Podcast

OBS: Radioessän

Hosted by Sveriges Radio · SV

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ansvarig utgivare: Peter O Nilsson

74episodes

Listen on Apple Podcasts

Society & Culture

Episodes

All episodes

Newest first

Claque och Pellaböckerna: Sentenserna sitter som slaktstämplar!
2d ago00:10:23Tap to summarize
Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque, har aldrig fått en framträdande plats i den svenska litteraturen. Men hon är en av våra stora stilister, tycker Ulrika Knutson som hyllar Pella-böckernas skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Varför är det så svårt att tala om det som betytt allra mest, också böcker? Därför att man är rädd att avslöja sitt innersta, förstås, och finna det banalt. Men om det skulle vara så, så är det inte Anna-Lisa Wärnlöfs fel. Någon sa häromdagen att om Anna-Lisa Wärnlöf, med signaturen Claque, hade varit karl, så hade hon stått ordentligt synlig på klassikerhyllan: avdelningen stilister, mellan Per Rådström och Claes Hylinger.  Visst skulle det vara så! Men förklädd till flickbok och kåseri är Claque för alltid utstraffad från den riktiga litteraturen. Ha. På ofattbara sju år, 1958-1965  skriver hon de fyra romanerna om Pella, tre om den buttra Fredrike och hennes krets, och så den märkliga barndomsbiografin ”Boken om Agnes”, 1963. Detta är Claques litterära verk och värld, som nu alltså lever ett rikt liv under klassikerhyllan, under radarn, och älskas hett i hemlighet. Hon går som ett mycel genom bibiotek och antikvariat. Varhelst du minst anar det kan du hitta en läsare flaskmatad med Pella-sentenser. De sitter som slaktstämplar, går aldrig ur. Den som först kom ut ur garderoben som Pella-beroende var Gun-Britt Sundström, ett stilistiskt barn av Sören Kirkegaard – och Claque. Anna-Lisa Wärnlöf – född 1911, död 1987 – var som mest verksam under det tidiga sextiotalet, samtida med miljonprogrammet. Hennes ton gycklar med det andliga rivningsraseriet, den snabba nivelleringen i demokratins namn; en estetisk protest besläktad med Olle Adolphsons visor. Hos Claque finns samma ironiska melankoli, och sinne för ordens poesi. Hos Olle var det "nedisad Volvo med släp", och "kokt kummel med äggsås". Anna-Lisa har samma blick för det konkreta. Majorskan sitter i skymningen och "njuter av att ha två tummar", Pella kräks i duffelkragen vid tanken på att trassla till altaret i tolv meter organza.                                                                                              I fyrtio år övade hon sig som kåsör i Svenska Dagbladet, uppskattad men skygg. På fyrtio år satte hon inte sin fot på redaktionen. Men lilla Pella och farmor Majorskan och tant Signhild levde redan och verkade för fullt i tidningen när Wärnlöf romandebuterade med ”Pellas bok” 1958. När jag mötte Pella i början av sjuttiotalet var de här böckerna bara tio-femton år gamla, ändå speglade de en försvunnen värld, med exotiska inslag av flickskolor, hembiträden och bostadsbrist. Och spridda skurar av borgerlig bildning, som om det hade varit något fullt normalt och ingenting att oroa sig över. Pella själv läste böcker av Proust, Dickens och Cora Sandel – och hon gjorde det med ett självklart välbehag, utan känslor av skam. Detta var inte förenligt med min tonårskultur i början av sjuttiotalet, som utspelade sig i en atmosfär av V-jeans, tristess och symfonisk rock. Om jag hade velat spegla den atmosfären i litteratur så gav Kerstin Thorvall, Sven Wernström och Max Lundgren utmärkta möjligheter, i ungdomsromanens guldålder. Men böckerna om Pella ägnar sig inte bara åt spegling, utan gläntar på kommande liv. De kan man – till stora delar – läsa om, och växa med. Anna-Lisa Wärnlöf låter tonåringens världsbild möta riktigt gamla människors, och mycket små barns. En åtta månaders baby kan vara en stark personlighet hos Claque, som kan väcka dina antipatier också. Att föräldrar och barn, särskilt mödrar och barn, inte självklart finner varandra är en del av Claqueböckernas tidlösa innehåll. Och oavsett ålder får alla inblandade behålla sin integritet – och sina passioner. Passion kan uttryckas av också av det lilla barnet. Som i ”Boken om Agnes”, när småflickorna har skiljts åt och katastrofen ligger i öppen dager. Om hjärtat är krossat spelar det ingen roll om man är sex eller sextio år. Så här uttrycker sig den lilla Anna-Lisa: "Jag var Agneslös, och inte mer med det. Hur gör man när man hänger sig? Jag hade en pilbåge. Kanalen." Humor kan vara hjärtskärande, om den paras med livsinsikt. Att våra personligheter är så oföränderliga, att vi liknar oss själva som barn, är också en drabbande insikt. Inte särskilt behaglig. Det borde vi tänka lite mer på i vår tid, när vi vuxna är så stressade att vi inte står ut med att se barnen ha tråkigt. Eller ens tanken på att de har tråkigt! Hur de egentligen har det orkar vi inte ta reda på. Läste nyss en rubrik om att folk minutplanerar barnkalasen för att för död och pina inte riskera att barnen ser sin egen leda i vitögat. Vad skulle inte Claque kunna ha gjort av det ämnet? Vissa ämnen har hon klokt avstått ifrån – sexualiteten till exempel. Det bidrar till den goda tidlösheten. Erotiken uttrycks mer genom längtan och bilder som man inte glömmer: som Älskar du mig? sa Ulf Jacob. Obetydligt, sa jag, och tänderna mjuknade i min mun. Jag kan inte minnas att jag saknade explicit erotik – den fanns ju att tillgå överallt annars, för den som var läskunnig. Nej, Pella tillfredsställde andra behov. De två avgörande var den moralfilosofiska diskussionen, och stilens narkomani. Anna-Lisa Wärnlöfs stil är beroendeframkallande. Och smittsam. En pretentiös hållning ser jag  automatiskt som "ett öde stort som en mössa". Att det inte är min egen bild ha jag glömt för länge sedan. Men ingen når Claques avvägda blandning av under- och överdrifter, och utförda aforismer, som kan rymma en världsbild: "Om ett barn ber om ett snöre, avfärda det inte med en kyss. Ge det ett snöre". Punktens placering är också viktig. Den surt förvärvade slutsatsens markering. Ge det ett snöre. Claque strör gärna ut små hälsningar till egna inspirationskällor. Den märkligaste möter vi i Pellas andra bok, där hon just har blivit kär i Ulf Jacob. På artonårsdagen ger han henne en nött gammal bok: "Läs den tös, du får den. Den är skriven för sådana som du och jag." Den repliken är lömsk, riktad till intellektuella flickstackare med garden nere – den går via trosorna, kan man säga. Men om man ska sublimera den boken får man jobba duktigt. Boken är ”En drömmares dagbok”, av den schweiziske artonhundratalsförfattaren Henri Frederic Amiel. Det blir en ganska rolig effekt när Pella och Ulf Jacob står och smusslar med Amiel, samtidigt som deras kompisar diggar Sinatra och Bill Haley på skivspelaren i rummet intill. Amiels ”En drömmares dagbok” blev på sin tid kult bland hyperkänsliga esteter i hela Europa, kärleksfullt översatt av en av den svenska litteraturens mest ömhudade kritiker, nämligen Klara Johanson; hon som recenserade allt, som inte kunde låta bli att recensera solnedgången. Ett nytt drama varje kväl. Klara Johansons andra stora idol var för övrigt Fredrika Bremer, vars spetsprydliga feminism viftar fram överallt i Pellas farmor Majorskans referenser. Klara Johanson är en av Claques viktiga förebilder bland estetiska ironiker – Oscar Wilde en annan – och så förstås Cora Sandel och Marcel Proust. Anna-Lisa Wärnlöf bakar också Madeleinekakor, med kärlek och smör, och psykiska trauman. En bild som återkommer i flera av böckerna, troligen självupplevd, är när några några clowner fallit i vattnet, och människorna på stranden skrattar av hjärtans lust, men tystnar när en av clownerna bärs bort, drunknad. Barnet grips av en förlamande ödslighet, identiteten brister. Som det står i ”Boken om Agnes”: "Det slog mig att jag kanske inte var någon liten flicka. Kanske var jag en pojke. Kanske var jag ett troll eller möjligen något slags djur." Det är det som alla Claques texter handlar om.  Att skrapa ihop de spridda bitarna av sig själv, till ett slags mönster. Ulrika Knutson, journalist och författare Anna Lisa Wärnlöfs bibliografi Kåserier1949 Mans gamman (Bonnier)1954 För läsarens skull (Rabén & Sjögren/Vi, under signaturen Claque)1957 Om Ni behagar (Bonnier, under signaturen Claque)1958 Skaffa julgran (Bonnier, under signaturen Claque)Ungdomsböcker1958 Pellas bok (Svensk läraretidning)1959 Pellas andra bok1960 Pella i praktiken1961 Pojken en trappa upp1962 Fredrikes barn1963 Boken om Agnes1964 Ingkvist1965 Lennerboms: den fjärde boken om PellaÖvrigt"En diktare, en prins och Aldebaran". I: Något att lära av varandra (Relationskonsult, 1974)ÖversättningarElisabeth Janet Gray: Tomi i Tokyo (The cheerful heart) (Svensk läraretidning, 1962)Margaretha Shemin: De små ryttarna (The little riders) (Svensk läraretidning, 1965)Elaine L. Konigsburg: Jennifer och jag (Jennifer, Hecate, Macbeth, William McKi...
Transcribe →
Att lära av historien är att lära sig göra motstånd
3d ago00:09:30Tap to summarize
