Isabella Nilsson prövar att leva enligt esteternas livshållning och tar ett sagolikt skutt över existensvillkoren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2024.

Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten. Den ena metoden går ut på att helt enkelt sluta spela med, sluta upprätthålla fiktionen och bli en existentiell slacker. Detta kallas kynism. Kynism är en filosofisk strömming som föraktar konventioner och betraktar världen med den illusionslösa blicken hos en herrelös gatuhund. Ordet kynism kommer av grekiskans ord för just hundaktig. Den andra metoden för att förlika sig med världens illusoriska natur kallas esteticism – eller romantik om man så vill – och går tvärtom ut på att bejaka illusionen, bejaka berättandet, göra livet till ett konstverk, göra livet till litteratur.

Eftersom kynikerna framförallt är kända för att slarva med hygienen, bo i tunnor och vara allmänt douchiga har jag hittills känt mig mer manad att pröva esteternas livshållning. En stor del av en estets uppdrag går ut på att omvandla tyngd till lätthet.

Buddha sa något i stil med att smärtan är två pilar: den första är smärtan i sig, och den andra är upplevelsen av den. Den första kan man inte påverka, men den andra har man makt över. På anslagstavlan hos min sångpedagog på Musikgymnasiet satt den populärpsykologiska kontentan av denna liknelse uppnålad: ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.”

Mm. Livet är inte lätt. Men kanske går det att ta lätt på livet? Jag minns när jag var sju år gammal och en fredagseftermiddag plötsligt ledsnade på min belägenhet som människobarn. I bilen hem från fritids förvandlade jag mig istället till en ekorre vid namn Yoghurt. Jag lyckades sedan vidmakthålla denna förvandling, utan avbrott, under hela veckoslutet. Inventering av skafferiets vinterförråd av salta jordnötter, klättrande i våningssängen och borstande av min långa ludna svans – allt utan minsta gråtklump i halsen vid tanken på Spice Girls-bilderna som tjejerna i sexan lurat av mig efter roliga timmen! En snudd på heroisk låtsaslek med andra ord, ett sagolikt ekorrskutt högt över de existensvillkor som blivit mig givna. Men inbillningskraft är inte en outsinlig energikälla, skulle det visa sig. Lagom till måndagens första lektion var jag så utmattad av fantiserandet att jag somnade vid bänken i klassrummet, med matteboken som kudde. När jag vaknade var jag återigen ett människobarn och mina klasskamrater skrattade åt mig.

Den vanligaste tyngdborttrollande låtsasleken bland vuxna människor är förälskelsen. Genom att låtsas att lidandets upphörande sammanfaller med föreningen med den älskade lyckas människor lyfta sig själva ur verklighetens kvicksand för att istället, och nu citerar jag en gammal schlager, ”fly on the wings of love”. Denna illusoriska förflyttning från realitetsgyttjan till poesihimlen brukar inom psykologin kallas ”sublimering”. Att sublimera är att ta ett befintligt lidande och berätta sin vackraste historia om det. Helst så vacker att huden knottrar sig i en ilande sensation av bitterljuv upphetsning. Ja, den lidande måste berätta för sig själv om sitt lidande på ett sådant sätt att lidandet framstår som intressant snarare än meningslöst. Buddhas pilar; smärtan går inte att trolla bort, men den går att få lite hyfs och stil på.

Romanförfattare är i regel mycket bra på detta slags sublimerande berättande, det finns inte ett enda missbruk (av allt från kärlek och andra rusmedel till apati och andra bedövningsmedel) som inte en bra författare kan förläna ett drogromantiskt skimmer. Jag tänkte på detta när jag för några veckor sedan läste Marguerite Duras ”Lol V. Steins hänförelse”. Titelhjältinnan Lol är sådan att man som läsare blir attraherad av hennes sömngångaraktiga likgiltighet. Det är Duras största brist som författare, att livets faddhet alltid framstår som sexig. Naturligtvis är det även hennes största förtjänst som författare.

Jag är själv författare och min omgivning skulle troligen beskriva mig som en litteraturälskare. Detta eftersom jag oftast stannar hemma ”med näsan i en bok” hellre än att interagera med nämnda omgivning. Till förmån för litteraturen – bejakandet av illusionen – har jag försummat att skaffa mig sådant som ett yrke, en familj och kunskaper i basal matlagning. Människor tenderar således att dra slutsatsen att litteraturen är mycket viktig för mig och att jag håller det skrivna ordet oändligt mycket högre än den levda verkligheten. Låt mig förtydliga. Valet mellan liv och litteratur var ett val mellan pest eller kolera. Jag valde kolera.

Jaha. Varför inte lika gärna pest då? Kan man undra. Båda sjukdomarna är ju ytterligt plågsamma? Jo, därför att koleran har en diffus air av romantik som pesten saknar. Det vill säga, litteraturen är lika otillfredsställande som verkligheten men litteraturen har vad verkligheten saknar: känsla för stil.

Somliga människor värdesätter den nakna sanningen. Jag, som är romantiker och estet, föredrar den vackert draperade lögnen.

Om nu verkligheten är sann bara därför att den är naken? Med naken menar jag ostrukturerad, formlös, ogestaltad. Litteraturen består av samma smärtsamma beståndsdelar som verkligheten, bara ordnade på ett så vackert sätt som möjligt. Med vackert menar jag trösterikt, hoppingivande, smärtstillande. Annorlunda uttryckt: litteraturen och fantasin är, i bästa fall, en struktur som skapar upplevelsen att det mänskliga lidandet har en mening. Verkligheten är, i vanliga fall, ett plottrigt virrvarr som berövar människan denna upplevelse.

Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten.

Den kaotiska människosanningen å ena sidan. Den strukturerade ekorrlögnen å andra sidan.

Isabella Nilsson, författare och översättare.

Producent: Ann Lingebrandt