Vissa menar att religionen lever inom poesin. Paul Tenngart finner snarare en jordisk livsmening.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Är det möjligt i vår tid att känna djup samhörighet med universum? Är törsten efter existentiell trygghet hopplöst naiv och daterad, eller finns det en djupare mening som vi utan att ljuga för oss själva kan förankra våra liv vid? Var kan vi i så fall hitta den?

Den som ställer sig de här frågorna hamnar förr eller senare hos den kanadensiske filosofen Charles Taylor. Han har ju skrivit så mycket om den moderna världens andlighet – i polemik mot de många tänkare som hävdar att modernitet går hand i hand med religionslöshet. Nej, menar Taylor, religionen har inte försvunnit under 1800- och 1900-talen, utan bara tagit sig nya uttryck. Ett av dessa är poesi.

I den maffiga undersökningen Cosmic Connections: Poetry in the Age of Disenchantment undersöker Taylor vilken livsmening den västerländska poesin har erbjudit efter det att 1700-talets rationalistiska upplysningsfilosofi gjorde vår värld avförtrollad. Grundtesen är att alltsedan romantiken har det varit poesins huvuduppdrag att återförtrolla världen. Med symboler, metaforer, rytm och halsbrytande tankesprång visar den lyriska texten vägen bort från logiken och empirin, bort från deduktionen och mätningarna, mot något annat. Något djupare, mer meningsfullt, andligt.

Lyckas den då, poesin, där den traditionella västerländska religionen successivt har tappat i trovärdighet och kraft? Nja, menar Taylor, inte riktigt. Allt som oftast tvivlar poeterna, både på sina egna språkliga verktyg och på hur verklighetsförankrad deras aning om något större egentligen är. Men de försöker åtminstone. De vägrar lägga sig platt för rationalismen.

Det är svårt att säga något verkligt nytt om de senaste 200 årens västerländska poesi, men den filosofiska örnblicken är välkommen. En litteraturhistoriker fastnar lätt i detaljer och det krävs nog ett utifrånperspektiv för att uppfatta kopplingen mellan poesins återförtrollning och det som sociologen Hartmut Rosa kallar resonans – den levande förbindelse mellan individ och värld som sägs skapa vår känsla av mening. Poesin blir en fråga om samhörighet, upplevelsen av en andlig dimension i tillvaron blir en social erfarenhet. Vi människor vill känna gemenskap – inte bara med våra familjer och vänner utan med människosläktet och alla andra invånare i världen.

Men tyvärr stannar Taylors undersökning vid 1980 års Nobelpristagare i litteratur, Czeslaw Milosz. Han hinner inte fråga sig vad vår egen tids litteratur säger om relationen mellan oss och världen? Den frågan är inte minst relevant med tanke på alla de diktverk om människa och natur som frodats i den västerländska litteraturen alltsedan 1990-talet, den så kallade ekopoesin. Nog finns det både tydliga paralleller och distinkta skillnader mellan denna sentida strömning och det författarskap som utgör Charles Taylors paradigmatiska exempel på romantisk återförtrollning – naturpoeten William Wordsworth.

En av mina ekopoetiska favoriter är den amerikanske poeten C. K. Williams och hans Pulitzerprisbelönade samling Repair från 1999. Flera av Williams texter gestaltar en intensiv mänsklig längtan efter samhörighet med icke-mänskliga varelser. I en dikt sitter en man fast på ett tåg som har stannat mitt ute i ingenstans. Han tvingas höra på grannens konstanta mobiltelefonpladder och blickar trängtande ut genom tågfönstret. Då får han ögonkontakt med en hare och upplever en kort stund av djupt samförstånd med djurlivet därute på fältet. Men han tvivlar på om haren bryr sig det minsta om hans existens.

I en annan dikt hittar en pojke en del av ett djurskelett på trottoaren framför ett museum. Han fascineras av dess märkliga form och funderar över hur den lilla benbiten har hamnat här och vart den ska ta vägen när han släpper den. Kommer den att ta sig ner genom gatustenen förbi tunnelbanenätet och avloppssystemet för att till slut brytas ner och förenas med jorden? Hans mamma blir arg och ryter åt honom att slänga ifrån sig den smutsiga saken. De ska ju in på museet nu och titta på en annan sorts natur – rengjord, sorterad och propert uppställd i glasmontrar.

Mannen på tåget och pojken på trottoaren är med om precis det som diktjaget i Wordsworths dikt ”Tintern Abbey” känner: en ögonblicklig upplevelse av återanknytning till världen. Det de söker efter och delvis uppnår är resonans.

Sedan C. K. Williams Repair kom ut har något hänt som gjort ekopoesin mer central, ja kanske rentav akut. Kunskapen om den globala uppvärmningens orsaker och konsekvenser ställer människans relation till naturen i en helt ny belysning. I Sverige etablerades det ekopoetiska klimatmotivet med Jonas Grens samling Antropocen från 2016, som bland annat innehåller en fantastisk dikt om en pappa och en son som plockar tranbär i en backe där någon på sjuttiotalet hällde ut en dunk med växtbekämpningsmedlet hormoslyr. Bärplockarna skördar det som mannen sådde en vår för länge sedan. För honom var dumpningen ett ögonblicks verk, men för framtida generationer av människor lever kemikalierna kvar. Och detsamma gäller för hela planeten. Våra liv varar på sin höjd en människoålder, men det vi gör under denna begränsade tidsperiod sätter djupa spår i framtidens naturer.

Det är förstås skrämmande. Men det visar också att våra liv är betydelsefulla. Ekopoesin gestaltar den intensiva direktförbindelsen mellan våra kroppar och allting annat på jorden. Och denna sorts resonans behöver inte vara förankrad i den andliga överbyggnad som Charles Taylor är ute efter. Den amerikanske litteraturkritikern George Steiner frågade en gång om stor konst verkligen kan skapas i ett sekulariserat samhälle. Ekopoesin visar hur absurd den frågan egentligen är. Varför skulle gudstron ha monopol på djupare livsmening?

Ett bra exempel på sekulär livsmening finns i svenska Eva Ribichs vackra diktsamling Mängd, regn från 2024. Innan Ribich beskriver en drastisk översvämning som går över i en förödande torka har hon ringat in den enskilda människans position på jorden:

Platsen min kropp tar. Vattnet som trycks undan och ger

mig rum.

Kan inte hålla mig ute.

Människokroppen har obönhörligen en plats bland världens fenomen, och det är mycket betydelsefullt vad vi gör med den medan vi befinner oss här.

Återförtrollning är kanske fel ord. Den planetära resonans som ekopoesin gestaltar är inte utomvärldslig. Den ekologiska livsmeningen har inte heller behov av något kosmiskt perspektiv. Dess existentiella samhörighet är biologisk och helt och hållet jordisk. Och det räcker ganska långt.