I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-10-12.–Lyd inte i förväg.–Håll yrkesetiken högt.–Akta dig för paramilitärer.När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet 2016 satte sig historieprofessorn Timothy Snyder och skrev pamfletten ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Uppmaningarna jag inledde med är några av rubrikerna i boken, som är skriven till ett du, i ett land vars demokratiska berggrund börjat vittra. Trump nämns då och då, men de tjugo uppmaningarna är relevanta överallt där antidemokratiska krafter hotar.I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolornaReferenserna till andra världskriget är många, liksom till kommunistdiktaturerna i de forna östländerna. Timothy Snyder varnar bland annat för att tolka demagogers utsagor välvilligt: säger de att de tänker underminera de demokratiska institutionerna eller krossa mediefriheten så är det just vad de kommer att göra.  Börjar de avhumanisera och hota grupper av människor så finns det ingen anledning att tro att de egentligen menar något annat.I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolorna och mer historisk kunskap bland politiker och allmänhet. Med bättre vetskap om hur illa det gått förr ska insikter komma om vilken farlig väg fascism, nazism, rasism eller kommunism är och vi ska börja gör motstånd. Men fungerar det verkligen? Gör en tankeövning: Är det brist på historiekunskaper som får nazister att hata judar? Skulle de hata mindre om de fick mer kunskaper om förintelsen?Filosofen Friedrich Hegel sa att av historien lär vi att vi inget lär av historien. En klatschigt cynisk formulering som fått stor spridning. Massor av människor har förvisso med historiekunskaper fått nya insikter om både det ena och det andra men det Hegel avsåg att säga var naturligtvis att kunskap om vad som hänt förr inte räcker som vaccin mot att låta dåliga saker ske igen.Vi måste inte bara förstå hur ett totalitärt samhälle växer fram, vi måste också ha värderingar som säger oss att förtryck och utnyttjande av andra är fel, och vi behöver förmåga att se vad det är som händer medan det händer. Historien upprepar sig nämligen aldrig exakt, vilket gör att vi alltid, som en försvarsmekanism, kan klamra oss fast vid skillnaderna som räddningsplankor eller ursäkter för att blunda.Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss...Utöver humanistiska värderingar och klarsynthet behöver vi förmåga, civilkurage och självförtroende nog att tänka och handla självständigt. I en stor studie intervjuade de båda forskarna Samuel Oliner och Pearl Oliner hundratals personer som räddat judar under andra världskriget. De visade att många som ingriper och hjälper andra har gemensamma drag: stark medkänsla och förmåga att känna samhörighet med alla sorters människor, ansvarskänsla, känsla för rättvisa och förmåga att se hur de själva kan påverka. De hade vuxit upp med föräldrar som agerat goda förebilder och framhållit värdet av empati och engagemang snarare än av prestationer. Föräldrarna hade resonerat kring rätt och fel, sällan eller aldrig straffat sina barn och uppmärksammat dem på vad som händer i omvärlden och på de orättvisor som drabbade vissa grupper av människor.Allt detta går att åstadkomma också inom skolans ramar. Filosofen Stephen Law har i boken ”The war for childrens minds” visat hur man kan lära barn självständigt tänkande och handlade genom att i gruppdiskussioner träna sådant som att avslöja och ifrågasätta det som tas för givet, upptäcka och diagnosticera felaktiga slutledningar, uttrycka åsikter klart och koncist, se saker ur andras synvinkel och ifrågasätta sina egna känslor eller det rätta i att agera utifrån dem. Socialpsykologen Ervin Staub har i sin tur gjort en rad experiment som visar på betydelsen av foten-i-dörren-fenomenet. Den som en gång börjat hjälpa andra fortsätter. Får vi alltså, genom skolan eller arbetsplatsen, smak för att förbättra livet för andra så är chansen mycket stor att vi sedan fortsätter av egen kraft.Timothy Snyders pamflett påminner mig om en annan professors skrift, statsvetaren Gene Sharps ”From dictatorship to democracy”, där han med utgångspunkt i ett helt livs forskning om totalitära system, motstånd och icke-våld beskriver hur man bäst kan omvandla en diktatur till en demokrati. Liksom Snyder kombinerar han, på det mest sympatiska vis, djupa och vida kunskaper i historia med ett humanistiskt patos och ett uppfordrande tilltal.Gene Sharps bok skrevs på efterfrågan av dissidenter i Burma på 90-talet men eftersom Sharp inte kände till de specifika omständigheterna just där, skrev han en så allmänt hållen bok att den kommit att användas i många, vitt skilda, länder sedan dess. Gene Sharp förklarar att användning av våld är att möta övermakten där den är som starkast, och därmed riskera stora förluster till ingen nytta, eller i värsta fall med ännu större repression som följd. Skulle man trots allt vinna är våldet sedan ofta inbyggt också i den nya maktens regim. Underminera i stället makten genom aktivism, uppbyggnad av alternativa, demokratiska organisationer, civil olydnad och samarbete med andra olydiga och planera maktskiftet noga, uppmuntrar Sharp.  Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss, att se andra i ögonen och visa välvilja, att uppmuntra andra som kanske är modigare eller att bära en symbol för motstånd på sina kläder.De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som skerHistoria är ett viktigt ämne – men den tro som finns på historiekunskaper i sig som frälsning från förtryck, krig, folkmord eller odemokratiskt styre är felaktig. Inte ens historieprofessorn Timothy Snyder själv tycks ha kunnat dra nytta av sina kunskaper när det verkligen gällde. I baksidestexten till hans bok kan man läsa att han var övertygad om att USA skulle välja Hillary Clinton till president. Han missade alltså de tecken som pekade åt ett annat håll. Kanske på grund av önsketänkande. Vi människor är ju inte rationella, vi gör oss själva blinda för saker vi inte vill se. Det gäller historieprofessorer såväl som alla andra.Det går alldeles utmärkt att tänka sig en människa helt utan kunskaper i historia, som utifrån humanistiska värderingar, uppövad handlingsförmåga och kunskaper i psykologi framgångsrikt tar upp kampen mot förtryck och våld. Det går lika bra att föreställa sig en spränglärd historieprofessor som missar att agera när det verkligen gäller.De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som sker och lär oss förstå hur det mänskliga psyket fungerar, och i alla tider har fungerat under tryck från auktoritära eller suggestiva och antidemokratiska ledare; då vi kommer i nya och okända situationer eller då vi hamnar i sammanslutningar som utvecklar ett starkt och destruktivt grupptänkande. Allra viktigast är den historia som ger oss exempel på hur man framgångsrikt kan göra motstånd och hjälpa utsatta medmänniskor. Bara så blir historiekunskaper ett skydd mot de krafter som vill underminera demokratin.Eva-Lotta Hultén, journalist och författare LitteraturTimothy Snyder, Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet, Albert Bonniers förlag 2017Gene Sharp From dictatorship to democracy, Serpents tale 2011 (först publicerad 1993)Samuel P Oliner, Pearl M Oliner, The altruistic personality. Rescuers of jews in nazi Europe, The free press, 1988Stephen Lwa, The war for childrens minds, Routledge 2006Ervin Staub, The psychology of good and evil, Cambridge University press 2006
Transcribe →
Swimmingpoolens död
4d ago00:10:00Tap to summarize
Swimmingpooler fyller landskapet på platser som inte är avsedda för människor. Men vad står de för egentligen? Petter Lindblad Ehnborg dyker ner i filmhistorien i jakt på svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2024-03-25.Filmhistoriens kändaste swimmingpool inleder Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950. Los Angeles mordrotel anländer till den bedagade stumfilmsstjärnan Norma Desmonds kråkslott. I simbassängen ligger en död manusförfattare. Joe Gillis stumma ansikte filmas från botten men hans röst talar från andra sidan döden, lika skämtsam som alltid. ”Den stackars dumskallen”, säger han. ”Han hade alltid velat ha en pool. Och tja, i slutänden fick han en. Bara det att priset blev lite väl högt.”Joe är en av många som sökt slå sig fram i Hollywood och misslyckats, bara för att falla tillbaka i rollen som Norma Desmonds hållherre. Han får uppehälle och skräddarsydda plagg mot att motvilligt sola sig i hennes falnade glans. Hon betalar hans skulder så länge han spelar med och ser sig förvandlad till rekvisita i hennes vanföreställning om att ännu vara åtrådd av massorna. För Joe var poolen medan han ännu levde en tydlig symbol för framgången mot vilken han strävat, en dröm om Hollywood som han förstås varit långt ifrån ensam om att drömma.Redan på 1910-talet blev swimmingpoolen ett av de främsta exemplen på iögonfallande konsumtion bland västkustens nyrika filmelit. Senare under seklet öppnades drömmen upp för en växande medelklass i takt med tekniska landvinningar och ökat välstånd. Liksom andra kaliforniska drömmar visade den sig väl lämpad för export. Ett azurblått pärlband av rektanglar och njurformade bassänger rullades ut över de svällande amerikanska villaförorterna. Så fjärran som i Falun