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2007.Franz Kafka: Brevet till fadern. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2010.Franz Kafka: Till frågan om lagarna och andra texter ur kvarlåtenskapen (1920-24). Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2020.Franz Kafka: Dagböcker: december 1911-1913. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2004.Vivian Liska: ”Law and Sacrifice in Kafka and His Readers”, Interdisciplinary Journal for Religion and Transformation in Contemporary Society, 8 (2022), s. 256-274)Stéphane Mosès. Historiens ängel. Rosenzweig, Benjamin, Scholem. Översättare: Ervin Rosenberg. Bokförlaget Faethon, 2023.Gershom Scholem: The Messianic ea in Judaism and other Essays on Jewish Spirituality. Översättning Michael A. Meyer & Hillel Halkin. Schocken Books, 1971.
Transcribe →
Långessä: Sommarens obehag ruvar i idyllen
2w ago00:40:11Tap to summarizeNågot förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-06-22.1. Bonjour Tristesse och dubbelheten som smyger sig påSommarhuset. Några sysslolösa veckor under årets kulmen, indränkta i idyll och sentimentalitet. Tiden stannar. Det enda som hörs är humlesurr, hängmattans knakande svaj och tjuten av tärnor från viken. Man uppslukas av lättsamma fikastunder i syrenbersån med familjen, strandpromenader och solbad. Äntligen, föreställer man sig, ska man få vila från alla problem.Men oftast smyger sig andra stämningar snart på. Titeln på Françoise Sagans roman, ”Bonjour tristesse” från 1954, är svåröversatt. På engelska har den fått bli ”Hello sadness”. Kanske borde den kallas ”Goddag vemod” på svenska. När Lily Vallquists översättning utkom 1955 hette den först ”Ett moln på min himmel”, men idag ges den ut under originaltiteln. Franskans ”tristesse” motsvaras dock inte av svenskans tristess, utan betyder snarare svårmod eller sorg.Romanen skildrar sommarveckornas kluvenhet genom den 17-åriga Cécile. Hennes rumlare till pappa, ensamt ansvarig för hennes fostran sedan mamman dog, har hyrt ett hus vid Rivieran till dem och hans unga älskarinna. Ytligt sett är den korta berättelsen bräddfull av idyll.”Nere på havsbottnen fick jag syn på en underbar, rosafärgad och blå snäcka”, minns Cécile; ”jag dök efter den och höll den sedan, ren och rundslipad, gömd i handen ända till lunchen.” Hon bär runt på den som en amulett, en skatt som består in i berättandets presens. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har tappat den”, skriver hon, ”jag som annars brukar tappa allting. Den ligger i min hand idag, rosafärgad och ljum, och när jag ser på den har jag lust att gråta.”Vari består Céciles sorger? Hon sträcker ut sig i en av vilstolarna på terrassen under en himmel översållad av stjärnor, och lyssnar till cikadorna. Hon inleder en romans med den snälla unga mannen Cyril som hon har träffat på stranden. Hon avnjuter sin frukost – en apelsin och en kopp svart kaffe – på hustrappan medan solen stryker bort lakanens avtryck från hennes hud.Men i denna visuellt så njutbara roman finns en konstant dubbelhet. Namnet Cécile kommer från latinets ”caecus”, som betyder blind. Jag vet inte om Sagan valt det med avsikt, men om inte är slumpen lika talande.Cécile tycker själv att hon ser allt. När pappan bjuder hennes döda mors väninna Anne till sommarhuset avkodar hon knivskarpt deras diskreta känslospel. Till hennes och den unga älskarinnans stora förtvivlan inleder pappan och Anne snart en romans.Anne är en seriös person, och med henne följer seriösa saker som en förlovning med pappan och ordning i Céciles eftersatta studier. Sorglösheten som den tonåriga flickan dittills vältrat sig i är därmed hotad. Hon börjar konspirera tillsammans med den ratade älskarinnan för att bryta upp pappans och Annes relation.Istället för att bara glida med i livets skiftningar blir Cécile nu en manipulatör av rang. Insikten om hur påverkbara andra människors känsloliv är har dock ett pris. En kuslig själviakttagelse börjar snart ta form. ”För första gången i mitt liv tycktes detta ’jag’ klyva sig”, konstaterar hon, ”och upptäckten av en dylik dubbelhet gjorde mig ytterligt förvånad.” Stolthet blandas med självförakt. Tillsammans med den sanddoftande hettan och de svalkande brisarna från havet uppstår ett nytt rum inom henne, som speglar den konstlade avskildhet de lever i vid sommarhuset.Sagan, som bara var 18 när ”Bonjour tristesse” publicerades, har en mästerlig förmåga att blanda samman det yttre och det inre landskapet, tills vackra utsikter blir till halvblinda självinsikter. Halvslummern i hettan får gradvis något inom Cécile att brista. Men hennes obehag inger mig en paradoxal lättnad under läsningen. Jag har alltid haft svårt för semestern, och Sagan tycks bekräfta att ledigheten inte alls behöver innebära en frid. Snarare kan en särskild typ av obehag växa fram under sommarveckorna, som påminner om Sigmund Freuds beskrivning av das Unheimliche.På svenska översätts das Unheimliche ofta till det kusliga, men det leder i min mening lite fel. Snarare än något skräckfilmsartat är det ohemlika eller ohemliga en upplevelse av något främmande inom