Podcast
OBS: Radioessän
Hosted by Sveriges Radio · SV
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Ansvarig utgivare: Peter O Nilsson
107episodes
Episodes
Newest firstAll episodes
Ikonoklasmer: Att riva skulpturer är ett minnesarbete
1w ago00:09:48Tap to summarizeAtt ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att resa nya. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-15.Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner.Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera.Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism.Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade.När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete.Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet.Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? / Skicka dynamit!Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet.Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud.Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare
Transcribe →
Kanonvariationer: Odysséen är central i en svensk kanon
2w ago00:09:23Tap to summarizeEtt levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2023-05-31.I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos, som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara utskrattad.Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till del av något större.Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet. I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör, Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel som i klassikerutgivning.Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag, utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i. Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är ryggraden i en kultur, ett språk, så som både Iliaden och Odysséen varit i alla de grekisktalande staterna, från många århundraden före Kristus och in i vår egen tid.Under medeltiden var Odysséen bortglömd i Västeuropa, men den levde vidare i Östrom, där skolorna fortfarande byggde på läsningen av de antika klassikerna och där Iliaden och Odysséen ingick även i de kristna prästernas utbildning. Kulturarvet var något man var stolt över och höll vid liv, även genom motgångar, krig och ockupation. Det bidrog till att upprätthålla en anda av gemenskap. När osmanerna erövrade den sista resten av Östrom, själva huvudstaden Konstantinopel 1453, flydde många av de lärda grekerna och tog med sig så mycket de kunde av sina bibliotek till Italien. Där översattes Odysséen till italienska 1544 och sedan till flera andra europeiska språk och sedan dess har den ständigt nyöversatts och säkrat sin plats i den västerländska kanon.Den första översättningen av Odysséen till svenska gjordes så sent som under 1819-1821 av grekiskalektorn Marcus Wallenberg. Det var en verklig översättarbragd, han hade redan några år tidigare översatt även Iliaden, men låt oss just nu hålla oss till Odysséen. Hans översättning lovprisades, den lästes och påverkade tidens intellektuella, de romantiska poeterna och alla som svärmade för vad de uppfattade som klassiska ideal. Men är denna översättning i sig en del av vår kanon? Ett gränsfall. Det har kommit flera översättningar senare. Wallenbergs svenska är inte vår tids levande språk. Dessvärre har hans bragd nog mest historiskt intresse numera, men det var trots det en betydelsefull insats.Hans bror Jacob Wallenberg borde däremot ingå i vår svenska kanon. Hans humoristiska reseskildring "Min son på galejan", från 1781, beskriver en äventyrlig färd till Kina ombord på ostindiefararen Finland. Den har kommit i nya upplagor regelbundet sedan första gången den trycktes, och den förtjänar att hållas vid liv och inspirera nya verk. Jacob Wallenberg nämner faktiskt Odysseus, men väljer en då mera vanlig latiniserad form, Ulisses, som liknar den italienska variant som Dante använder och som även Joyce valde till sin roman "Ulysses".Kanon är stor, den växer, den förändras och den lever framför allt. Den går aldrig att reducera till någon rak och enkel lista, den är en kartbild, en väv, ett väsen, den är inte något källarförråd där vi samlar bråte som vi inte längre behöver. Att ge nya generationer tillgång till kanon är en väldig uppgift, på ett sätt en plikt, för vi har inte rätt att förvägra dem deras arv, men främst är det ett nöje. Men det är inte ett konsumistiskt nöje, det ger inte direkt behovstillfredsställelse, utan är en förberedelse för livet, ett gemensamt arbete av det slag som ger livet mening. Känner vi vår egen kanon har vi dessutom lättare att förstå andras, via Odysseus kan vi bekanta oss med och förstå traditioner kring alla slags resenärer och äventyrliga seglare genom årtusendena, från Sindbad sjöfararen via kapten Nemo till kapten Kirk på Starship Enterprise – alla dessa som reser dit ingen tidigare rest.Det skulle gå att fortsätta att dra trådar ur denna väv, repa upp den samtidigt som jag väver vidare på den – precis som Odysseus hustru Penelope genom hela Odysséen. Det är verkligen ett livslångt arbete. Men som Willy Kyrklund skriver i "Polyfem förvandlad" – vilken i sig är ännu en variation på teman i Odysséen och en bok som rimligen borde ingå i en svensk kanon – kan även jag, som en gång var en vetgirig sexåring som fångades av ett barnprogram av Staffan Westerberg, konstatera: "Det är en stor tröst för människorna detta, att känna sig som delar av ett större mönster. Även om det icke inträffar så ofta." Torbjörn Elensky, författare
Transcribe →
Homeros prinsessa lyser genom alla sekler