lät arkitekten Jack Hanson år 1963 rita en villa åt sig själv, med en pool där tretton simmade längder blev exakt hundra meter.Swimmingpoolens symbolism under sextiotalet kan tyckas lika självklar som banal. Att bli med pool var på sätt och vis att vara framme: att ha jobbat hårt och belönas med det goda livet – det okomplicerade, ständigt salongsberusade. Eller åtminstone att uppnå bilden av detsamma, och vilken bild sedan! Få saker gör sig väl lika bra inför ögat som solglitter mot vatten och vågformigt kakel. Vem kan väl undgå att dyka in i en pool som den i David Hockneys målning A Bigger Splash från 1967, vilken inte för inte avbildats från ett fotografi, och alltså är en bild av en bild.Konstnärens kaliforniska dröm fick snart vingar och spred sig över världen. Tio år efter Hockneys större stänk blev den japanske illustratören Hiroshi Nagais vagt kaliforniska, spöklikt obefolkade pooler, stillahavsstränder och anonyma skylines i skymningen den kanske främsta illustrationen till stämningarna under den inhemska bubbelekonomins uppgång och fall. Inte minst då han återkommande illustrerade skivomslagen till erans soundtrack, den luftiga hissmusiken City Pop.Samtidigt finns en mörk underström till framgångssagans solglittrande symbolism. Att lyssna på City Pop är att lyssna till ljudet av ett tuggummi på väg att spricka. I Falun lät Jack Hanson bygga in sin utomhuspool för att undvika att den fylldes av svenska höstlöv. Hockneys stillsamma målning bryts av en olycksbådande vattenkaskad som till skillnad från resten av duken tog veckor att måla. Och för Joe Gillis blir swimmingpoolen ett kärl för framgången mot vilken han strävat, men också för risken att drunkna i densamma. Eller än värre: att aldrig nå fram. Kanske är ett återvändande till Mellanvästerns dammstormar och ett liv som lokalreporter faktiskt ett öde värre än döden?I gränslandet mellan framgång och flopp blir poolen så en möjlig symbol för risken att sikta för högt, drabbas av hybris och invaggas i tron att illusioner är eviga. Sunset Boulevard:s bild av liket som flyter på mage och blickar mot poolens botten har över tid blivit en kliché som återvunnits i åtskilliga filmer och kriminalromaner, inte sällan för att illustrera just fall från höga höjder. De döda är människor som blivit övermodiga, slagit sig i slang med fel personer, och till sist bitits i svansen av sin orättfärdigt fångna makt eller rikedom.Sådana berättelser handlar inte minst om illusioner som bryts, en ordnad fasad som krackelerar. Just lättjans bländverk och spänningsfältet mellan ordning och oreda är sådana frågor som upptar Joan Didion då hon betraktar den kaliforniska swimmingpoolen. I essän Holy Water från 1979 vänder hon sig mot den vanliga bilden av den privata bassängen som en symbol för uppnått välstånd och en njutningslysten kroppskultur. För den kaliforniska människan är poolen enligt Didion snarare en symbol för ordning, kontroll över det okontrollerbara. Som hon skriver: ”En pool är vatten, tillgängliggjort och användbart, och är, som sådant, oändligt lugnande för det västliga ögat.” Den amerikanska västern, alltså den som enligt Didion börjar där den årliga nederbörden sjunker under tjugo tum.Essän låter ana att Didion om hon valt bort pennan hade kunnat bli en lika framgångsrik vattenbyggnadsingenjör. Hon vittnar om ett intensivt intresse för de infrastrukturella arrangemang som möjliggjort blomstrande metropoler på en plats som ur naturens perspektiv är ren öken. Reservoarer, kanaler och akvedukter, ett intrikat nätverk av sensorer, datorer och samstämda människor som alla strävar efter att upprätthålla vrångbilden att Kalifornien är en plats lämpad för människor. Som hon skriver: ”Det kaliforniska livets skenbara lätthet är en illusion, och de som tror att illusionen är verklig lever här bara på det mest tillfälliga vis.” Kanske är dessa tillfälliga gäster just sådana som utbölingarna Joe Gillis och Norma Desmond, invånare i en stad som spelar sig själv, där både människor och hus kan liknas vid kulisser.Didions text kan tyckas profetisk inte minst då den skrevs långt innan den allmänna insikten om det existentiella hot mot mänskligheten som den globala uppvärmningen innebär. I den privata swimmingpoolen, nedgrävd i torkans Kalifornien, urskiljer hon en ojämn dragkamp mellan drömmen om att tämja naturen och det i grunden otämjbara i delstatens jordbävningar, eldstormar och översvämningar – företeelser som sedan dess ökat i såväl frekvens som omfattning. Kanske är till och med den döde Joe Gillis en i sammanhanget oväntad profet: nog fick vi en pool alltid – men kanske blev priset väl högt?Också Norma Desmond får betala dyrt, även om hennes drunkning snarare är av det bildliga slaget. I Sunset Boulevard:s slutscen möts hon, Joe Gillis mörderska, mästaren i förnekelse, av polis och pressuppbåd, men tror sig mitt i myllret vara tillbaka i filmstudion för en inspelning. Hon har klängt fast vid en dröm så desperat att den omslutit henne som mörka vatten. Filmens allra sista klipp blir så en spegelbild av dess inledning. Nu är det Norma som bryter den fjärde väggen och vänder sig mot kameran, med samma uppspärrade ögon och likstela ansikte som tidigare Joe Gillis. Hennes ansikte suddas långsamt ut, redo att försjunka i glömskan.Petter Lindblad Ehnborgpsykolog och essäist
Transcribe →
Hur tusan blir ett barn till egentligen?
4d ago00:11:37Tap to summarize
Var finns kvinnan ägg? Hjälper bruna bönor potensen? Frågan om livets uppkomst har lett till många spännande teorier, konstaterar Fredrik Sjöberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-09-05.Biologen och rabulisten Bengt Lidforss berättade en gång om ett samtal med Strindberg, om befruktningens mysterier. Det var i Berlin på 1890-talet, på den tiden de och andra av deras kaliber söp skallen av sig på stamkrogen Zum schwarzen Ferkel, den svarta grisen. I essän ”Strindberg som naturforskare” skriver sålunda Lidforss:”Han lutade sig fram över bordet och sänkte rösten till en hemlighetsfull viskning:Ja – och kvinnan! Tänk, när vi börja avslöja henne på allvar! Hur tror du att det är beställt med hennes ägg? Har du sett ett kvinnoägg? Nej! Jag? Nej! Men Buffon, som var en jävla man, har funnit befruktade kvinnoägg i hannarnas sädesledare! Har du mod att tänka ut tanken? Det är mannen som lägger äggen och kvinnan är fågelboet! Hon kan ersättas, undanskaffas! Det gäller blott att hålla en konstant temperatur av 37 grader och bereda ett lämpligt näringsfluidum. Och så är mannen emanciperad! Fullständigt!”Ja, Strindberg hade en enastående förmåga att vara efter sin tid. I slutet av 1800-talet var mysteriet redan löst. Man visste hur befruktningen fungerade, låt vara att själva genetiken ännu var okänd. Men det hade tagit förvånansvärt lång tid. Bara några decennier tidigare hade Strindbergs teorier kunnat passera som tänkvärda. I århundraden hade forskarna famlat i blindo.Hur blir egentligen barn till? Varifrån kommer de? Ingen visste. Jo, alla visste såklart var de brukade dyka upp, och att sex mellan en man och en kvinna på ett eller annat sätt hade med saken att göra. Men sen var det stopp. Förresten var man inte alltid helt säker på att det räckte med en man; bland ursprungsfolken i Sydamerika fanns de som ansåg att en havande kvinna gjorde bäst i att ligga med så många män hon bara orkade, ända fram till nedkomsten, helst män med olika begåvning – en bra jägare, en bra historieberättare, en bra älskare och så vidare. Tanken var att barnet byggdes på undan för undan, ungefär som en snöboll.I den gamla världen var man inte mycket klokare; författaren Edward Dolnick berättar i boken ”The Seeds of life” historien om hur en kvinna i Grenoble, på 1600-talet, födde ett gossebarn vilket var trevligt men ändå lite dumt eftersom hennes man vid det laget hade varit utomlands i fyra år. Otrohet bestraffade hårt, och här fanns dessutom pengar med i spelet; den bortreste mannen var mycket förmögen. Saken hamnade i domstol. Och kvinnan vann målet – pojken fick ärva pengarna – tack vare en färgstark historia om att hon hade legat med sin make i en dröm som var så verklighetstrogen att hon blev med barn.På den tiden var det heller inte ovanligt att en kvinna som hade råkat bli gravid på bygden, ägnade sig åt att stirra på ett porträtt föreställande sin äkta man, dagar i sträck, för det kunde vem som helst räkna ut, att det var så det gick till när ett barn kom att likna sin far. Alla visste ju att modern till ett harmynt barn hade sett en hare. Och redan Aristoteles var för sin del säker på att en man i gott skick, med torrt krut i torpeden, eller vad det nu hette på hans tid, välsignade sin hustru med söner, medan män som i något avseende var undermåliga eller tillfälligt försvagade fick hålla till godo med döttrar. Hur skulle det annars gå till?Studier av könsorganen hjälpte inte heller. Den medicinska vetenskapens fader, Hippokrates, begrep visserligen att mannens testiklar antagligen hörde till pjäsen, men skapade ingen större klarhet med sin teori om att säd från höger testikel gav upphov till söner, medan döttrarnas ursprung var den vänstra.Sådär höll de på, långt in i modern tid. När den