det välbekanta och familjära. Det är något man har ansträngt sig för att dölja för sig själv. I Sagans roman uppstår känslan när Cécile upptäcker något omänskligt i sitt eget jag, en empatilöshet som kontrasterar mot hennes roll som vacker och sorglös flicka.Kanske är semestern i själva verket ohemlikhetens främsta högtid. När dagarna mjuknar i sömmarna och de rutinmässiga relationerna till närstående luckras upp kan bortträngda bottensediment stiga mot ytan. Att Anne är en väninna till Céciles döda mor är knappast en detalj i sammanhanget, även om det mest nämns i förbifarten. Vardagen i den stökiga våningen i Paris, dit Cécile och hennes pappa ska återvända efter sommaren, framstår som bräcklig och otillräcklig vid tanken på att den ordentliga Anne skulle kunna flytta in.Men Cécile triumferar i sina manipulationer och bryter upp deras relation. Triumfen surnar dock snabbt. När hon i slutet ställs inför den besegrade Annes ”förstörda ansikte” begriper Cécile något obehagligt. Hon har ”angripit en levande, kännande människa och inte ett väsen”. Anne har en gång varit barn, ”sedan ung flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam”. Det är nog inte främst samvetet som skakar Cécile. Livets gång har blivit så konkret för henne att den framstår som avig och banal genom det åldrande kvinnoansiktets tårar.Tiden har inte stått stilla under hennes semester. Tvärtom, vilket berättandets tillbakablickande ständigt påminner läsaren om, har veckorna i sommarhuset tvingat Cécile att börja betrakta livet som en godtycklig samling av förflutna episoder. Även om man kan ta dem i sina egna händer kan man inte ändra dem i efterhand. Därför blir hon illa berörd av den vackra snäckan hon en gång fiskade upp från havsbottnen, vars släthet fortfarande känns likadan mot fingertopparna. Så kan tonårstidens första antydan om semesterns ohemlikhet se ut. 2. Alberte-trilogin och hemmet utanför hemmetVari består det välbekanta och det främmande? Är det bara en vanefråga? Eller finns det ett annat slags djup inom oss, som säger ”på den här platsen, med de här människorna hör jag hemma”?I ordet ”smultronställe” bor en sådan längtan efter en liten glänta på jorden där man rent godtyckligt känner sig hemma. Ett hörn av världen som är ens eget, ett hem utanför hemmet. Där det finns ”humlesurr, stilla fläktar genom lövverket, smultron som man kan nå utan att ändra ställning, någon som kommer och säger till kanske, att klockan är mycket, ropar hem en till en måltid i det fria, under träd”, som Cora Sandel skriver. Som hennes berättare Alberte letar vi efter känslan som gör oss ”på vippen att ropa att här var den plats där de skulle stanna, det ögonblick i tiden de skulle gripa.”I hela sitt liv har Alberte letat förgäves efter den känslan. Som tonåring vantrivs hon i det småborgerliga hemmet i Nordnorge, och senare, som ung kvinna, skapar hon en flyktig bohemtillvaro för sig i Paris. Men kanske består frihetskänslan hon upplever där bara i att ha sluppit ifrån pressen på att hitta sin plats. En frihet från, snarare än till, ett hem. För när Alberte får barn blir bristen tydlig: hon har inte fast mark under fötterna. Hon måste skaffa det, för hennes lilla son behöver det.Om man inte kan ge sina barn ett drömhem vill man åtminstone kunna ta dem till smultronställen på somrarna. Man vill ge dem grönska, stränder och vilda lekar i det fria, se fräknarna breda ut sig på stadsbleka kinder och benen fyllas av skrubbsår.Albertes son är klen och försvagad sedan de fattiga och frusna krigsåren i Paris. Om kvällen lägger hon örat mot hans bröstkorg och hör det lilla hjärtat banka alldeles för fort. Relationen till hans far, skulptören Sivert, är ansträngd, på väg att bli bitter. Men nu ska de på sommarferie under några veckor, tillsammans med några goda vänner i ett litet hus vid Bretagnekusten.Redan på tåget ut hör Alberte ett sus från för länge sedan. ”Det fyllde luften och var överallt, låg bakom och omkring alla andra ljud. Hon kunde inte göra klart för sig vad det var.” Men så stannar de på rälsen en stund. Och med ens ”var luften alldeles fylld av brus, en väldig, monoton sång på två toner. Den steg och sjönk, kom och gick som en andning utifrån rymden någonstans, förde henne många år bakåt i tiden.” Det är havet. Atlanten den här gången, och inte Ishavet som hon vuxit upp vid, men ändå. En livgivande fukt som får dragen att mjukna, ”som om en stramande mask föll av dem”.Vad släpper man fram när man kommer fram, kommer hem? Och varför kan det göra så ont att äntligen lyckas känna det? Alberte har ju kommit fram till ett smultronställe. Äntligen står hon i en slänt full av klöver och groblad som kittlar de nakna fotsulorna. Vännen bredvid gnolar en melodi som drar upp något obestämt ur minnet. Sandel skriver: ”En glimt av något som ligger så långt bakom att det är som en annan människas tillvaro, något man har hört om eller läst. En snabb liten tankekedja: Jag måste ha gått fel, när gick jag fel, var gick jag fel? Jag har kommit till galen plats.”Att komma hem och att inse att man är vilse kan vara samma sak. 1919, strax före sommarferien so...