2w ago00:08:58Tap to summarizeHon möter en naken Odysseus och en onanerande Leopold Bloom. Men inget, konstaterar Pontus Kyander, tycks kunna ta ifrån prinsessan Nausikaa hennes ljus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2024-05-15.En man vaknar på en strand, ilandfluten efter en storm. I tjugo dagar har han färdats på en flotte innan han räddat sig till ön. Han är naken, riven av vassa klippor, törstig och utmattad. Han har släpat sig till ett buskage och somnat i en hög av torra löv. Hans namn är Odysseus.Samma morgon ger sig en grupp slavinnor ledda av kungadottern Nausikaa ut för att tvätta i en vik. Innan dagen blivit alltför het har tvätten stökats undan, och medan den torkar leker kvinnorna med en boll. De höga skriken väcker Odysseus. Han reser sig, naken, och skyler sig hastigt med några kvistar.Denna luggslitna och nakna gestalt möter Nausikaa när hon springer efter bollen. Medan de andra kvinnorna skyggar står hon kvar. Han övertygar henne om att hon inget har att frukta. Kanske anar hon av hans sätt att tala att han inte är vem som helst. Hon lånar honom sin fars och sina bröders kläder och ger råd om hur han ska närma sig föräldrarna, kungaparet på fajakernas ö.Man kallar detta avsnitt i Odysséen för Nausikaa-episoden. I Odysséen berättas på bunden vers, hexameter, om hjälten Odysseus tioåriga och strapatsrika hemfärd från kriget i Troja. Det är den sjätte av Odysséens tjugofyra sånger, som sägs ha skrivits av Homeros och som präntades ner 700 år före vår tideräkning.Homeros understryker Nausikaas ställning som giftasvuxen, omkring fjorton år gammal. Det är för hennes förestående bröllop som tvätten hastar denna morgon. En make verkar inte vara utsedd, men tiden är mogen. Genom att tala till henne i en dröm har i själv verket gudinnan Athena arrangerat hennes oförmodade möte med Odysseus. Ingenting av vikt sker i den homeriska världen utan att gudarna har ett finger med i spelet.Fajakerna är lika undflyende mytologiska som själva episoden är verklig och vardaglig,. Till skillnad från många andra passager i Odysséen skildras här inte våldsamma och fantastiska hjältedåd. Istället påminner det om en hemkomst, den hemkomst till ön Ithaka som Odysseus resa syftar till; han blir omplåstrad och omhändertagen, till sist även välkomnad som den väntade maken till Nausikaa.Någon kan invända mot att en kungadotter så hals över huvud faller för en plötsligt uppdykande medelålders naken främling. Numera protesterar vi även mot en relation mellan en tonårsflicka och en gubbe som Odysseus.Men det finns mer i Nausikaa-gestalten. Hon har agens, en egen vilja och förmågan att få det hon önskar. Hon övertygar sin far om det nödvändiga i att brådstörtat ge sig ut att sköta hushållets tvätt. Det är hennes plan för hur Odysseus ska ta sig till kungaborgen. Hon säger till honom hur han ska närma sig föräldrarna. Medan Odysseus pratar är det Nausikaa som tar de avgörande initiativen. I en patriarkal ordning där en make skulle utsetts åt henne tar hon chansen att själv introducera en kandidat.Inget annat avsnitt i Odysséen berör mig som detta. Det är lågmält och bildrikt, med sensualismen undertryckt och antydd i den böljande hexametern.Tvärs över Europa, i en annan tid och en annan berättelse möts också en äldre man och en yngre kvinna på en strand. Leopold Bloom är en annonsförsäljare som den 16 juni 1904 slår dank på Sandymount Strand utanför Dublin medan hans hustru Molly har en kärleksaffär därhemma. Också han är på drift, utan riktning och för ögonblicket utan hem. Han sitter på en bänk; mittemot sitter tjugoåriga Gerty MacDowell med två väninnor som passar sina småsyskon. Gerty drömmer sig bort och hoppas på en man. Hon lever i omskrivningarnas språkliga fängelse, medan det i hennes kropp pyr en längtan som är lika existentiell som sexuell.Bloom ser på flickan samtidigt som en kör i kyrkan intill brister ut i hymnen Tantum Ergo Sacramentum. Hon svingar sina ben till musiken, obesvärad av att Bloom stirrar på henne. Hon svänger mer och mer på benen så att allt mer av låren och underbyxorna syns. Bloom har händerna i fickorna. Han onanerar. När ett fyrverkeri slår ut längre bort briserar även Bloom.Förhandspubliceringen av detta kapitel ur James Joyce roman Ulysses ledde till åtal och konfiskering i USA 1921. Fortfarande kan en och annan bli stött av att en man smygtittar och gnider sitt kön på en offentlig strand. Samtidigt som den katolska kyrkan skändas i förbigående sker det i episoden en mångtydig litterär blasfemi mot Homeros Odysséen. Gerty, som svarar mot Nausikaagestalten, gestaltas med ett förnumstigt veckotidningsspråk som kontrasteras mot Blooms livserfarna cynism. Det är ett utstuderat konstruerat parti i Joyces experimentella stilkatedral.Ett grundmönster har hämtats ur Odysséen, men rollerna är delvis ombytta: Bloom är aktiv, Gertie låter sig observeras. När Bloom ejakulerar återställs en patriarkal ordning. Gerty kan bara utöva något slags makt medan hon sitter. När hon gående ger sig av avslöjas hennes hemlighet: hon haltar efter en olycka. ”Poor girl” tänker Bloom. Till sist har Bloom både makten över språket och situationen.Nyare Joyceforskning har invändningar mot en så förenklad läsning. Istället betonas den ömsesidiga sexualiteten i Leopold Blooms och Gerty MacDowells möte. Men det är trots äreräddningsförsöken svårt att komma ifrån den verbala obalansen dem emellan.När Eyvind Johnson skrev romanen Strändernas svall var andra världskriget på väg mot sitt slut. Hans nyss avslutade Krilon-trilogi tilldrog sig i konfliktens skugga. Med Strändernas svall gav han sig in på det tidlöst mänskliga genom en kärleksfull omdiktning av Odysséen. Blasfemin intresserar honom inte, men väl psykologin och realismen. Särskilt gripen tycks han ha varit av Nausikaa-episoden. Han återkom till den i det dramatiska fragmentet ”Nausikaa ensam”, publicerat i Erik Lindegrens tidskrift Prisma 1948.Ingen annanstans i romanen är vågsvallet så kännbart som i mötet mellan Nausikaa och Odysseus. Texten är inledningsvis komponerad som en växelsång där berättarens perspektiv mjukt och smidigt vandrar mellan de två. Där Joyce var cynisk och exponerande är Johnson ömsint undersökande. Inte minst intresserar han sig för den unga Nausikaa och hennes belägenhet mellan barndomens begränsningar och lek, och vuxenhetens krav och möjligheter. Medan Odysseus sakta vaknar ur sin tunga sömn är det Nausikaas oroliga verksamhetslust på stranden som dominerar.Nausikaa har inspirerat till poesi, musik och mangafigurer, men det är som om hon i varje omdiktning behåller en kärna av det ljus som Homeros vävt in i gestalten. I episoden finns ett elegiskt element som gör sig märkbart till och med hos Joyce. Som på en våg reser sig Odysseus från sin lövbädd, som på en våg vaggas Nausikaa på sin tvättbrygga. En kort stund möts de, som himmel möter hav en glittrande morgon vid en strand nu och för länge sedan.Pontus Kyanderkritiker, konsthistoriker och utställningskurator
Transcribe →
Från Grekland till Finland: Havets väldiga ryggar
2w ago00:09:31Tap to summarizeAntika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.