vetenskapliga revolutionens hjältar, Copernicus, Newton och de andra, lyckas klarlägga fysikens lagar, står kunskapen om vår egen fortplantning och stampar på samma fläck. Det enda man var helt överens om var att Gud hade hittat på alltihop. Resten var öppet för spekulation. Så sent som på 1670-talet fanns exempelvis de som på fullt allvar trodde att mannens organ vid själva erektionen fylldes av luft, ungefär som en flärpa, en sån där papperstuta som förekommer på barnkalas, och att väderdrivande födoämnen som bruna bönor därför kunde rekommenderas i samband med sex.Och när man vid samma tid upptäckte att sädesvätskan var full av pyttesmå sprattlande spermier, enades vetenskapsmännen om att detta var fråga om helt ointressanta parasiter. Med hjälp det nyligen uppfunna mikroskopet hade man fått syn på mängder av maskar och annan ohyra, så slutsatsen låg nära till hands. Att spermierna skulle ha med befruktningen att göra, det trodde man inte. Möjligen indirekt, genom att vispa den värdefulla vätskan med sina svansar, så att den inte koagulerade.Tidigt formerade sig forskarna i två rivaliserande läger. Dels de som trodde att kvinnan bidrog mest när ett barn blev till, dels de som likt senare Strindberg tänkte sig henne mera som en blomkruka där mannen sådde ett frö som i princip innehöll en komplett människa, låt vara i mikroformat. Grälet pågick ända in på 1800-talet, och alla var i någon mening styrda av den store glädjedödaren Augustinus; hans tröttsamma tankar om att allt som har med lust att göra är syndigt.Edward Dolnick berättar hela denna historia, från urtiden fram till de cellbiologiska genombrotten vid mitten av 1800-talet, när allt slutligen föll på plats, och man kan läsa boken som ett stycke underhållande vetenskapshistoria, men under ytan finns också annat. Reflektioner som pekar mera framåt.Att det tog så lång tid berodde inte i första hand på att man saknade mikroskop och andra tekniska förutsättningar; anledningen var mera själva tänkandet. Man kan inte utforska det man inte kan föreställa sig, och i det här fallet kunde ingen tänka sig en värld utan Gud. Den saken var inget problem för Newton; han kunde revolutionera fysiken utan att ge upp sin tro på en gudomlig plan, och likadant var det som bekant med Linné. De ordnade och räknade, utan att bekymra sig om var allt kom ifrån. Det visste de ju redan.Den inställningen visade sig vara ohållbar i frågan om sex och fortplantning. Legenden om Gud blockerade bara. Det är först med Darwins ”Om arternas uppkomst” – 1859 – som tänkandet blir tillräckligt fritt, och när sedan den digitala och genetiska informationsöverföringen långt senare blev intellektuellt allmängods, försvann de sista hindren för en sann bild av barnens tillblivelse.Men kanske är vi tillbaka på ruta ett. Det finns ett vetenskapligt problem i dag som på många sätt liknar den gamla frågan om befruktningen, ett mysterium som väldigt många forskare sysslar med och skriver lärda böcker om – frågan om vårt medvetande.Hur blir egentligen tankar till? Var kommer de ifrån? Ingen vet. Eller jo, alla vet förstås i vilken kroppsdel de dyker upp, och att evolutionen på ett eller annat sätt har med saken att göra. Men sen är det stopp.Om något blockerar förståelsen, och i så fall vad, vet ingen. Men teorierna är många och fantasifulla. Det finns till och med de som tror att våra idéer är en sorts immateriella parasiter, och vi bara värddjur. Fast det där tror jag inte på. Men ändå, också misslyckade hypoteser kan vara tänkvärda, och vad som är användbart vet man inte förrän efteråt. Vilket påminner mig om att jag är lite hungrig. Jag tror det får bli bruna bönor i dag.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturEdward Dolnick: The Seeds of life – From Aristotle to da Vinci, From Sharks’ Teeth to Frogs’ Pants, the Long Strange Quest to Discover Where Babies Come From. Basic books, 2017.
Transcribe →
Egenintresset kan vara vår frälsning
5d ago00:10:05Tap to summarize
Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2017-11-22.Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vad kan ett bättre liv innebära? Vad bör jag önska och begära? Dessa frågor är nödvändiga att besvara för att vara autentisk, det vill säga sann mot sig själv och sina värderingar. Enligt filosofen Charles Taylor, har vi alla ett  unikt sätt att vara människa på. Det är så vi ska leva; inte som en blek kopia av någon annan. Annars går vi miste om innebörden av att vara människa för just oss själva; meningen med vårt liv. Ytterst handlar det om vår förmåga att påverka vår egen, andras och samhällets utveckling från vår personliga förståelsehorisont och sociala position.Mitt svar på vem jag är överensstämmer på ett kusligt sätt  med sociologen Luc Boltanski och ekonomen Eve Chiapellos beskrivning av den ”den stora människan” i deras bok ”Den nya kapitalistiska andan”. Jag är aktiv, kreativ och oberoende. Jag är med andra ord en person med egenskaper som är önskvärda i dagens kapitalistiska samhälle, eftersom de går att tjäna pengar på. Som ett barn av min tid har jag också utvecklat vad sociologen Zygmunt Bauman kallar en konsumtionsestetik. Jag har hellre tretton par högklackade skor än 100 000 kronor på banken. Man skulle också kunna säga att jag har övergett värden som förnuft, arbete och framsteg, till fördel för fantasi, skapande och närvaro, vilket sociologen Michel Maffesoli menar är tidstypiskt.  När jag läser den skotske upplysningsfilosofen Adam Smiths bok ”Nationernas välstånd”, som fortfarande går att betrakta som det kapitalistiska samhällets bibel, får jag emellertid klart för mig att jag är förhindrad från att förverkliga mig själv. Jag handlar inte egennyttigt på marknaden, det vill säga på ett sätt som ökar min egen och samhällets rikedom. Smith talar i detta sammanhang om något så märkligt som egenintresset som moralisk princip. Denna idé lär vara anledningen till att Margret Thatcher ständigt bar med sig ”Nationernas välstånd” i sin handväska. För Smith var egenintresse inte detsamma som egoism. Han ansåg inte heller att det var det enda motivet bakom människans handlingar. I motsats till vad många tycks tro stod Smith på de utsatta och fattigas sida när han förespråkade en fri ekonomisk marknad, styrd av ensklida individers egenintresse som likt en osynlig hand skulle skapa samhällelig balans. Bland annat noterade han att en euroepisk bonde hade det betydligt bättre ställt än en afrikansk prins, vilket förklarades med hänvisning till den förändrade politiska ekonomin snarare än ett slags immanent europeisk överlägsenhet. Smith menade alltså inte att det ligger i människans natur att handla egennyttigt. Tvärtom motiveras vi spontant  av subjektiva intressen och inte av objektiva intressen som privat rikedom och nationellt välstånd. Egentligen är det bara entreprenören som på ett subjektivt plan motiveras till att lägga pengar på hög eller rättare sagt investera dem i företag. Min skofetischism hade alltså fått ge fått ge vika för mina pengars förökning om jag varit mer av en entreprenör och mindre av en estetiskt lagd statligt anställd. Även jag förstår emellertid det problematiska med den ommedelbara lusttillfredställelsen som iögonfallande konsumtion leder till. Jag menar att Smiths tankar om egenintresset som moralisk princip bör ligga till grund för en ny förståelse av demokrati. I praktiken skulle egenintresset kunna lösa de problem vi idag har med att realisera ett samhälle där alla inte enbart är lika inför lagen, utan också har lika goda förmågor att utveckla och förverkliga sig själva. Jag hittar stöd för min tanke i Smiths bok En teori om moraliska känslor som gavs ut 1759, det vill säga sjutton år före utgivningen av Nationernas välstånd.  Hans banbrytande idé är att intresset för det egna inte är en individuell, utan en social process. Det är detta som förklarar att egenintresset är ett moraliskt fenomen som med nödvändighet inkluderar andra och samhället.    