Transcribe →
Digga Darwin: Povel Ramel som naturfilosof
2w ago00:10:00Tap to summarizeSven Hugo Persson spårar en grönt stråk i Povel Ramels produktion. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2025-09-08.Naturen går som en röd tråd genom Povel Ramels verk. Det har ofta sagts att hann undvek den politiska satiren som är så central hos andra svenska revyförfattare som Karl Gerhard eller Hasse och Tage. Men det är slående att när han ändå formulerar en form av satir och protest, då är det den hotade naturen det gäller. Som i sången Det skulle aldrig delfinerna göra från 1969 eller i Margareta Krooks monolog Moder Jord i revyn Tingel tangel 1989.Inte heller skämtar Ramel om präster eller kyrkan. Religionen är helt enkelt frånvarande. Ett av de största hoten mot Bibelns lära om världens skapelse på artonhundratalet var ju Darwins utvecklingslära. Och vad hittar vi hos Ramel om inte sången Digga Darwin,” denna man som sammanhanget fann”.Han satt där på sin kammare, drog sin polisong/och tänkte Adam Eva, oh there must be something wrong/Den sagan är ju vacker men ologisk och trång/jag föredrar att tro på ett naturligt hålligång” Visst formulerar Ramel ett credo här.I en sketch med Wenche Myhre från 1970 framträdde Povel Ramel som en knasig naturvetare som påstår sig kunna läsa naturen: Vänta ska jag ta på mig mina naturögon - sådär! Nu läser jag. Ojojoj så mycket nyheter. Jag trodde jag hade läst ut den här skogen för längesedan.En stark svensk tradition sen Carl von Linné är ju att se naturen som något som ska kartläggas, beskrivas, namnges. Ännu på femtiotalet skulle svenska läroverkselever samla och pressa växter och klassificera dem. Språkkonstnären Ramel hittar på nya artbenämningar, som låter som om de fanns. I sketchen om naturläsaren finns ampertall, insekter som kapuschongfly och bostonkrank, nessmarkrympling, blommor som sommarmyrten och ängsfrossa, brudväkta, nypel, snigelbytta, markask, nådiga Malte, klämtillmighårt och Mormorsbäcken. Språket skapar en helt ny natur.I svensk poesi från den botaniskt skolade Erik Axel Karlfeldt och framåt går ett stråk av blomdoft och exakt angivande av arter. Ta bara Evert Taubes gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. En vemodig, rentav ödesmättad naturlyrik finns i andra populära vistexter som Visa i midsommartid. Ni vet den där som börjar du lindar av olvon en midsommarkrans. Povel Ramel parodierade sorten i visan Turion Turion som ingår i allmogeparodin i femtiotalsfilmen I rök och dans. Han blandar friskt verkliga blomsorter med påhittade. Suggestiv lyrik till en mollstämd melodi i folkviseton: rodnande tistlar och svingröpelort, bugande hundkäx och ängskladd i knopp.I Svenska naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur fick jag i en artikel veta att naturen faktiskt också var ett stort och mycket konkret intresse hos privatmannen Povel Ramel, han hade ett stort fågelintresse, slukade naturprogram på radio och tv, läste böcker och tidskrifter. Och efter hans bortgång valde hans familj att till hans minne stödja Naturskyddsföreningen arbete för fågelarter som riskerar att dö ut för att deras livsmiljöer nu försvinner.Och associationerna går, trots allvaret, till en ramelvisa som jag ofta hörde i radion när jag var barn i början på femtiotalet: Småfoglarne, där hans ordfantasi skapar nya fågelarter. Eller vad sägs om mittbenan, uppskärran, oärlan, hålltruten?Tillbaka till naturen sa Jean Jaques Rousseau på 1700-talet och förde fram tanken på civilisationen som tvång och fängelse, något som skadade människan och inte förädlade henne. När Ramel skapade sin revyform i början på femtiotalet döptes den ju mycket riktigt till knäpp upp! Fram för det lekfulla, rentav barnsliga. Geniala barnboksförfattare som Astrid Lindgren och Lennart Hellsing är ju Ramels generationskamrater.Hur modern västerländsk civilisation i form av turism skadar en ursprunglig miljö, ja, det är ju temat i det kända ramelnummer som mycket riktigt heter – Naturbarn med den odödliga raden tycka turist trist.Och idén om tillbaka till naturen får sin fullbordan i sången från 1966 Ta av dig skorna, en vision av en annan värld, en mer sensuell tillvaro: ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann, dricker, skrattar och dansar till en strumplös orkester… Darwin finns med även i denna sång apan inom dej har än en framgång rönt . Beppe Wolgers var medförfattare till texten som också är samtida med hippiekulturens naiva och vackra dröm om flower power och fred och fri kärlek. Sköna kvinnor tar av sig skorna i dunklet under ett bord/ tog soldaterna av sig skorna blev det inga mord. Här är det inte längre bara kul och crazy lek med ord utan här är Povel Ramels längtan till naturen en vision om en bättre värld.Sven Hugo Persson, kulturjournalist och dramaturg.
Transcribe →
Sommaren 2026
2w ago00:00:29Tap to summarizeEtt forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. OBS tar sedvanligt sommarlov från etern – fortsätt följa oss i appen för hängmattekompatibel lyssning!Under sommaren bjuder vi på en massa godingar från arkivet. Bland annat på temat Homeros, med anledning av Christopher Nolans storfilm The Odyssey. Den 1 september är vi tillbaka i radion, då med tre avsnitt i veckan. Glad sommar önskar OBS-redaktionen.