Transcribe →
Vårt oändliga behov av Homeros
2w ago00:10:39Tap to summarizeHomeros epos Iliaden och Odysséen får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-10-18.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs.” Så inleds det grekiska diktverket Iliaden, i Ingvar Björkesons översättning. Teorierna om hur det egentligen tillkom, när det tecknades ned, och vem dess författare egentligen var, har diskuterats från antiken och fram till våra dagar. Oavsett svaren på dessa frågor är Iliaden och Odysséen, de två epos som tillskrivs en person vid namn Homeros, grunden i västerlandets litteraturhistoria. Med ett ben i mytiska hjälteberättelser och gudasagor, och det andra i en möjlig historisk kontext på platsen där staden Troja grävts ut, återger dessa dikter berättelsen om det trojanska kriget och om dess följder för den kringirrande Odysseus.Vad kan de grekiska myterna berätta för oss? Liknade antikens Grekland vår värld, eller inte? Dessa frågor dyker ständigt upp i vår samtid, eftersom samtalet med och om den antika grekiska litteraturen oavbrutet pågår. Och behovet tycks sällan ha varit så stort som nu. Den New York-baserade författaren Daniel Mendelsohn utkom precis med boken ”An Odyssey – a Father, a Son, and an Epic”, där han reser i Odysseus kölvatten med sin far. En annan ny bok, ”Enraged – Why Violent Times Need Ancient Greek Myths” av Emily Katz Anhalt, professor i klassiska språk, lyfter fram att de antika myterna lär oss att vi får betala dyrt om vi ger efter för vrede och våld. Anhalt menar att Iliaden inte är en oproblematisk hjältesaga, utan att den istället ifrågasätter huvudpersonernas blodiga kamp och dess följder för samhället: vreden hos Akilles, grekernas främste krigare, kom att skänka sorg och död åt såväl greker som trojaner. Homeros visar att även fienden är mänsklig.Författare, forskare och journalister återvänder ständigt till de grekiska myterna för att bearbeta och förklara företeelser i vår egen tid. Så gör även Tomas Lappalainen i sin bok ”Världens första medborgare”, där han vill förklara uppkomsten av det demokratiska samhället i antikens Grekland genom att dra paralleller mellan de homeriska berättelsernas våldskultur och dagens syditalienska maffiavärld. Lappalainen, som tidigare skrivit initierade böcker om Syditaliens ’ndrangheta och camorra, hävdar att det samhälle som skymtar fram i de homeriska verken har stora likheter med maffians strukturer, eftersom intrigerna ofta behandlar teman som hämnd, beskydd och heder. Han låter sedan detta resonemang bli en förklaringsmodell till hur demokratin uppstod i Grekland som en konsekvens av att man helt enkelt var tvungen att stävja de våldsamma maktstrukturerna politiskt.Lappalainen är inte den förste som läser Iliaden och Odysséen i en civilisationshistorisk kontext. I förordet till den senaste utgåvan av Erland Lagerlöfs sekelgamla svenska översättning av Odysséen skriver akademiledamoten Jesper Svenbro att vendettan, den som driver Iliadens hela berättelse om det trojanska kriget, kommer till en slutpunkt i Odysséen. När Odysseus till sist, på Athenas inrådan, avstår från våld mot dem som söker hämnd på honom, symboliserar han övergången från individuella maktstrider till den politiska stadsstaten. Men är då de homeriska huvudpersonerna, som Lappalainen menar, i själva verket ett slags konkurrerande maffiabossar, som tar blodig hämnd på varandra och samtidigt utövar beskyddarverksamhet mot sina undersåtar? Kan man jämföra eposets arkaiska skildring med en nutida, kriminell subkultur?Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.I boken beskriver Lappalainen till exempel hur xenía, den grekiska gästvänskapen, utgör ett förbund mellan mäktiga ätter som skulle kunna liknas vid maffiaklanernas relationer. Men xenía är mycket mer än så. Framför allt Odysséen, berättelsen om en man som i tjugo år reser runt som en främling långt hemifrån, visar på ett långt mer komplext förhållande. När Odysseus son Telemachos i bokens inledning reser för att söka efter sin far, kommer han först till kung Nestor i Pylos. ”Alla skyndade till när de såg dessa främlingar nalkas, hälsade dem med handslag varmt och bjöd dem att sitta.” Hos Menelaos i Sparta sker detsamma. ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. När Odysseus, skeppsbruten, sköljs upp på fajakernas strand, hittas han av kungadottern Nausikaa. Hon välkomnar den utmattade, halvnakne, smutsige främlingen med orden: ”Eftersom du nu har anlänt hit till vår stad och vårt rike, skall inga kläder saknas dig eller någonting annat av det en nödställd har rätt att få när han vädjar om misskund.” Gästvänskapen var inte ett exkluderande förbund mellan mäktiga. Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.Iliaden och Odysséen handlar också till stor del om människornas relation till gudarna, och hur gudarna ständigt griper in såväl hämnande som stödjande. Samtidigt är gudarna inte allsmäktiga. De lyder precis som människorna under ödets lagar. Och de homeriska verkens fokus är inte huvudsakligen på de odödliga, utan på de dödliga. Det första ordet i Odysséen är ándra,”man” (i svensk översättning ”Musa, berätta om mannen…”). Sture Linnér, som skrev inledningen till Ingvar Björkesons översättning av Iliaden, pekade på hur kärnan i dikterna inte är krigets fasor, utan medlidande och mänsklighet. Detta har skänkt verken den relevans de fortfarande har idag. Samtidigt måste vi se att det ofta är saga och myt, inte samhällsfakta, som de förmedlar. Ordet för vrede i Iliadens inledning, ménis, betecknar ett gudomligt snarare än ett mänskligt raseri. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.”Vreden, gudinna, besjung”. Lever vi återigen i vredens tidsålder? Lappalainens läsning av de antika texterna genom ett samtidsraster är symptomatisk för vår tids sätt att hantera en värld där demokratin ifrågasätts och raseriet råder. Och vårt behov av de grekiska dramerna och dikterna grundar sig just i att de ständigt kan omtolkas och återanvändas. Men de episka myterna om hjältar och krig kan inte läsas som historiska sanningar, och att förklara dem genom nutida samhällsföreteelser låter sig inte heller göras. Istället är de tidlösa verktyg för konflikthantering, sorgebearbetning och försoning. Inom det amerikanska projektet ”Theatre of War” har soldater som återvänt från militärtjänst fått ta del av grekiska tragedier som posttraumatisk stresshantering. 2016, mitt under den brännande flyktingkrisen kring Medelhavet, sattes Euripides pjäs ”Hekuba” upp i den antika teatern på ön Delos i Grekland. Hekuba, drottning i Troja, förlorar sin man och sina barn i kriget, och som krigsfånge i Grekland får hon se sin son spolas upp död på stranden.Varje tid har sina krig och sin vrede. Knappt har vi glömt dem förrän nya tider skapar nya katastrofer. Vilka hav seglar vi på idag? Vem kommer hem? Samtidens bruk av de antika grekiska texterna säger oss långt mer om vårt eget samhälle än om antikens verklighet.Anna Blennow, latinforskare och skribentLitteraturTomas Lappalainen: Världens första medborgare – Om statens uppkomst i det antika Grekland. Lind & co.Homeros: Iliaden. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2009 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1912 utgiven 2012 på Atlantis.Homeros: Odysséen. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2008 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1908 utgiven 2012 på Atlantis.
Transcribe →
Guden som gick upp i rök – Robespierre och Det Högsta Väsendet
2w ago00:10:31Tap to summarizeMed franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade.Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan.Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket – och ateism var en styggelse.Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde ”Den förfärliga Ateismen”. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad ”Sanningens flamma” antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti ”Den Förfärliga Ateismen” – det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde ”Visdomen”. Robespierre talade åter och sade: ”Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet”. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något – och vad innebar den nya kulten?Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla ”folkfiender” som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: ”Att ära Gud och döda kungar är samma sak”. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket – och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd.Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i ”Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter” som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl.Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt – Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet.den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 ”folkfiender” halshöggs på två dygn.Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern – som han menade gjorde människor förställda och onaturliga – så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag – och just därför var det som hände sedan helt obegripligt.Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 ”folkfiender” halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion.Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom – och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes.Gabriella Håkansson, författare och kritiker LitteraturJonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006Slavoj Žižek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981.Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).