Människan har ingen aning om hon är vacker, god eller rättfärdig i ensamhet. Det finns ingen spegel som talar om vem hon är eller vem hon borde vara. Placeras hon däremot i samhället förses hon genast med den spegel som behövs; andra människors bemötande och uppfatting om henne. De är alltså våra medmänniskor som ursprungligen formar vår självbild. Egentligen uppstår vårt intresse för våra egenheter först när vi inser att andra påverkar oss, precis som vi påverkar dem. Till en början kan detta intresse vara så intensivt att vi fastnar i oss själva eller i föreställningen om hur andra uppfattar oss, med påföljande känslor av stolthet eller skam. Risken är stor att vi förvandlas till slavar under andra människors önskningar och begär. Det är en farlig väg att vandra, inte minst för den moraliska utvecklingen. Ur ett moraliskt perspektiv finns det knappast något beundransvärt i att hoppa för att någon applåderar om man gör det. Moral handlar istället om att sätta sig över människans nyckfulla impulser. Man måste lära sig konsten att bedöma de egna handlingarna utifrån en opartisk åskådares ståndpunkt, det vill säga att dra slutsatser om sig själv och vem man vill vara från en abstrakt samhällelig position eller rättare sagt från ett slags helhetsperspektiv på en själv som människa. Det är också detta som krävs för att handla egennyttigt. Från detta perspektiv är det kapitalistiska samhället behäftat med vissa problem, vilket Smith var väl medveten om trots att han menade att det inte fanns något bättre alternativ för att realisera ett demokratiskt samhälle. Till exempel menade han att den ökande arbetsdelningen som är nödvändig för social och ekonomisk utveckling resulterat i att större delen av vår tid ägnas åt att förfina en försvinnande liten del av våra mänskliga förmågor. Vi mister därmed en möjlighet att se vår fulla potential som människor. Såväl den personliga försåelsehorisonten som medvetenheten om den egna sociala positionen krymper. I ett kapitalistiskt organiserat samhälle måste därför staten träda in som garant för allmänhetens bildning. Endast så kan glappet mellan den enskilda individen som en människa med själ och den enskilda individen som en specialist utan ande överbryggas, menar Smith. Men vi har ett problem till: Idag har arbetsetiken förvandlats till konsumtionsestetik. Vi speglar inte längre varandra i relation till vår profession, utan i relation till våra konsumtionsvanor. En del av oss riskerar att reduceras till de val av varor vi gör på marknaden och det är främst i denna egenskap som samhället engagerar oss. Vi är vad köper. Eller rättare sagt; valet av varor på en aldrig sinande marknad är den enda friheten vi  utövar. Vad skulle hända om vi istället vänder oss mot oss själva med hjälp av andra för att skapa en genensam förståelse för vad som är rätt, riktigt och gott? Det är detta Smith föreslår att vi bör göra genom att motiveras av ett intresse för det egna som är förståleseorienterat, snarare än rent ekonomiskt eller instrumentellt. I Smiths mening innebär egenintresset att låta de moraliska känslorna som uppstår i mötet med andra styra våra handlingar på marknaden. Det är så vi kan skapa en bättre och mer demokratisk värld, utan att överge kapitalismen.Emma Engdahl, sociolog Litteratur:Bauman, Zygmunt (2012) Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen. Göteborg: DaidalosBoltanski, L., Chiapello E ( 2005)  The New Spirit of Capitalism, London-New York, VersoMaffesoli, M (1996) The Time of the Tribes:The Decline of Individualism in Mass Society. London: SageSmith, Adam (17 59/2010))The Theory of Moral Sentiments Penguin ClassicsSmith, Adam (1776/1976) An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations. Chicago: Chicago University PressTaylor, C. (1991) The Ethics of Authenticity. Cambridge: Harvard University PressMer info om Adam Smith finns t ex på Ne.se:
Transcribe →
Så blev Alexander den store en vandrande vålnad
6d ago00:10:21Tap to summarize
Få härskare är lika mytomspunna som Alexander den store. Litteraturhistorien har förvandlat honom till allt från den förste muslimen till from kristen, från Baron von Münchhausen till Humphrey Bogart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 2018-12-05.Det enda som kan vara mer storslaget än Alexander den stores liv – är väl hans död.Kanske var det också det enda möjliga för en sådan oövervinnelig krigarkung. Efter att ha genomfört sitt beryktade så kallade massbröllop mellan makedonier och perser, av politiska skäl, och proklamerat sig själv som gudomlig, började Alexander planera sitt allra största fälttåg: mot vad som kallades ”Arabien”.Men först var han ju tvungen att fira sin nyvunna gudomliga status ordentligt. Efter ett rejält dryckesslag under dagar och nätter i Babylons hetta, då han bland annat sägs ha tömt en sexliters bägare med vin till Herakles ära, fick han feber – och dog. 33 år gammal, av alla åldrar.Och sedan började Alexanders efterliv. Som bara gjorde den store ännu större.Myterna hade för all del börjat att frodas redan under hans levnad. Som till exempel när han inför det avgörande slaget mot Persien år 332 före Kristus blev erbjuden en gynnsam fred av fiendens härskare Dareios. Då lär hans egen general Parmenion ha sagt: ”Om jag vore Alexander, skulle jag acceptera erbjudandet”. Medan Alexander själv svarade: ”Jag skulle acceptera om jag vore Parmenion”.Alexander tycks helt enkelt ha varit lika stor i orden som på jorden. Med ingen mindre än Aristoteles som privatlärare och repliker som knappast skulle skämmas för sig i Humphrey Bogarts mungipa.Och i boken ”Alexanderlegenderna i tid och rum” från 2018 granskas hela den här mytbildningen minst sagt omsorgsfullt. Större delen handlar om hur den har sett ut i olika språkområden, som ägnas var sitt kapitel av var sin specialist. Det slaviska, arabiska och bulgariska. I Främre Orienten, på Island och i södra Europa. På latin, fornengelska, persiska och tyska.Historien om Alexander tycks helt enkelt ha erövrat världen minst lika effektivt som huvudpersonen själv gjorde.Men som så ofta i äldre litteraturhistoria handlar det också om försvinnande, förlust, fragment. De ursprungliga berättelserna är till största delen borta. Ögonvittnesskildringarna av Alexanders samtida kasserades under romarriket, eftersom de inte ansågs motsvara den tidens stilistiska ideal.Mycket grundar sig i stället på den så kallade ”Alexanderromanen”, som skrevs under 300-talet efter Kristus: alltså mer än sex sekel efter hans död. En sorts äventyrsroman med närmast kameleontisk förmåga att anpassa sig till varje nytt landområdes respektive språk, kultur och politik.Därför kunde han i tidiga arabiska tolkningar framställas som den allra förste muslimen – och i den medeltida etiopiska versionen snarare påminna om Kung Seyon och hans fälttåg mot just muslimerna. Medan krigarkungen i den nybulgariska översättningen på 1800-talet hade förvandlats till en from kristen: den av Aristoteles elever som sägs ha lärt sig Psaltaren utantill snabbast. Så kan man fortsätta genom världslitteraturen, över kontinenter och sekler. I italienska skildringar fick han nedstiga i helvetet som hos Dante. Och även på Island, där han på 1100-talet liknade en typisk sagohjälte i strid med sitt eget öde, kommer Alexander ned till underjorden för att till sist förgiftas av en demon som straff för vad som på isländska kallas ágirni.Eller som det står i den isländska Alexandersagan: ”Var kommer din girighet att stanna, store Alexander? Den kommer inte att mättas även om du lägger under dig hela världen.”Den frågan, om hans mod, högmod och övermod, tycks också ha getts en varierande betoning genom seklerna.I Första Macabeerboken, från 200-talet före Kristus, står till exempel så här: ”Ända till jordens yttersta gränser trängde han fram och plundrade folk efter folk; hela jorden låg kuvad inför honom, och hans stolthet och övermod växte.”I den persiska skildringen, med rötterna i 900-talet och som än i dag läses flitigt, skildras han däremot omväxlande som en rättvis kung sökande efter vishet och en maktlysten, grym härskare.Och i den brittiska medeltida ”The Wars of Alexander” tycks pendeln ha slagit över mot en mer kontemplerande regent. ”Jag som i går var så kraftfull och styrde hela världen, har i dag fullständigt blivit till stoft, sorg och plåga” får han här säga med sin egen röst.Långt tillbaka går också ett annat av legendernas stråk: det som beskriver hans mer fantastiska äventyr.I den arabiska Alexandertraditionen, som nyare forskning menar är den kanske allra rikaste, finns till exempel motivet om hur han upptäcker livets källa. Som i sin tur uppvisar likheter med berättelserna om Namron Sin. Härskaren över världshistoriens första imperium, Mesopotamien, flera tusen år före Kristus.Med tiden tycks också Alexander den Store kunna förvandlas till en sorts Baron von Münchhausen. Den här mer skrönaktige figuren blir synlig redan i vissa latinska versioner – där det berättas att Alexander efter att ha erövrat jorden ger sig i kast med himmel och hav. Hur han först stiger upp till himlen i en järnbur, hållen av fåglar, och sedan upp till havets botten i en dykarklocka konstruerad av hans astrologer.I tyska texter förvandlas han slutgiltigt till en medeltida stålman som obesvärat färdas genom luft och vatten. Där får också Alexanders högmod sitt kanske yttersta uttryck, när han säger sig vilja erövra själva paradiset.Hur är det då här i Sverige? Jo, vi har också vår egen version av Alexanderlegenden. På 1300-talet infogades den antika härskaren i riddarromanens höviska och aristokratiska ideal. Några sekel senare blev parallellerna mellan ”Konung Alexander”, som han kallades i ett versepos, och Sveriges konungar allt vanligare.Att både Gustav II Adolf och Karl XII liknades vid världserövraren, av sig själva och ibland av omgivningen, är väl inte särskilt förvånande. Däremot att också Drottning Kristina var helt besatt av Alexander den Store.Hon, som nuförtiden ofta framställs som fritänkare och religiös sökare, ser hans grymheter som fläckar på solen. Prisar i stället hans mod, skönhet, generositet mot besegrade motståndare och – inte minst – bildning.I den eviga frågan om Alexander den Stores egentliga natur återkommer Drottning Kristina till vad många andra påtalat. Att han handlade under inflytande av vad som under antiken kallades Fortuna: ett svåröversatt begrepp som kan betyda både tur, lycka och det förutbestämda ödets komplexa verkningar.Och frågorna kvarstår, både kring mytens och verklighetens Alexander.Fortfarande vet ingen var hans kvarlevor ligger. Efter att ha begravts i staden han grundade, det egyptiska Alexandria där mausoleet blev en vallfärdsplats för både romerska kejsare och allmänt historieintresserade, försvann själva liket därifrån någon gång på 300-talet efter Kristus. Alltså ungefär samtidigt som myten om Alexander började få fötter, förvandla honom till en sorts vandrande vålnad.Sedan dess har otaliga försök gjorts att hitta graven: Egyptens arkeologiska myndigheter känner till åtminstone 140 regelrätta utgrävningar. Så tillsammans med Nefertiti är väl Alexander den Store världens mest efterlysta lik. Liksom en av våra allra mest levande legender.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturKarin Hult & Gunhild Vidén (red): Alexanderlegenderna i tid och rum. Appell förlag, 2018.