Transcribe →
Vägledaren: Allen Ginsberg ville lära oss att älska konsten och livet
3w ago00:09:58Tap to summarizeFörfattaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.Den här berättelsen utspelar sig under den så kallade coronakrisen år 2020, när du som lyssnar hör den så befinner du dig kanske i någon mutation av samma kris eller så har den avlösts av en helt ny. Kanske upplever du någon form av lättnad, en lite ljusare tid. Vår tillvaro är en pendel mellan dessa poler som inte kan existera utan varandra. En oväntad händelse utlöser en kris, hela planeten ligger i spasmer. Hur ska vi höra ihop, om allt är kaos? Vi drar i nödbromsen, resten beror på oss.Lärdomarna i denna berättelse är inte nya, de är alla erfarenheter som många gjorde detta år: Vi behöver våra minnen, vi behöver poesin – och vi behöver träden. Men varje människa har sina egna hågkomster, dikter och parker. Detta är mina.När president Macron släckte ner Paris på kvällen torsdagen den 12 mars 2020 kände jag mig som den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Denne var överallt när han levde, över hela jordklotet, och han tyckte om att undervisa. Och så älskade han livet. Jag identifierade mig med honom som lärare och författare. Därför var jag på Sorbonne, mot alla odds.Trots varningar från omvärlden hade jag tagit mig till Paris och mådde som alltid bättre än de flesta, den vita yang-pricken i den svarta yin-halvan, det är Pariseffekten. I Luxembourgträdgården, min viktigaste plats på jorden, höll jag och mina elever på med ett skrivprojekt som var en reaktion på situationen, smittan: hur man berättar en historia när allting är hotat, när allt står på spel, när man inte kan tro på nånting längre. Undantagstilltåndet! Plötsligt var grindarna till parken låsta. Alla kaféer och mötesplatser – ja, hela staden! – nedstängd. Ett enda tal från Macron till franska nationen; alla hade förstått, det är sista chansen.Ginsberg hade sprungit omkring i Luxembourgträdgården 1957-58 när han bodde på The Beat Hotel. Sommaren 1980 besökte jag honom några dagar i Boulder, Colorado, där han undervisade om de engelska romantikerna för unga studenter som ville lära sig skriva. Han lärde mig något som han kallade ”negativ kapacitet”. Hur man kommer vidare med det osäkra, mysteriet. I mars 2020, stod vi plötsligt inför ett osynligt virus, en kallhamrad egoist. Covid-19, partikeln utan spegelbild, en trojansk häst på bröstet till varje människa.Några dagar senare kom jag iväg från Paris med ett av de sista planen som lämnade staden just då, mot Berlin. Paris var stängt, Luxembourgträdgården stängd. Jag sökte mig till Berlins stora park, Tiergarten och började gå runt en timme före mörkrets inbrott. Nästa dag gjorde jag samma sak och nästa samma igen. Det skulle pågå hela året och fortsätta nästa.Tiergarten skapades som jaktmark 1527 och när jag går där så tänker jag på allt de här träden har sett sedan 1945. Äldre än så är de inte. Vid andra världskrigets slut fälldes nämligen nästan alla träd och förvandlades till ved; av 200 000 praktfulla träd på 210 hektar återstod 700 ensamma, brandskadade små dvärgträd lite här och där.Tanken på att träden i Tiergarten planterades och växte ur ruinstaden Berlin hjälper mig. Om jag inte går dit varje dag känner jag mig sjuk.Jag har upptäckt att jag inte är ensam. Bland de många träd som talar till mig finns också människor som lyssnar till samma budskap, bara en bit bort, vid nästa träd. Efter några veckors kringströvande urskiljer jag återkommande par och enstöringar som jag, på samma platser, unga människor som tränar, gör gymnastiska övningar, vid ett speciellt träd, varenda dag. Barn som följer sina föräldrar genom parken på väg hem. Alltid samma väg.När jag går på gångarna hör jag hela tiden fragment av samtal mellan vänner och kärlekspar, om ditt och datt. Dessa samtal återskapar betydelsen av vänskap, promenader, förtroende och förhoppningar. Det låga ljudet av två vänner som samtalar förtroligt om någon detalj i livet på en av parkens gångar talar samma språk som Allen Ginsbergs poesi.I Colorado 1980 deklamerade Ginsberg Shelleys ”Hymn to Intellectual Beauty” för att lära oss att älska konsten och livet. Vi pratade om allt under sena eftermiddagar i hans trähus i Boulder.När han talade lät det som dikten Sång i ”Howl och andra dikter”, här i översättning av Per Planhammar:Världens tyngd är kärlek.Under ensamhetens börda,under missnöjets börda så är tyngden,tyngden vi bär kärlek.Beatpoeten Allen Ginsbergs poesi var uppmärksamhet på livet, utvecklad ur inre osäkerhet, ”nederlagets vrål” som William Carlos Williams skrev i förordet till ”Howl”.I den mediokra aggressionens tid, när existensen har satts inom parentes och allt präglas av sönderfall, ensamhet och skyddsanordningar, då går jag bland de kraftfulla trädstammarna i Tiergarten och tänker på vad Allen Ginsberg sa på verandan till trähuset i Boulder 1980:”Det som gör en till författare är förmågan till inlevelse i chocktillstånden. Som Virginia Wolf skrev: konsten är ett dolt mönster, vi är alla delar av ett konstverk. Hamlet och Beethovens stråkkvartetter är sanningar om det vi kallar världen. Det finns ingen Shakespeare, ingen Beethoven, och ingen Gud; vi är orden; vi är musiken; vi är tinget i sig.”Sen satt vi tysta och rökte, och så sa Allen:”Det bästa i oss uppstår ur vår sårbarhet.””Ingen vila utan kärlek – ”Jag tänker i Tiergarten:Katastrofen är att historien förlorar sin mening om var och en bara arbetar på sin historia,söker kontakt utan förpliktelser –Beatpoeterna ville se allt i den amerikanska natten, ingen människa var för liten –Deras anslag var gemenskap, visioner, Baudelaires korrespondenser:Deras store fotograf och filmare Robert Frank sa att han kunde se Big Ben i London från Coney Island.När han var ung kunde han se timvisarna också.Ferlinghetti vill som poet rädda alla bortsprungna katter, han säger att poesin är det sista fyrtornet på ett stormigt hav.Krisen är uppfostraren, utvecklaren av det nya jaget.När Allen Ginsberg fick reda på att han hade kort tid kvar att leva ville han bygga en inspelningsstudio i sin lägenhet så att hans vänner Bob Dylan och Paul McCartney skulle ha professionell utrustning att spela på när de kom förbi.När min mamma fick en inoperabel hjärntumör så sa hon:”I det mörkaste finns bättringen. Jag tar operationen.”. Vad menade hon? Ginsberg visste.Han gjorde t’ai chi i sitt kök och tackade gud för att poeten Rimbaud blickade ner på honom från ovanför diskbänken.Min mamma levde elva år till efter operationen.När de sista solstrålarna får Victoria att lysa klart i guld över mig och alla andra som släntrar genom Tiergarten, deklamerar jag för träden och de förbipasserande en rad skriven av Lawrence Ferlinghetti till vännen Allen Ginsberg, och lovar mig själv att bli en bättre människa:”Poesin är själens energi, om själen existerar.”Då hör jag plötsligt någon säga:”Du glömde oss.”Så jag tillägger:”Träden är livets energi, och ni existerar.””Danke!” säger träden Yin och Yang, med en och samma röst.Ulf Peter Hallberg, författare och översättare
Transcribe →
Nationen som konstverk: Kan totalitär estetik avväpna fascismen?