Transcribe →
Bo Cavefors – den nakne förläggaren
2w ago00:11:07Tap to summarizeGrötiga terroristtankar, banbrytande filosofi och viktiga litterära författarskap. Allt rymdes hos Bo Cavefors förlag. Det får en av fundera över dagens intellektuella klimat, säger Tor Billgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-06-14.”RAF: texter”, som publicerades på Bo Cavefors förlag i oktober 1977 måste vara en av bokhistoriens mest vältajmade utgivningar. Det är en 520-sidig antologi med texter av aktivister inom den västtyska terrorgruppen Röda Arméfraktionen, RAF.Cavefors berättar om publiceringen i Malmökonstnären Lena Mattssons filminstallation ”I betraktarens öga”, som visades på Moderna Museet i Malmö 2014. Förutom den svenska boken, gav han också ut en utgåva på tyska, eftersom inget tyskt förlag vågade göra det. För att böckerna inte skulle fastna i tullen, fabricerade han ett fejkomslag: ”Kärlek med förhinder” stod det på framsidan av ett stort antal av de tyska böckerna.Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”.Det som gör boken så vältajmad, är att det var just i oktober 1977, som palestinska PFLP kapade ett Lufthansaplan med kravet att ett antal fängslade RAF-ledare skulle friges.I fem dagar irrade planet runt i Mellanöstern med fem besättningsmedlemmar och 86 passagerare som gisslan, sju av dem barn. Tidigt på morgonen den 17 oktober kunde planet slutligen landa i Mogadishu, Somalia. Det stormades av tysk specialpolis, och gisslan fritogs.Följande morgon hittades RAF:s fängslade ledare, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe döda i sina fängelseceller i vad som förmodligen var ett koordinerat självmord.I samma veva lägger alltså Bo Cavefors ”RAF: texter” på bokhandelsdiskarna.Det var förstås också en mycket kontroversiell utgivning. RAF hade vid det laget mördat 16 personer i sina olika aktioner, varav två i Stockholm under ockupationen av Västtyska ambassaden 1975.Och våren 1977 hade SÄPO slagit till mot en RAF-trogen terrorcell i Sverige som planerade att kidnappa före detta ministern Anna-Greta Leijon i utpressningssyfte. Så hösten 1977 visste alla vad RAF var. Bo Cavefors hade en särskild näsa för det som låg i tiden.Han startade sitt bokförlag 1959, men det är först 2018 som historien om förlaget berättas utförligt i bokform. Det är bokhistorikern Ragni Svensson som gör det i sin doktorsavhandling ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982”.Första året gav den då 27-årige förläggaren ut nio titlar från sitt föräldrahem i Limhamn, bland annat ”Sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike” och tre böcker av den mycket kontroversielle poeten Ezra Pound.Stig Claesson sökte sig tidigt till förlaget, liksom en ung Lars Norén. Honom refuserade dock Cavefors, tre gånger på tre år.Förlaget fick snabbt en vänsterpolitisk profil. Ragni Svensson noterar att utgivningen kom att ”spegla eller rentav föregå den väg som den svenska vänsterrörelsen kom att ta framåt slutet av 1960-talet”.Cavefors gav ut Mao Tse-tung, Rosa Luxemburg, Antonio Gramsci, Marx, Stalin, Lenin och Nordkoreas diktator Kim Il Sung.Det kom tjogtals med titlar som ”En socialistisk kultursyn”, ”Marxismens politiska ekonomi” och ”Kulturrevolutionen vid Kinas universitet”.Han introducerade tänkare och filosofer som Roland Barthes och Michel Foucault. Peter Weiss knöts tidigt till förlaget, och 1975 gav Cavefors ut den nigerianske författaren Wole Soyinka, 11 år innan han fick Nobelpriset.Det är inte dåligt för vad som länge var ett enmansförlag. Men Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”.Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Vill man få en överblick över vidden av utgivningen kan man ta till en annan bok från 2018: ”BOC – en bok om Bo Cavefors Bokförlag”, som innehåller en komplett bibliografi.De Caveforsböcker som jag själv har starkast kontakt med är Salvador Dalís självbiografi, som tidigt väckte mitt intresse för konst. En annan är William Burroughs ”Den nakna lunchen”, som Cavefors tog till Sverige 1978. Jag hittade den på en loppmarknad i Simrishamn 1996 och läste den på ett kvavt tåg samma sommar som jag skulle rycka in i Flottan. Boken var osprättad, så jag satt med min morakniv och skar. Sida efter sida sköljde bokens febriga och erotiska hallucinationer över mig.Förlaget gick under i det som kom att kallas Caveforsaffären; en stormig process som spelades upp kring 1980. Bo Cavefors hade vunnit en upphandling från Kulturrådet om att ge ut Strindbergs samlade verk i ny utgåva. Men mitt under förberedelsearbetet drogs beslutet tillbaka.Officiellt på grund av brister i upphandlingsförfarandet, men i den debatt som följde menade Cavefors försvarare inom kulturvärlden att det var hans kontroversiella utgivning som var det egentliga skälet. Han var för obekväm, för besvärlig.Snart kom också anklagelser om ekonomisk brottslighet. Han satt häktad i polishuset i Lund i nio dagar, men frikändes sedan på 10 av 11 åtalspunkter. Förlaget gick i konkurs och i början av 1981 såldes det enorma boklagret i en legendarisk utförsäljning. Det är förmodligen från denna som min osprättade Burroughsbok härstammar.Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Hade utgivningarna av till exempel Ezra Pound, Stalin och den svenske fascistledaren Per Engdahl, vars memoarer Cavefors gav ut 1979, kunnat stå emot dagens sociala medierdrev och polariserade åsiktsjournalistik?Hade ett etablerat förlag idag kunnat ge ut visdomsord från Islamiska Statens teologer, eller Anders Behring Breiviks manifest?Bo Cavefors har motiverat utgivningen av RAF-boken med att det rörde sig om ”viktiga dokument för den tiden”.Att publicera något måste inte betyda att man ställer sig bakom det. Det finns en historisk och vetenskaplig poäng med att tillgängliggöra material för den tänkande allmänheten, även av kontroversiell, oetisk och korkad natur.Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker.Efter tiden med förlaget har Bo Cavefors i hög grad fortsatt med sin kulturella onani. Han har skrivit böcker och gett ut tidskrifter, men också samarbetat med olika konstnärer. I Lena Mattssons installation som visades på Moderna i Malmö, ingår förutom intervjufilmen, bland annat också en liten projektion av en naken Cavefors från en pjäs som han satte upp i Malmö 2005.Den här nakenheten återkommer i flera konstnärliga samarbeten, till exempel med Martin Bladh på Fylkingen i Stockholm 2009, och med Leif Holmstrand. Boken ”Ett rum på tredje våningen” består av textflöde och bilder, där en åldrad Cavefors poserar i olika sexuella situationer, inte sällan insnärjd i Holmstrands virkade girlanger.Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker: att torgföra sina åsikter och posera med vad man tycker är viktigt.Kanske är nakenheten provokation, precis som det kan vara provokation att ge ut Stalin eller ett tjockt manifest med ”grötiga terroristtankar och livsfarlig våldsromantik”, som en av recensenterna beskrev RAF-boken.För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar.Men det är ett ytligt sätt att se på saken. Jag ser snarare nakenheten som ett verktyg för att ifrågasätta kroppsideal och avslöja fördomar, precis som utmanande bokpubliceringar kan avslöja inskränkthet och en subjektiv och godtycklig syn på yttrandefrihet.För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar.Ett samhälle behöver sina obekväma och besvärliga personer. Det är de som lockar den indignerade flocken att demonstrera var toleransens gränser går.Tor Billgren, frilansjournalist LitteraturRagni Svensson: Cavefors – förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982. Ellerströms, 2018.Anna-Lina Brunell, Ragni Svensson, Jonas Ellerström, Bo Cavefors: BOC – en bok om Bo Cavefors förlag. Tragus förlag, 2018.Leif Holmstrand & Bo Cavefors: ”Ett rum på tredje våningen” (Holmstrand Böcker, 2015)Martin Bladh & Bo I. Cavefors: ”Qualis artifex perero” (Styx, 2013) FilmerLena Mattsson: ”In the eye of the beholder”Lena Mattsson: ”Den kulturelle onanisten”
Transcribe →
Spengler förutsåg vår undergång med kuslig precision
2w ago00:09:45Tap to summarizeAlla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Men Oswald Spenglers beskrivning av Västerlandets fall känns ruggigt bekant, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-23.Ibland när jag får syn på spåren av ett flygplan på en molnfri himmel, eller snarare när jag får syn på två sådana där vita kondensationsstrimmor som korsar varann som två kritstreck, brukar jag fundera på hur en människa på till exempel medeltiden eller stenåldern skulle ha reagerat på ett sådant himlafenomen. Med fasa och bävan antagligen – om vi nu ett ögonblick bortser från det anakronistiska i själva tanken – och om jag då gjorde ett försök att förklara hur det faktiskt hänger ihop skulle väl denna medeltids- eller stenåldersmänniska ha tyckt att jag borde spärras in på dårhus. Flygande maskiner? Med människor i? Vilket ogudaktigt övermod! Nej, det där järtecknet är förstås ett förebud om världens undergång. Och det lustiga är ju att vi båda två skulle ha i stort sett lika rätt.I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknandeVårt tids järtecken är av ett annat slag än stenålderns. Smältande inlandsisar till exempel. Eller gulhåriga politiker: faktum är att sedan Donald Trump blev president i USA har den internationella marknaden för järtecken exploderat. Inte för att det direkt rådde någon stiltje innan heller. Efter den senaste finanskrisen har tänkare och debattörer producerat den ena historiska klass 3-varningen efter den andra – klimatförändringar, peak oil, växande klassklyftor, vattenbrist, högerpopulism och en ny finansiell skuldkris: snarare förr än senare kommer något av detta, eller allt, att leda till att världen, som vi känner den, går under. Precis som stenåldersmänniskans järtecken är varningssignalerna lika uppenbara som de verkar hopplösa att göra någonting åt.Som den engelske författaren Edward Luce sammanfattar saken i en typisk bok från 2017, ”The Retreat of Western Liberalism”: västerlandet har förlorat sin optimism. Jag vet inte hur många sådana melankoliska tidsdiagnoser jag har läst de senaste fem, tio åren. Hos Edward Luce består järtecknen ungefär som vanligt av skenande ojämlikhet, politisk polarisering, Kinas ekonomiska uppsving och en förlorad tilltro till de demokratiska institutionerna – och tillsammans har de alltså fått västvärlden att tappa tron på framtiden. Troligen med all rätt – för så här är det ju: alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Frågan är bara när, frågan är bara hur – och även om mängden undergångsvisioner redan i sig nog är ett tecken på att slutet närmar sig, så tror jag det vanligaste misstaget bland dessa visionärer är att de utropar apokalyps nu. Sådant slår nästan alltid fel. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande, och åtminstone sedan hundra år tillbaka finns det dessutom kyligt förutskickat på ett sätt som jag lovar ställer alla dagens domedagsprofeter i skuggan. Det är bara att bege sig till närmsta bibliotek, snällt be personalen gå ner i magasinen och blåsa bort dammet från Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”.”