Transcribe →
Tora Dahl såg att barn också är människor
1w ago00:08:42Tap to summarize
Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerades första gången 2021-10-18.Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före.Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar.I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne.Barn är ju så ointressanta!Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta!Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta.Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem.Idag tänker vi väl inte längre så?Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan."Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig.De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra.Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång.Eva-Lotta Hultén
Transcribe →
Orwells 1984: Cancel culture och klassanalys
1w ago00:09:53Tap to summarize
George Orwells 1984 har under lång tid använts som slagträ och varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-03-23.Klockan närmade sig åtta. Nattens regn hade satt spår. Fängelsegårdens jordgropar var vattenfyllda. Fukten hängde kvar i morgonluften. En dödsdömd man hämtades i sin cell. Fångvaktarna förde honom framåt, gick tätt intill mot den väntande galgen. Denna ödesmättade scen är hämtad ur essän ”Hängningen” från 1931 och skildrar en avrättning i vad som då var det brittiska kolonialväldets Burma. Författaren är en ung kolonialpolis vid namn Eric Arthur Blair. Han skulle senare bli känd under pseudonymen George Orwell. Själva avrättningen var ett rent rutinuppdrag, något som tidigare hade gjorts många gånger och skulle göras många gånger igen. Utåt sett var alltså allt precis som vanligt. Men inom den blivande författaren hände något omskakande då den dödsdömde, bara några meter från galgen, gjorde något oväntat. Orwell berättar: ”När jag såg fången ta ett steg åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i blom.”En existentialistiskt lagd läsare kan i den händelsen nog inte se något mindre än ett synliggörande av människans villkor. I det lilla och för omvärlden helt betydelselösa steget åt sidan blixtrar en människa till. George Orwell och läsaren ser då plötsligt individen i schablonbilden av en dödsdömd, individen som går mot sin död. Det är en kort vandring med ett ofrånkomligt slut. Undvikandet av vattenpölen illustrerar ett försök att under den vandringen behålla så mycket mänsklig värdighet som möjligt. Och just vikten av att alltid behålla det mänskliga subjektets integritet och värdighet skulle komma att bli en röd tråd rakt igenom hela Orwells författarskap. Ända fram till den dystopiska romanen Nittonhundraåttiofyra som publicerades 1949, ett halvår år innan han dog. Utplånandet av varje mänsklig känsla och all form av individualitet, är det diktatoriska Partiets uttalade mål i Oceanien. Inget privatliv eller individuella uttryck får lov att finnas. Alla mänskliga drifter bekämpas brutalt; sexualdrift, kärlek, familjekänsla. Allt det som ett instinktivt steg åt sidan skulle kunna åskådliggöra är förbjudet.Huvudpersonen Winston Smith är på sätt och vis en bödel. På Sanningsministeriet, som är nyspråk för Propagandaministeriet, arbetar han nämligen med att revidera dåtiden så att den passar in i samtiden och framtiden. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.” Så lyder en av Partiets paroller. En av hans arbetsuppgifter består av att ur arkiverade tidningar skriva bort personer som likviderats på grund av tankebrott. Det är en sofistikerad och långtgående form av cancel culture som han tjänstemannamässigt verkställer. ”Ens namn ströks ur registren”, säger berättarrösten då den förklarar hur en så kallad opersons öde osentimentalt beseglas, ”all dokumentation över allt man någonsin hade gjort raderades, ens tidigare existens förnekades och glömdes sedan bort. Man var avskaffad, undanröjd: utplånad var begreppet som användes”. Men samtidigt som Winston är en bödel är han från romanens början också en dödsdömd. Långt innan han ens hade köpt en förbjuden anteckningsbok och långt innan han den 4 april 1984 gjorde en första förbjuden notering i den och långt innan han ens träffat och förälskat sig i Julia stod han under den fruktade Tankepolisens specialbevakning."Nittonhundraåttiofyra" sägs ofta skildra ett totalitärt samhälle. En sådan tolkning är i stort sett rimlig, men samtidigt är den klassblind och missar därför en av romanens viktiga poänger. Den absoluta majoriteten av Oceaniens befolkning, proletärerna, lever faktiskt i relativ frihet. Samhällets övre skikt, det vill säga Partiets medlemmar, står däremot under en total kontroll. Skillnaden i frihet mellan partimedlemmar likt Winston och proletärerna påtalas ofta. Så pass ofta att den torde ha stor betydelse för förståelsen av romanen. Exempelvis nämns redan i det första kapitlet att det finns en fri marknad i proletärernas kvarter. Winston köpte dagboken där. Och i den första noteringen skriver han om en incident på en biograf då en proletärkvinna helt öppet och högljutt opponerade sig mot att en omänsklig journalfilm visades. Därefter berättar han att det antagligen inte hände kvinnan något, eftersom ”ingen bryr sig om vad proletärerna säger”. Kanske behöver vi bara se oss omkring för att belysa den skillnaden lite bättre. Inom politiken, i massmedier och vid universiteten tycks det idag bli allt svårare att ostraffat få säga fel saker. Samtidigt som så kallat vanligt folk pratar på ungefär som vanligt.Inget hindrar egentligen Winston från att försvinna in i proletariatet för att där leva i relativ frihet. Vid något tillfälle resonerar han med sig själv om att ta det steget. Ändå gör han inte det. Och det är en så pass uppenbart missad möjlighet till frihet att den bör betyda något i en roman som Nittonhundraåttiofyra. En möjlig förklaring är att han liksom alla partimedlemmar, har lärt sig att rikta sitt förakt neråt i hierarkin. Det finns en tydlig klassgräns och upprätthållandet av den tycks vara viktigare än att leva lite friare. Exemplet visar att bevarandet av sociala skillnader sitter djupt i människan och att det har ett högt pris. Hierarkier är fångenskap även för de överordnade. Det aktualiserar ytterligare ett viktigt tema i George Orwells författarskap. I exempelvis reportageboken Vägen till Wigan Pier, en skildring av arbetarklassens villkor under 1930-talet, redogör han för det klassförakt som den medelklass han själv tillhörde fostrades in i. En fostran så stark, berättar han, att den till och med drar en föraktets skarpa gräns mellan övertygade socialister ur de övre klasserna och det proletariat som de säger sig kämpa för. Och å andra sidan riktas hat uppåt. Båda parterna är alltså fångade i schablonbilder av både sig själv och den andre.Väldigt lite i "Nittonhundraåttiofyra" överensstämmer med samhällets utformning under romanens tillkomst i slutet av 1940-talet, förutom just upprätthållandet av klasskillnaderna. Samtidigt som Winston Smith tänker att det bara är proletärerna som kan erbjuda ett framtidshopp, så betraktar han länge deras slitna och smutsiga kroppar, deras simpla och brutala vanor, med den överordnades distanserande blick ovanifrån. Ända tills han, alldeles innan han och Julia grips i kärleksnästet de inrättat i proletärkvarteren, ser en kvinna hänga tvätt. Ur den fysiskt slitna och överviktiga kvinnans gestalt framträder då en vacker människa. Helt plötsligt ”slog det honom för första gången att hon var vacker”. Den arbetande kvinnan sjunger och han tänker med mänsklig värme att människor som hon ”slet genom hela livet och fortsatte sjunga”. I de orden framträder existentialismens Sisyfosgestalt då han, som Albert Camus säger, lycklig måste ta sig an dagens slit. Och att läsa om hur den vackra kvinnan framträder är nästan som att se en dödsdömd fånge undvika en vattenpöl på vägen mot galgen.Jimmy Vulovic, litteraforskare och författareLitteraturGeorge Orwell: 1984. Översatt av Christian Ekvall. Bokförlaget Bakhåll, 2021.
Transcribe →
Kafka var en mycket judisk ateist
2w ago00:09:57Tap to summarize