3w ago00:09:34Tap to summarizeNeue Slowenische Kunst utropade sig till stat och utfärdade pass. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett kusligt konstprojekt som sprängde gränser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det tidiga 1990-talet var de nya och nygamla statsbildningarnas tid. Sovjetunionen hade upplösts och flera forna sovjetrepubliker förklarat sig självständiga. På Balkan bröt den jugoslaviska federationen samman i uppslitande krig. Ur konflikterna reste sig sju nya stater: Bosnien/Hercegovina, Kroatien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Slovenien och så småningom också Kosovo.Eller är det åtta? 1992 öppnade i Moskva staten NSK sin första utländska beskickning. NSK står för Neue Slowenische Kunst, ”ny slovensk konst” på tyska, och bildades 1984 av tre slovenska kulturgrupper. Det var teatern Sester Scipion Nasice, bildkonstnärerna i IRWIN och industrisynthbandet Laibach. Dessa sades vara kollektivet NSKs religiösa, kulturellt-historiska samt ideologiska avdelning. Sju år efter sitt bildande tog så NSK steget att utropa sig till stat.Som konstprojekt är det inte unikt. Andra exempel är Lars Vilks Ladonien eller Carl Michael von Hausswolffs och Leif Elggrens Elgaland-Vargaland. Men någonting ger NSK-staten en särställning bredvid liknande statsbildningar, och väcker både oro och en särskild fascination.Den mest kända delen av NSK i Sverige är sannolikt Laibach, och inte självklart positivt. Bandet framträder gärna i uniform, scenestetiken är kraftigt inspirerad av både nazism och stalinism. I 1980-talets Slovenien väckte de skandal. Namnet ”Laibach” är den tyska beteckningen på huvudstaden Ljubljana, och minner om både nazistisk ockupation och slovenskt medlöperi. Under flera år var bandet rent av förbjudet att använda sitt eget namn. I en berömd tv-intervju 1983 får gruppen frågor om sina politiska ståndpunkter. Vid tillfället bär de uniformer och armbindlar prydda med svarta kors, deras svar är kryptiska meningar tonlöst reciterade från ett papper, blickarna stela och uttryckslösa. Effekten är kuslig.Ett ofta citerat uttalande från NSK säger: ”Endast den konst som talar den politiska manipulationens språk kan undkomma manipulation.” Några år innan självständighetsförklaringen vann konstkollektivet en tävling om den officiella affischen till den jugoslaviska ”ungdomens dag”, ett firande kopplat till den store ledaren Titos födelsedag. Först efter att vinnarbidraget offentliggjorts uppmärksammades att affischen var en re-make på en nazitysk propagandabild. Den nazistiska fanan hade bara ersatts med en jugoslavisk, och den tyska örnen med en duva. Händelsen blottade en oroande likhet i estetisk sensibilitet mellan den nazistiska staten och Titos specifikt jugoslaviska form av statssocialism. NSK och Laibach iscensatte en dyrkan av den totalitaristiska staten. När de utropade sig själva till stat var det därför svårtolkat. Var det ett politiskt eller ett konstnärligt projekt? Totalitärt eller frihetligt? Var det ironi eller faktisk fascism? Den slovenske filosofen och psykoanalytiske teoretikern Slavoj Žižek talar om ”överidentifikation” som en strategi bland dissidenter i den europeiska realsocialismens slutfas. Genom att ta realsocialismen på större allvar än den tog sig själv kunde man, säger han, synliggöra systemets förnekade premisser. I detta sammanhang förstår han också NSK och Laibach. Deras iscensättningar är inte parodi, de opererar inte genom förlöjligande. Vad NSK frambesvärjde och har fortsatt att frambesvärja är den moderna statens bortträngda sida, dess spöklika tvilling.Freud beskrev det kusliga som vad som borde ha varit dött, men som likväl rör på sig. Om Laibach och NSK mött frågan om fascism med ett överslätande skratt och en försäkran om att allt bara var spel, hade ordningen återställts och monstret åter motats ner i källaren. Men det var en lugnande gest man vägrade.När NSK-staten utropade sig själv, började den emellertid med entusiastisk generositet dela ut passhandlingar. En retrofuturistisk pastisch på affischen ”Uncle Sam wants you” lockar med medborgarskap i ”universums första globala stat”. En stat utan land, transnationell och placerad i tiden snarare än i rummet. Till en början framställde NSK faktiskt sina pass i samarbete med det unga slovenska inrikesministeriet. Tillverkningsprocessen var alltså identisk. NSK-passen uppfattades lätt som ”autentiska”, det vill säga, som dokument som knöt bäraren till ett visst territorium. Och i krigets kaos, där ett pass över en natt kunde visa sig värdelöst, skedde med just dessa pass någonting förunderligt. Som 1995 när Nationalteatern i det då belägrade Sarajevo under ett två dagar långt evenemang förklarades vara NSK-territorium. Mängder av pass och diplomatpass utfärdades, och med hjälp av dessa lyckades sedan flera Sarajevobor ta sig ut ur staden.En vän med rötter på Balkan påpekar att människor under kriget hjälpte varandra över gränser hela tiden; ibland altruistiskt, ibland mot betalning. Att utgå ifrån att gränsvakterna tog NSK-passen