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för någotNej, Oswald Spengler hör inte precis till samtidens intellektuella husgudar. Och har nog aldrig gjort det; när första bandet av hans bok kom ut 1918 väckte det visserligen sensation i en tid som efter världskriget behärskades av en djup civilisationströtthet. Men också av en rastlös vilja till något nytt och bättre – och vad Spengler hade att komma med var något helt annat, en historiefilosofisk vision med ett tiotusenårsperspektiv som får samtidens futila projekt och konflikter att likna regndropparna i ett mäktigt lågtryck, eller fotnoterna hos Foucault eller… ja, ni förstår. ”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något, hur en kultur byggs upp och blomstrar och en civilisation bryts ner. Att vår egen västerländska civilisation är dömd till samma öde som den egyptiska eller antika är för Spengler mer en logisk självklarhet än en kulturkritisk provokation.Att läsa detta verk är fortfarande efter hundra år en svindlande upplevelse. Som Spengler ser det är varje kultur en skapelse av en viss mentalitet, som förhåller sig till omvärlden utifrån denna mentalitets grundläggande drag, orienterade kring en stark symbol. Till exempel skiljer Spengler mellan den antika kulturen, med vad han kallar en apollinsk mentalitet som kretsar kring den mänskliga kroppen som grundsymbol – och vår egen västerländska, eller faustiska där det oändliga rummet blir den ordnande principen. Så här i sammandrag låter det kanske spekulativt och rentav lite kufiskt. Men Spengler fyller sitt schema med en lärdom och en överblick som ger den ena märkliga parallellen, och den ena slående iakttagelsen efter den andra. Hur kom det sig till exempel att Aristarchos heliocentriska världsbild knappt fick någon betydelse alls under antiken, medan Kopernikus blev början till en intellektuell revolution? Svaret är att de tillhörde skilda kulturer, med helt olika tänkesätt och världsuppfattning. Varje kultur, varje mentalitet skapar bokstavligen sin egen värld, sitt sätt att se på naturen och tiden: sin egen konst, matematik och fysik. Det vi uppskattar i en antik skulptur var helt enkelt inte det antiken såg.det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetiskSpengler beskriver hur varje högkultur, med sin speciella mentalitet, följer en organisk livscykel där vissa faser hela tiden återkommer. Förr eller senare uppnår kulturen en mognad när den med Spenglers begrepp övergår i civilisation – där stadens livsmönster slår ut landsbygdens, ekonomin andligheten, och kulturen och politiken blir alltmer komplex och konfliktfylld. Vi befinner oss ungefär sedan franska revolutionen i det stadiet, och det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk. Han ser hur hans egen tid, från Napoleonkrigen fram till första världskriget, motsvarar den epok som i den kinesiska historien kallas ”de stridande staterna”, eller inbördeskrigen under den romerska republikens sista tid, och beskriver med kylig självklarhet hur den på samma sätt så småningom kommer att leda fram till en epok av ”caesarism”, när den kapitalistiska demokratin ersätts av en auktoritär maktpolitik. Med samma häpnadsväckande örnblick förutser han hur konsten efter nittonhundratalets snabba modeväxlingar kommer att övergå i ett eklektiskt lånande från äldre stilepoker där gränsen mot konsthantverket blir alltmer flytande. Och hur filosofin glider över i ett skeptiskt metaperspektiv där allt tänkande ses som en historisk konstruktion.Den västerländska civilisationens slutliga borttynande förlägger Spengler till någonstans två-trehundra år fram i tiden. Ingen panik alltså. Vi har fortfarande hela kejsartiden kvar att gå igenom, med allt den innebär av despotism och korruption, imperiebyggande och kitschigt överdåd. Klen tröst, kan man tycka, men i så fall får vi väl helt enkelt börja spana efter förebuden till det som en gång ska komma efter oss, framtidens frökapslar: vår tids kristna urkyrka, vår tids Mykene. Järtecknen vi ser, de är när allt kommer omkring både tecken och verklighet. De förändrar atmosfären, visst. Men de som ritar dem däruppe är på väg någonstans.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturOswald Spengler: "Västerlandets undergång 1 – Gestalt och verklighet" (1996) och "Västerlandets undergång 2 – Världshistoriska perspektiv" (2013), översättning Martin Tegen, Bokförlaget Atlantis.
Transcribe →
Religionen lever på löpbandet
3w ago00:09:58Tap to summarizeHelena Granström undersöker vår tids tro på att vi kan kontrollera vår hälsa. En myt som riskerar distansera oss från livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-27.De stunder i mitt liv som jag har känt att jag verkligen har levt, har alla ett gemensamt: Att jag har förmått att släppa kontrollen. Vari denna kontroll består, och vad det innebär att släppa den, är inte alldeles tydligt för mig, men effekten har varit en sorts öppenhet inför världen – en öppenhet som jag blir allt mer övertygad om är ensamhetens enda bot.den kontroll som skulle skydda oss från döden [...] ställer sig emellan oss och livet.När den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich i sin bok ”Natural causes – Life, death and the illusion of control” skriver om den samtida människans ambition att motverka sjukdom och åldrande genom att utöva kontroll över den egna varelsen, tänker jag mig att hon skriver om just detta. Den industri som idag har vuxit fram kring strävan att behärska människokroppens oöverblickbara processer – från cancerscanning och hälsokontroller till meditations-appar och psykologiska självförbättringsmetoder – utgör förstås ytterst ett försvar mot döden. Men kanske gäller detsamma alla former av kontroll, även de som skenbart riktar sig mot mer subtila mål. Och kanske är effekten nästan alltid densamma, nämligen den motsatta mot den som eftersöktes: att den kontroll som skulle skydda oss från döden, istället ställer sig emellan oss och livet.Vetenskap och rationellt tänkande har skänkt människan många goda ting, men på samma gång berövat henne nästan alla de betydelsebärande ritualer som en gång ledsagade henne genom livet. I deras frånvaro