Franz Kafka var tog avstånd från mycket av den tro och kultur han fostrades i. Samtidigt var han något av en judisk mystiker. Ulrika Björk reflekterar över motsättningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2024-06-03.I novellen ”Det hemliga miraklet” från 1939 skildrar den argentinske författaren Jorge Luis Borges ögonblicket då huvudpersonen Jaromir Hladík, en tjeckisk judisk författare, erfar ett mirakel. Under tyskarnas inmarsch i Prag grips författaren och döms till döden för sina arbeten om den judiska mystiken. Natten innan avrättningen ber han Gud förlänga hans liv med ett år för att fullborda en oavslutad tragedi. När den dödsdömde nästa morgon står inför exekutionspatrullen stannar den fysiska världen upp, samtidigt som hans tankar pågår som vanligt. Med minnet som dokument slutför författaren under ett år dramat, varpå patrullens fyrfaldiga salva kastar honom till marken.Borges magiska realism – där den gripbara världen sammansmälter med en drömlik verklighet – för vidare en modernistisk genre som författaren Franz Kafka etablerade. Kafka föddes i Prag 1883 och växte upp i en assimilerad judisk borgerlig familj. Vid sin död 1924 hade han ett sextiotal skrifter bakom sig och tre ofullbordade romaner. Med juridisk precision gestaltar hans litteratur tillvarons labyrintiska absurditet.Kafkas stora genombrott kom efter hans död, men en av dem som läste honom under hans livstid var historikern och auktoriteten på judisk mystik Gershom Scholem. Enligt honom vittnar författarskapet om den moderna människans vilsenhet genom att förmedla ett särskilt judiskt förhållande till traditionen i en värld där Gud har dragit sig undan. Kafka är en ”kättersk kabbalist” skriver Scholem i ett brev till vännen Walter Benjamin.Kabbala är det hebreiska ordet för ’tradition’ och kommer från verbet för ’att ta emot’. Det är också namnet på en medeltida mystisk lära om den skapande guden som drar sig samman för att ge utrymme åt sin skapelse. Samma gud strålar också ut i världen och uppenbarar sig i tingen. Men hos Kafka kan den fördolde gudens uppenbarelse inte längre erfaras. Allt som återstår är ett meningslöst tomrum.En rad ur det självbiografiska Brevet till fadern – som kom ut först på 1950-talet – verkar bekräfta Kafkas hållning till sitt judiska arv: ”Något bättre sätt att förvalta detta arv än att så fort som möjligt frigöra sig från det kunde jag inte komma på; just en sådan frigörelse tycktes mig vara det mest pietetsfulla”, skriver sonen. Brevet till fadern är en oförsonlig uppgörelse med en förtryckande far och dennes slentrianmässiga religiositet. Den ger därför röst åt upplevelsen av traditionsförlust. Även om fadern fått med sig ”en viss judendom” från sin hemby saknar den i sonens ögon ett egenvärde för fadern och kan därför inte förmedlas.Bilden av Kafka som en internationell modernist var länge förhärskande. Men mot slutet av det kalla kriget började han citeras på den kritiska scenen och som nära förbunden med sitt historiska Prag. För Vaclav Havel var Kafka en förebild. Och i en inflytelserik studie från 1974 byggde de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari en teori kring en dagboksanteckning från 1911 där han hänvisar till ”de små nationernas litteratur” och den egna förtrogenheten med jiddisch. Boken Kafka. För en mindre litteratur påminde om att Kafkas transnationella tillhörighet var både språklig och politisk – han publicerade sig i samma österrikiska tidskrifter som den politiska sionismens grundare Theodor Herzl.Den språkliga historien – den judiska, tjeckiska och tyska – blev nu en del av den kritiska Kafkatolkningen, och den dolda traditionen i Kafkas egna texter började framträda. Tänk till exempel på den lilla varelsen Odradek i novellen ”Familjefaderns bekymmer” från 1919. Medan vissa hävdar att namnet Odradek är av slaviskt ursprung anser andra att det är tyskt, får vi veta, men ingen kan säga säkert. Själva varelsen är en platt stjärnformad trådspole överdragen med trådändar av skiftande slag och färger. Genom sin konstruktion kan den stå för sig själv på två ben men tycks aldrig ha haft något egentligt ändamål. Den är meningslös och ändå fullbordad. Det är det som bekymrar familjefadern, som undrar om varelsen kommer att överleva honom själv och rulla framför fötterna på hans barn och barnbarn.I en hyllning till Kafka tio år efter hans död tolkar Walter Benjamin Odradek som spåret av en bortglömd centraleuropeisk judisk tradition. Den lilla varelsen sätter oss i kontakt med en förnationell värld – inte slavisk, inte tysk, men formad av båda. Vissa uttolkare menar att novellen väver in Kafkas egna översättningar av hebreiska böner.I en annan novell omtolkar Kafka myten om Babels torn. I ”Stadsvapnet” från 1920 avbryts tornbygget inte genom en högre makts ingripande, som i den bibliska berättelsen. Nej, det är storheten i själva idén om ett torn som räcker upp till himlen som förlamar krafterna och får Babels människor att skjuta fullbordandet på framtiden.Byggandet av tornet misslyckas därför att det inbegriper föreställningen att tiden är gränslös, harlitteraturvetaren Stéphan Mosès föreslagit i en tolkning från 1992. Som Kafka skriver var det som om man ”räknade med att kunna hålla på i århundraden”. Berättelsen står därför i kontrast till Borges novell om den judiske författaren i Prag. I ”Det hemliga miraklet” är tiden förtätad till ett enda ögonblick: stunden då den fysiska världen stannar upp och författaren fullbordar sin tragedi i minnet.I skärningspunkten mellan de två novellerna finner Mosès en historiesyn som han förbinder med mellankrigstidens tysk-judiska generation och kallar ”den historiska tidens aktualisering”. Sedan upplysningen hade den europeiska filosofin dominerats av tanken att historien rör sig framåt. Historia betydde kontinuitet, kausalitet och vetenskapliga framsteg. Istället för att (i Hegels och Marx efterföljd) optimistiskt tänka sig historien som en rörelse mot mänsklighetens fulländning hndlar ”den historiska tidens aktualisering” om en diskontinuerlig historia. Vad Kafka och hans generation såg var att historien består av ögonblick som inte låter sig totaliseras. De erkände att kriser, avbrott och slitningar kan vara mer avgörande – till och med mer löftesrika – än en skenbar enhetlighet. Även om tidigare tänkare har uppmärksammat nuets verklighet rör det sig här inte om en flyktig övergång mellan förflutenhet och framtid, nupunkter i en tidslig kedja, utan om en tid som exploderar i otaliga messianska ögonblick. Som hemliga mirakel uppstår de messianska ögonblicken mellan den oändligt förlängbara yttre tiden i Kafkas tolkning av tornbygget och den förtätade inre tiden i Borges berättelsen om den dödsdömde författaren. Och de nämns redan i Talmud, enligt Scholem – samlingen av de allra tidigaste judiska bibelkommentarerna. Där liknas tiden vid änglar ”som återskapas i varje ögonblick i otaliga mängder för att sjunga sin hymn inför Gud innan de förstörs och försvinner i intet.”Ulrika BjörkfilosofLitteraturRobert Alter. Omistliga änglar: tradition och modernitet hos Kafka, Benjamin och Scholem. Översättning: Daniel Pedersen. Bokförlaget Faethon, 2023.Walter Benjamin: ”Franz Kafka: On the Tenth Anniversary of His Death” [1934], Illuminations, utg. Hannah Arendt. Schocken Books, 1968.Walter Benjamin: Gesammelte Briefe. Band IV, 1931-1934. Suhrkamp, 1998.Jorge Luis Borges: Fiktioner. Översättning: Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking. Albert Bonniers förlag, 1995.Deleuze, Gilles & Guattari, Félix. Kafka. För en mindre litteratur. Översättning: Vladimir Cepciansky & Daniel Pedersen. Daidalos, 2012.Franz Kafka: En svältkonstnär och andra texter utgivna under författarens levnad. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2007.Franz Kafka: Brevet till fadern. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2010.Franz Kafka: Till frågan om lagarna och andra texter ur kvarlåtenskapen (1920-24). Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2020.Franz Kafka: Dagböcker: december 1911-1913. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2004.Vivian Liska: ”Law and Sacrifice in Kafka and His Readers”, Interdisciplinary Journal for Religion and Transformation in Contemporary Society, 8 (2022), s. 256-274)Stéphane Mosès. Historiens ängel. Rosenzweig, Benjamin, Scholem. Översättare: Ervin Rosenberg. Bokförlaget Faethon, 2023.Gershom Scholem: The Messianic ea in Judaism and other Essays on Jewish Spirituality. Översättning Michael A. Meyer & Hillel Halkin. Schocken Books, 1971.
Transcribe →
Långessä: Sommarens obehag ruvar i idyllen
2w ago00:40:11Tap to summarize