för ”äkta” blir därför förenklande. Lika troligt är att de erbjöd vakten en förevändning, ett verktyg för att öppna gränsen. Men kanske lät sig detta göras just för att passet stod fritt från etniska lojaliteter och gränskonflikter. Här glimrar en utopisk möjlighet; just det pass som inte refererar till ett territorium, blir vad som möjliggör de belägrades väg ut.Kulturteoretikern Alexei Monroe ser i NSK och Laibach också en delförklaring till den slovenska nationalismens relativa avsaknad av militaristisk chauvinism. Hos NSK blev nationen kitsch; en överdådig yta, lika tömd på politiskt innehåll som NSK-staten är tom på territoriella anspråk. På så vis, menar han, föregrep de den paramilitära appropriering av nationen som skedde i andra delar av forna Jugoslavien.Och sannerligen, att betrakta Laibach musikvideor är att bjudas in att frossa i totalitär estetik. Det är varken ironi eller satir, utan något annat och mer. Fascismen dras till sin konsekvens som just blott estetik, tömd på de våldsamma implikationerna av ett territoriellt och biopolitiskt projekt. Ställd invid detta estetiska överdåd måste varje politisk fascism framstå som en blek och menlös kopia.Men fungerar denna överidentifikationens strategi på 2000-talet? Den fascism som opererade i det 1980-tal som födde fram NSK tog sig sannerligen på allvar. Hur skulle den då kunna tåla mer allvar än vad den själv var förmögen till? Under 2000-talet har vi istället sett framväxten av en fascism som gjort det hotfulla pajaseriet till sin paradgren.Kanske är NSK ett delvis föråldrat projekt. Ändå finner jag ett märkligt hopp i detta formulerande av den totala statens totala frihet i det allomfattande medborgarskapet. NSK blåser upp nationalstatens idé tills den sprängs. Det är inte vad som en gång var Jugoslavien som omfattar NSK-staten. Det är NSK-staten som omfattar allt.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författareLitteratur:IRWIN (red): State in Time. Minor Compositions 2014.Alexei Monroe: Interrogation Machine: Laibach and NSK. MIT Press 2005.
Transcribe →
Bildätare: Pojken som slukade Maurice Sendaks vilding
3w ago00:09:42Tap to summarizeIkonofag? Författaren Patrik Svensson berättar om begäret att äta bilder och varför det inte är så udda som det låter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en intervju i maj 2012, bara några månader innan han dog, berättade författaren och illustratören Maurice Sendak om hur han en gång fått ett brev. Brevet var från en liten pojke, kanske fyra eller fem år gammal, och innehöll en teckning. Pojken, han hette Jim, hade blivit så förtjust i Sendaks bok ”Till vildingarnas land” att han inspirerats att rita en egen bild. Pojkens mor hade skickat teckningen till Sendak.Och Maurice Sendak i sin tur blev minst lika förtjust. Rörd av gesten ritade han en egen liten teckning, av en av sina vildingar, och skickade i retur.Ett Maurice Sendak-original alltså. Bara för pojken. Något att rama in och i framtiden sälja på auktion.Några veckor senare fick Sendak ett nytt brev. Det var från pojkens mor. Hon tackade och förklarade, kanske lite förläget, att Jim hade älskat teckningen. Ja, han hade älskat teckningen så mycket att han, innan hon hann ingripa, hade stoppat den i munnen och ätit upp den.Det, förklarade Maurice Sendak, var det finaste beröm han någonsin fått. Pojken Jim hade alltså öppnat kuvertet, tagit upp teckningen, betraktat den och så instinktivt och förbehållslöst älskat den att han omedelbart stoppat den i munnen.Han såg den. Han älskade den. Han åt upp den.Varför gör man så?I boken ”Vitön” berättar Bea Uusma om hur hon vid ett tillfälle, ensam i en lässal på Kungliga biblioteket, sätter i sig en del av ett gammalt brev från Nils Strindberg. En bit papper som Nordpolenresenären en gång haft i sina händer och varsamt ritat sina tecken på. Den doftar salt och bränt. Hon försöker inte ens i efterhand förklara sin handling. Bara stoppar pappersbiten i munnen och sväljer.Varför gör man så?Vi skulle kunna kalla dem ikonofager. Pojken Jim och Bea Uusma. Det är väl egentligen inte ett ord, inte i ordböckernas värld i alla fall. Men det är den benämningen konsthistorikern Jeremie Koering använder i sin bok Iconophages. A history of ingesting images. En historik över att äta bilder.Den handlar alltså om denna besynnerliga sedvänja, att bokstavligen sätta i sig bilder. Avbildningar och representationer. Att äta upp teckningar, skulpturer, målningar, ikoner, fresker.Historien börjar i det gamla Egypten och rör sig genom antikens Grekland och det nykristna Europa, med pepparkakor och marsipangrisar som färdkost. Det är en märklig och rätt knepig historia men den som vill hitta någon slags röd tråd ser att det till stor del handlar om religion. Religiösa fresker och skulpturer som man kysst eller slickat på för att bli frisk från en åkomma, eller för att bara komma lite närmre Gud. Man har velat få i sig något heligt, velat inkorporera det i sin kropp, för att på så sätt bli ett med detta heliga. Det ser måhända märkligt ut men är inte så svårt att