kanaliserar den moderna människan istället sitt otillfredsställda behov av ritual in i omsorg om det egna välmåendet.Med en kättares klarsyn fäster Ehrenreich vår uppmärksamhet vid det prästerskap som utgör de främsta bärarna av denna sekulära form av ritualism, nämligen läkarkåren. Med kritisk blick granskar hon det skådespel som försiggår i undersökningsrummet, där patienten möter den medicinska auktoriteten, den senare inte sällan skrudad i en vetenskapsmans respektingivande vita rock. För ett skådespel, menar Ehrenreich, är just vad det är; baserat på en omförhandling av de sociala villkoren som till exempel gör gällande att den fysiska beröring som i vilket annat sammanhang som helst skulle upplevas som intim, i denna kontext helt antas sakna laddning för såväl läkare som patient.Men läkarens auktoritet är väl ändå väl underbyggd? Hans eller hennes metoder är väl, som det brukar heta, vetenskapligt bevisade? Svaret på den frågan, menar Ehrenreich, varierar kraftigt, och är i många fall:Nej. I en mängd olika medicinska sammanhang är gränsen mellan ritual – det vill säga betydelsebärande form utan direkt funktion – och verksamt ingrepp flytande. Detta ger den medicinska praktiken dess dubbla identitet; ett rituellt förfarande som lånar sin tyngd från den vetenskap som avfärdar varje form av ritualism.Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget.Lika rituellt präglade är de omsorger om den fysiska kroppen som tar sig uttryck i outtröttligt upprepade övningar – de tre gånger femton axelpressarna lika samvetsgrant utförda som den muslimska bönens bugningar mot Mecka – och i kostföreskrifter vars motsvarigheter till halal och haram efterlevs med en inom religionen sällan skådad stränghet.Och givetvis måste den som söker ta makten över sin egen hälsa också ta makten över sitt eget inre: som skaparen av det mindfulness-program som företaget Google numera erbjuder sina anställda uttrycker det handlar det om ”fitness för sinnet”, eller – med en formulering lånad av en annan mindfulness-entreprenör – ”ett själens gym-medlemskap”.De religiösa undertonerna i strävan efter såväl inre som yttre förbättring av jaget är omöjliga att undgå. Än tydligare framträder de när man betraktar dess historiska rötter, i framväxten av samtidens förståelse av individen. De uppmaningar som idag riktas till oss – älska dig själv, tro på dig själv – har samma uppfordrande klang som forna tiders religiösa krav, men med den skillnaden att ingen vidare gemenskap av troende delar ens strävan: den enda tillbedjaren av ditt egna jag, är du själv. Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget.Om ritualer tidigare i mänsklighetens historia har markerat övergångar och cykler, utveckling eller återkomst, syftar hälsokultens ritualer alla i slutändan till samma sak, nämligen att upprätthålla illusionen av stillastående: Att förneka den obönhörliga rörelse mot döden som livet i grunden är.Om Sigmund Freuds banbrytande psykologiska teorier brukar sägas att de detroniserade jaget, som visade sig inte vara herre i sitt eget hus. Intressant nog tycks något liknande gälla för den fysiska kroppen, där de mikroskopiska agenter som tidigare har förståtts uteslutande i termer av sin funktion för organismen som helhet, nu har visat sig kunna uppträda både oförutsägbart och skenbart självsvåldigt, ofta till direkt skada för den kropp som härbärgerar dem. Detta, menar Barbara Ehrenreich, är ett otvetydigt argument för omöjligheten i projektet att fullt ut kontrollera sin egen hälsa och sitt åldrande – att försöka hålla ordning på sig själv är svårt nog, än svårare då att försöka styra över ett otal motspänstiga celler som lika gärna kan vara i färd med att öppna passager för metastaserande cancersvulster, som att bekämpa oönskade inkräktare. Frågan om möjligheten att påverka sin egen hälsa är, skriver Ehrenreich, djupast en fråga om huruvida världen är död, eller i grunden levande.också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun.I själva verket tycks kroppens celler alltså praktisera en svårbestämbar men icke desto mindre otvetydig form av självbestämmande, inte olik den hos de kvantmekaniska partiklar som på lägsta nivå bygger upp dessa celler, och allting annat. Inte heller dessa partiklar tycks följa några deterministiska lagar, utan besitter en sorts grundläggande nyckfullhet, som lika gärna kan beskrivas i termer av autonomi som i termer av slump. Om vi överhuvudtaget styr över oss själva, gör vi det på samma sätt som en självutnämnd envåldshärskare styr över ett folk av upproriska och inbördes stridande undersåtar.Detta konstaterande skulle kunna upplevas som hotfullt – men är det inte egentligen en sorts befrielse? Det egna jaget har ett slut som det inte står i vår makt att påverka, liksom säkerligen också mänskligheten, liksom till sist även det biologiska livet. Också den mest vältrimmade kropp kan på bråkdelen av ett ögonblick slås i spillror, och också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun.Den upplöses, tillsammans med alla våra ambitioner och all vår längtan, i ett outgrundligt kosmos. Att föregripa denna upplösning genom att – medan vi ännu lever – släppa något av vårt krampaktiga grepp om oss själva, vore inte att ta ett steg närmare döden. Tvärtom kunde det vara ett sätt att bli fria från vår intensiva fruktan för den – en fruktan som tycks närmast inbyggd i tillbedjan av den bräckliga gud vi kallar ”jag”.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik
Transcribe →
Marcel Prousts hemligheter berättar inte sanningen om hans litteratur
3w ago00:10:02Tap to summarizeDen åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O’Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d’un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)
Transcribe →