Något förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-06-22.1. Bonjour Tristesse och dubbelheten som smyger sig påSommarhuset. Några sysslolösa veckor under årets kulmen, indränkta i idyll och sentimentalitet. Tiden stannar. Det enda som hörs är humlesurr, hängmattans knakande svaj och tjuten av tärnor från viken. Man uppslukas av lättsamma fikastunder i syrenbersån med familjen, strandpromenader och solbad. Äntligen, föreställer man sig, ska man få vila från alla problem.Men oftast smyger sig andra stämningar snart på. Titeln på Françoise Sagans roman, ”Bonjour tristesse” från 1954, är svåröversatt. På engelska har den fått bli ”Hello sadness”. Kanske borde den kallas ”Goddag vemod” på svenska. När Lily Vallquists översättning utkom 1955 hette den först ”Ett moln på min himmel”, men idag ges den ut under originaltiteln. Franskans ”tristesse” motsvaras dock inte av svenskans tristess, utan betyder snarare svårmod eller sorg.Romanen skildrar sommarveckornas kluvenhet genom den 17-åriga Cécile. Hennes rumlare till pappa, ensamt ansvarig för hennes fostran sedan mamman dog, har hyrt ett hus vid Rivieran till dem och hans unga älskarinna. Ytligt sett är den korta berättelsen bräddfull av idyll.”Nere på havsbottnen fick jag syn på en underbar, rosafärgad och blå snäcka”, minns Cécile; ”jag dök efter den och höll den sedan, ren och rundslipad, gömd i handen ända till lunchen.” Hon bär runt på den som en amulett, en skatt som består in i berättandets presens. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har tappat den”, skriver hon, ”jag som annars brukar tappa allting. Den ligger i min hand idag, rosafärgad och ljum, och när jag ser på den har jag lust att gråta.”Vari består Céciles sorger? Hon sträcker ut sig i en av vilstolarna på terrassen under en himmel översållad av stjärnor, och lyssnar till cikadorna. Hon inleder en romans med den snälla unga mannen Cyril som hon har träffat på stranden. Hon avnjuter sin frukost – en apelsin och en kopp svart kaffe – på hustrappan medan solen stryker bort lakanens avtryck från hennes hud.Men i denna visuellt så njutbara roman finns en konstant dubbelhet. Namnet Cécile kommer från latinets ”caecus”, som betyder blind. Jag vet inte om Sagan valt det med avsikt, men om inte är slumpen lika talande.Cécile tycker själv att hon ser allt. När pappan bjuder hennes döda mors väninna Anne till sommarhuset avkodar hon knivskarpt deras diskreta känslospel. Till hennes och den unga älskarinnans stora förtvivlan inleder pappan och Anne snart en romans.Anne är en seriös person, och med henne följer seriösa saker som en förlovning med pappan och ordning i Céciles eftersatta studier. Sorglösheten som den tonåriga flickan dittills vältrat sig i är därmed hotad. Hon börjar konspirera tillsammans med den ratade älskarinnan för att bryta upp pappans och Annes relation.Istället för att bara glida med i livets skiftningar blir Cécile nu en manipulatör av rang. Insikten om hur påverkbara andra människors känsloliv är har dock ett pris. En kuslig själviakttagelse börjar snart ta form. ”För första gången i mitt liv tycktes detta ’jag’ klyva sig”, konstaterar hon, ”och upptäckten av en dylik dubbelhet gjorde mig ytterligt förvånad.” Stolthet blandas med självförakt. Tillsammans med den sanddoftande hettan och de svalkande brisarna från havet uppstår ett nytt rum inom henne, som speglar den konstlade avskildhet de lever i vid sommarhuset.Sagan, som bara var 18 när ”Bonjour tristesse” publicerades, har en mästerlig förmåga att blanda samman det yttre och det inre landskapet, tills vackra utsikter blir till halvblinda självinsikter. Halvslummern i hettan får gradvis något inom Cécile att brista. Men hennes obehag inger mig en paradoxal lättnad under läsningen. Jag har alltid haft svårt för semestern, och Sagan tycks bekräfta att ledigheten inte alls behöver innebära en frid. Snarare kan en särskild typ av obehag växa fram under sommarveckorna, som påminner om Sigmund Freuds beskrivning av das Unheimliche.På svenska översätts das Unheimliche ofta till det kusliga, men det leder i min mening lite fel. Snarare än något skräckfilmsartat är det ohemlika eller ohemliga en upplevelse av något främmande inom det välbekanta och familjära. Det är något man har ansträngt sig för att dölja för sig själv. I Sagans roman uppstår känslan när Cécile upptäcker något omänskligt i sitt eget jag, en empatilöshet som kontrasterar mot hennes roll som vacker och sorglös flicka.Kanske är semestern i själva verket ohemlikhetens främsta högtid. När dagarna mjuknar i sömmarna och de rutinmässiga relationerna till närstående luckras upp kan bortträngda bottensediment stiga mot ytan. Att Anne är en väninna till Céciles döda mor är knappast en detalj i sammanhanget, även om det mest nämns i förbifarten. Vardagen i den stökiga våningen i Paris, dit Cécile och hennes pappa ska återvända efter sommaren, framstår som bräcklig och otillräcklig vid tanken på att den ordentliga Anne skulle kunna flytta in.Men Cécile triumferar i sina manipulationer och bryter upp deras relation. Triumfen surnar dock snabbt. När hon i slutet ställs inför den besegrade Annes ”förstörda ansikte” begriper Cécile något obehagligt. Hon har ”angripit en levande, kännande människa och inte ett väsen”. Anne har en gång varit barn, ”sedan ung flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam”. Det är nog inte främst samvetet som skakar Cécile. Livets gång har blivit så konkret för henne att den framstår som avig och banal genom det åldrande kvinnoansiktets tårar.Tiden har inte stått stilla under hennes semester. Tvärtom, vilket berättandets tillbakablickande ständigt påminner läsaren om, har veckorna i sommarhuset tvingat Cécile att börja betrakta livet som en godtycklig samling av förflutna episoder. Även om man kan ta dem i sina egna händer kan man inte ändra dem i efterhand. Därför blir hon illa berörd av den vackra snäckan hon en gång fiskade upp från havsbottnen, vars släthet fortfarande känns likadan mot fingertopparna. Så kan tonårstidens första antydan om semesterns ohemlikhet se ut. 2. Alberte-trilogin och hemmet utanför hemmetVari består det välbekanta och det främmande? Är det bara en vanefråga? Eller finns det ett annat slags djup inom oss, som säger ”på den här platsen, med de här människorna hör jag hemma”?I ordet ”smultronställe” bor en sådan längtan efter en liten glänta på jorden där man rent godtyckligt känner sig hemma. Ett hörn av världen som är ens eget, ett hem utanför hemmet. Där det finns ”humlesurr, stilla fläktar genom lövverket, smultron som man kan nå utan att ändra ställning, någon som kommer och säger till kanske, att klockan är mycket, ropar hem en till en måltid i det fria, under träd”, som Cora Sandel skriver. Som hennes berättare Alberte letar vi efter känslan som gör oss ”på vippen att ropa att här var den plats där de skulle stanna, det ögonblick i tiden de skulle gripa.”I hela sitt liv har Alberte letat förgäves efter den känslan. Som tonåring vantrivs hon i det småborgerliga hemmet i Nordnorge, och senare, som ung kvinna, skapar hon en flyktig bohemtillvaro för sig i Paris. Men kanske består frihetskänslan hon upplever där bara i att ha sluppit ifrån pressen på att hitta sin plats. En frihet från, snarare än till, ett hem. För när Alberte får barn blir bristen tydlig: hon har inte fast mark under fötterna. Hon måste skaffa det, för hennes lilla son behöver det.Om man inte kan ge sina barn ett drömhem vill man åtminstone kunna ta dem till smultronställen på somrarna. Man vill ge dem grönska, stränder och vilda lekar i det fria, se fräknarna breda ut sig på stadsbleka kinder och benen fyllas av skrubbsår.Albertes son är klen och försvagad sedan de fattiga och frusna krigsåren i Paris. Om kvällen lägger hon örat mot hans bröstkorg och hör det lilla hjärtat banka alldeles för fort. Relationen till hans far, skulptören Sivert, är ansträngd, på väg att bli bitter. Men nu ska de på sommarferie under några veckor, tillsammans med några goda vänner i ett litet hus vid Bretagnekusten.Redan på tåget ut hör Alberte ett sus från för länge sedan. ”Det fyllde luften och var överallt, låg bakom och omkring alla andra ljud. Hon kunde inte göra klart för sig vad det var.” Men så stannar de på rälsen en stund. Och med ens ”var luften alldeles fylld av brus, en väldig, monoton sång på två toner. Den steg och sjönk, kom och gick som en andning utifrån rymden någonstans, förde henne många år bakåt i tiden.” Det är havet. Atlanten den här gången, och inte Ishavet som hon vuxit upp vid, men ändå. En livgivande fukt som får dragen att mjukna, ”som om en stramande mask föll av dem”.Vad släpper man fram när man kommer fram, kommer hem? Och varför kan det göra så ont att äntligen lyckas känna det? Alberte har ju kommit fram till ett smultronställe. Äntligen står hon i en slänt full av klöver och groblad som kittlar de nakna fotsulorna. Vännen bredvid gnolar en melodi som drar upp något obestämt ur minnet. Sandel skriver: ”En glimt av något som ligger så långt bakom att det är som en annan människas tillvaro, något man har hört om eller läst. En snabb liten tankekedja: Jag måste ha gått fel, när gick jag fel, var gick jag fel? Jag har kommit till galen plats.”Att komma hem och att inse att man är vilse kan vara samma sak. 1919, strax före sommarferien so...
Transcribe →

OBS: Radioessän

All episodes

Claque och Pellaböckerna: Sentenserna sitter som slaktstämplar!

Att lära av historien är att lära sig göra motstånd

Swimmingpoolens död

Hur tusan blir ett barn till egentligen?

Egenintresset kan vara vår frälsning

Så blev Alexander den store en vandrande vålnad

Tora Dahl såg att barn också är människor

Orwells 1984: Cancel culture och klassanalys

Kafka var en mycket judisk ateist

Långessä: Sommarens obehag ruvar i idyllen