förstå. Jesus, för att ta ett av många gudomliga exempel, dog för våra synder, han upplät sin kropp åt oss, offrade den åt oss. Den som tar emot hans frälsning tar också på något sätt emot hans kropp, förenas med den. Kyrkans oblater. Jesu kött. Vinet som egentligen är blod. Man vill in i såret, man vill in i Jesu kropp, för att, som PO Enquist skrev, hans kärlek är fylld av blodets ljuva smak. Man vill smaka på Jesus, bokstavligen. Det är väl begripligt.Men riktigt intressant blir det kanske först när vi rör oss utanför den religiösa sfären. När någon stoppar i sig en bild enbart för att den är så oemotståndligt vacker eller sublim, när man gör det inte för att bli ett med något gudomligt, utan för att förenas med konsten själv.Det är då bildätandet blir ett uttryck för ett slags inlevelse. Ett försök att bli ett med konsten. Att uppleva den med alla sina sinnen. Att förenas med den. Sven Lindqvist skrev om det i boken ”Myten om Wu Tao-tzu”. Om hur det handlar om att låta fiktion och verklighet förenas. Konsten, hävdade han, ”är bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den.” Därunder finns alltid en verklig människa, där finns kött och blod. Och man kan ju tänka sig att den som på riktigt vill uppleva ett konstverk, på djupet förstå det, vill komma nära detta kött och blod. Vill smaka på det, förenas med det. Man äter en bild. Man uppgår i den. Man blir konst själv. Det är ett begär som går bortom förstånd och rationalitet.”Bara riktigt små barn”, skrev Sven Lindqvist, ”brukar förstå vad det gäller.”Och barnsligheten i det hela, det instinktiva orala begäret, är också något Jeremie Koering är inne på. Den som stoppar i sig en bild anammar barnets sätt att förhålla sig till världen. Barnet som är oförmöget att kritiskt reflektera kring sina egna handlingar. Barnet som är ett offer för sina instinkter, som gör utan att tänka.Och det kan väl vara sant, men jag tänker att det kanske också handlar om ett försök att nå ett slags förhöjt medvetande. Om medvetandet, som filosofen Thomas Nagel menade, först och främst är ett tillstånd, den subjektiva upplevelsen av det som omger oss. Om medvetandet är ett slags utbyte mellan våra sinnen, ja, då är det kanske inte så konstigt om vi ibland vill uppleva världen med så många sinnen som möjligt. När vi verkligen berörs, då räcker det inte med att bara se, eller höra, man vill också lukta, känna, smaka. Man vill nå en medvetandets fullkomlighet.Ja, det är väl i alla fall en vacker tanke. Möjligen naiv. Att det handlar om ett slags värdering av de konstnärliga tingen som går bortom det monetära eller intellektuella. Att konsten tillåts utlösa rent kroppsliga behov. Som om vi behövde den för att leva.Man kan ju fundera över vad den där Maurice Sendak-teckningen som pojken Jim satte i sig hade varit värd idag. Jag efterforskar saken lite och ser att auktionsfirman Christies år 2025 sålde en enkel blyertsteckning av Sendak, på ett gulnat och delvis sönderrivet papper. Den gick för drygt sjuttontusen dollar.Jag tittar på teckningen. Den föreställer två vildingar. Den ene sitter och läser en bok. Den andre sitter bredvid med en hel boktrave framför sig, armarna höjda med en kniv och en gaffel i varje hand, tungan hungrigt utstickande ur mungipan, redo att sätta i sig hela högen.Det är en otroligt charmig bild. Väldigt typisk Maurice Sendak.Man undrar hur den smakar.Patrik Svenssonförfattare
Transcribe →
Revolten: När Bob Dylan blev frälst – och publiken rasade
4w ago00:10:14Tap to summarizeDet var inte elgitarren som var den stora revolten. Hynek Pallas om Bob Dylans kristna år som fick publiken att rasa och som får Blowin in the wind att låta som en psalm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under ett besök på Bob Dylancentret i staden Tulsa i Oklahoma lyckades jag charma mig till att få rota i centrumets heliga graal – det för allmänheten stängda Dylanarkivet.Arkivarien hade redan börjat plocka fram saker som vanligtvis efterfrågas, som arkivlådor med utkast till 1960-talets kända Dylanlåtar, när jag försynt frågade om man kanske hellre hade något från sångarens år som nyfrälst kristen?Enligt den uttjatade myten om Bob Dylan, ältad i biografier, dokumentärer och film, var hans mest kontroversiella konstnärliga val att hänga på sig en elgitarr. Men när Bob Dylan den 1 november 1979 klev ut på den nedsläckta Fox Warfield-teatern i San Francisco blev resultatet ett ramaskri större än något tidigare under hans karriär.Innan Dylan gick upp på scenen den kvällen fick en förvirrad publik höra sångerskan Regina Havis berätta en historia om Jesus och sjunga gospel. När ljuset tändes kastade sig Dylan och hans band in i sången Gotta serve somebody, från skivan Slow Train Coming.”You might be a rock ’n’ roll addict prancing on the stage”, sjöng Dylan i en konfrontativ straffpredikan över ogudaktighet. John Lennon var den förste, men långt ifrån den siste, att göra narr av texten. Eller av de övriga låtar som Dylan spelade den där kvällen och de närmaste åren. Låtar som uteslutande handlade om sångarens kristna pånyttfödelse.Jag