Alhambra är inte bara en vacker del av kulturhistorien, utan en dagsaktuell påminnelse om den islamiska kärleken till förnuft, vetenskap och skönhet, skriver konsthistorikern Linda Fagerström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2017-02-13.

Vi hetsdricker alldeles för varmt kaffe och stampar på stället för att höja kroppstemperaturen. Till och med i Spanien kan det vara kallt, åtminstone i januari, när kylan från Sierra Nevada sveper över Andalusiens sluttningar. En rad mörka pinjeträd sträcker sig mot den ljusnande morgonhimlen. En bit fram skymtar ett valv i en sandfärgad tegelmur. Någonstans ännu längre bort ruvar hon i diset: Alhambra.

Historierna berättar om gyllene serviser, slösande siden och dignande apelsinlundar. Oliver, granatäpplen och honungsdränkta bakverk på silverbrickor och kryddigt te. Numer är all sådan lyx borta. Förtäring i Alhambra är förbjuden, men vakten låter tydligen den som halsar sitt kaffe vid entrén passera.

Al hambra är arabiska för ”den röda” och beskrev från början klippans och citadellets rostfärgade sidor. Platsen har varit befäst sedan 880-talet, då emirerna i den muslimska Umayyad-dynastin styrde över nästan hela iberiska halvön. Några sekel senare, då nasrid-dynastin var sultaner av Granada, blev Alhambra residens och furstepalats.

Ändå handlar det knappast om ett slott i strikt byggnadsteknisk mening. Labyrint är ett mer adekvat ord: ett gytter av mottagningssalar och atriumgårdar, förbundna med trånga passager där stjärnformade öppningar i taket bara fläckvis låter himlen sippra in. I dunklet svänger jag runt ett hörn och möts av dagsljus. Solstrålar reflekteras i en grund, långsträckt bassäng omgiven av låga, tättklippta buskar: Myrtengården.

Det sägs att författaren Washinton Irving brukade ta simturer här på sommaren 1829, då han helt sonika flyttade in på Alhambra för att skriva en bok om stället. Hans rum låg nära prinsessan Aishas – en sal som då, likt hela anläggningen, var fullständigt övergiven. Irvings Berättelser från Alhambra, som nyöversatts till svenska av Ulla Ericson, lockade resenärer från hela Europa att upptäcka platsen. Alhambras lekfullt spröda stuckaturer och vindlande, kakelklädda kolonnader satte fantasin i rörelse. I en tid färgad av romantikens vurm för mystik och känslor fanns ett stort sug efter bortglömda medeltida sagopalats i vackert förfall.

Numer vet vi, att Alhambra lika gärna kan betraktas som ett tempel över geometrin. Arkitekturen baserar sig på intrikata uträkningar av ytors förhållande till varandra. Kolonnerna runt Lejongården, palatsets sägenomspunna hjärta, har en höjd som i harmoniskt avvägd proportion korresponderar med måttet för gårdens kortsida, som i sin tur motsvarar kvadratroten ur långsidan – eller om det var tvärtom. Matematiskt finstämd exakthet döljer sig hursomhelst överallt här. Pythagoras sats har styrt utformningen av de minsta detaljer. Arkitekten och hans assistenter visste allt om Arkimedes konstant och gyllene snittet.

Lejongården är också en raffinerad gestaltning av den islamiska föreställningen om det himmelska paradiset. Fontänen mitt på gården, som bärs av tolv skulpterade lejon, är en symbol för livets källa som enligt Koranen, men också Bibeln, är upphov till de fyra livgivande floder som genomkorsar paradiset. Vattnet från Lejonbrunnen leds ut mot kolonnaderna längs gårdens sidor i fyra stenlagda fåror, för att påminna om de fyra paradisfloderna som ibland beskrivs som fyllda med vatten, vin, mjölk och honung. I utrymmena mellan rännorna stod en gång apelsinträd tätt planterade i djupt nedsänkta bäddar, så att endast de blommande kronorna skulle synas för den som strosade längs vattenkanalerna.

Doften av blomstrande fruktträd, ljudet av porlande och plaskande vatten, hudens möte med sval luft och upplevelsen av arkitekturens harmoni – alltihop samverkade för att låta sultanen och hans familj uppleva himmelrikets välsignelse, om så bara för en stund.

Också jag förväntade mig att uppleva något alldeles särskilt på Alhambra. Inte nödvändigtvis med paradisiska dimensioner, men ändå. På väg till Andalusien läste jag den skotska författaren Ali Smiths roman The Accidental, eller Jag är allt du drömt som den heter på svenska, där Alhambra är en mystisk kvinna som utan förvarning dyker upp och fullständigt rubbar den skenbart välordnade vardagslunken i en brittisk akademikerfamilj. Ett möte med det faktiska Alhambra, hoppades jag, skulle skaka också mig – fast mer i form av en konsthistorisk katharsis, åtminstone för något ögonblick.

Jag hade förberett mig på att knockas av den symmetriska arkitekturen, gripas av den komplicerade logiken i hundratals meter av slingrande arabesker, låta mig överväldigas vid åsynen av Lejonbrunnen. Men vattnet var avstängt. Reparation pågick och inget himmelskt porlande var tillgängligt. Det där med sval luft mot huden var förstås en påtaglig upplevelse, men inte orsakad av paradisets floder utan vanligt januariväder.

Istället blev kontrasten mellan historien och dagspolitiska konflikter det starkaste intrycket. Alhambra, så uppenbart en manifestation över islam som en religion där förnuft och vetenskap styr, förmedlar en bild av islamisk kultur som är helt väsensskild från den vi får genom nyhetsrapporter om extremistiska terrorattentat och Islamiska statens galenskap. Kärleken till skönhet, så påtaglig i omsorgen om varje kakelplattas exakta placering i varje hörn av Alhambras välvda salar – det är islam. IS som bulldozrar ned antika tempel och massakrerar tusenåriga skulpturer är något helt annat.

I jämförelse med vår tids dystra nyhetsrapporter från Israel-Palestinakonflikten, påminner Alhambra också om ett slags arabiskt Arkadien, då judar och muslimer åtminstone periodvis samsades sida vid sida på den Iberiska halvön. Så snart de spanska regenterna Isabella och Ferdinand övertagit makten 1492, ställdes judarna inför valet att konvertera till kristendom eller fly.

Med pekfingret följer jag den sjuhundraåriga kalligrafin i marmorn som utgör passagen mellan prinsessan Aishas rum och Lejongården. Tänker på Washington Irvings ord om Alhambra: ”en elegant påminnelse om ett tappert, begåvat och skönhetsälskande folk, som segrade, härskade, blomstrade och försvann.”

Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Litteratur

Washington Irving: Berättelser från Alhambra, översättning Ulla Ericson, Alhambra förlag, 2016.
Ali Smith: Jag är allt du drömt, översättning Molle Kanmert Sjölander, Albert Bonniers förlag, 2006.