drogs till den frälste Dylan för att det var motvalls. I den elitistiska värld av kassettbandssamlande Dylanmän jag klev in i som 25-åring var det ingen som brydde sig om de kristna åren. Många hade varit med när det begav sig. Då en, som de såg det, progressiv rockmusikerpoet, en messias med antikrigsbudskap och existentiella visor, i stället började citera Bibeln. Sjöng om att man måste underkasta sig något.Eller som Dylan väsande förklarade för publiken när de ropade efter ”rock n roll” under en konsert i Arizona 1979: "If you want rock 'n' roll, you go down and rock 'n' roll. You can go and see KISS and you can rock 'n' roll all the way down to the pit!"Om du vill ha rock n roll så kan du gå och se KISS och rocka hela vägen ner i helvetet.Så även om de kristna åren inte längre var ett färskt svek för dessa Dylanmän, så förblev de svårförståeliga.Själv var jag en ateist med judisk bakgrund. Uppväxt bland muslimer – och av nyfikenhet på andras religiositet just examinerad från islamologistudier. Det tog heller inte lång tid för eventuellt motstånd att släppa när jag började lyssna på inspelningarna från Dylans kristna konserter. På kassett efter kassett hördes ju en passion och övertygelse hos sångaren som jag sällan har hört förr eller senare.Dylan har berättat att han har sökt efter konstnärliga processer som ska hjälpa honom att återskapa det omedvetna sätt han gjorde musik på 1960-talet. Om Bibelstudier var en metod för att nå dit vet jag inte. Men form och funktion – och möjligen lite gudomlig nåd – ska uppenbarligen inte underskattas. Konserterna från åren kring 1980 är som baptistgudstjänster under ledning av den häcklande Dylan man känner igen från låtar som Positively 4th street och Like a rolling stone.Men nu bär han väckelsepredikantens skrud – han varnar för frestelser och äcklas av forna vänner.När Dylan fick Nobelpriset skrev jag om min fascination för hans frälsta år. Där någonstans gick gränsen även för dem som tyckte att han var värd priset. Att knycka rader av Edgar Allan Poe? Ja, geni! Att sjunga Korinterbrevet? Nej… bara nej.Att det väcker löje är intressant. Det hänger samman med föreställningar om autenticitet. Hur religion och hudfärg samspelar i det amerikanska samhället och dess popkultur. Och vilken roll just Dylan spelar i denna.Dylans rebellstatus etablerades med tanken att han ”vågade” reta gallfeber på folkmusiketablissemanget med elgitarren. En tandlös myt som stelnade till legend efter att en häcklare i publiken 1966 skrek ”Judas!”. Efter det uppfattades Dylan som en friare och mer autentisk rockkonstnär än samtidskollegorna någonsin kunde bli.Det är också därför det val Dylan gjorde 1979, trots att det var konstnärligt lika mycket som religiöst, aldrig har betraktats som rebelliskt. Hans uppror följde ju inte motståndskulturens mall för uppror.Men inte bara var det modigare, till och med i musiken känns det genuint. För vem, om inte någon med inget att förlora och allt att vinna, skulle annars välja att sjunga om underkastelse, dop och frälsning?Här finns också något jag påmindes om på en Stockholmskonsert med ett hajpat svart gospelband från amerikanska södern. Bandet var väldigt kristna. Något den hippa urbana publiken svalde med hull och hår, hur tveksamt konservativa saker som än uttrycktes från scenen. Fram tills det att bandet började låna ut mikrofonen till svenska vänner de träffat i en kyrka här. När vita kvinnor i cowboyhatt började waila om fostrets rätt till liv, märktes tydligt kontrasten i vilka budskap vi kan svälja beroende på avsändare. Det är en hudfärgsaspekt som många helst ignorerar i sammanhanget. Än idag är det för många lättare att acceptera en svart amerikansk musiker som i sina texter och sitt mellanprat predikar Jesu lära, än en vit artist som gör det. De senare tolkas ryggmärgsmässigt som konservativa på ett negativt vis. Det är en kristendom som kopplas till abortmotstånd, skattefuskande tv-predikanter och rasism.Den svarta kyrkan är i våra ögon mer autentisk. Något härligt och gungande som filtrerats genom decennier av populärkultur. Lite mer naturlig religion. Vilket inte är mindre exotifierande och rasistiskt än att tala om att svarta skulle ha ”rytmen i blodet”.Att Dylan spelade in sina kristna skivor i en anrik studio i Alabama där svarta soulband, med vilka han delade musiker, hade spelat in gospel var ingen slump. Resultatet låter också fantastiskt. Men länge var det bortkastat på en publik som inte kunde acceptera ekvationen Bibeln och Bob.Det var också därför jag visste precis vad jag ville att den häpne arkivarien i Tulsa skulle ta fram. På de aldrig visade filmerna från 1980 sitter Dylan i karaktäristisk skinnjacka, med sina svarta solglasögon och sitt krulliga hår vid en flygel i en lokal som ser ut som gymnastiksalen i en svensk högstadieskola. Han kantas av svarta körsångerskor. Bandet spelar City of Gold – en egenskriven gospel med text från Uppenbarelseboken. Den går över i Blowin in the wind. Som aldrig har låtit lika bra, eller lika mycket som att den skrevs för en kyrka.
Transcribe →