Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-02-04.

Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna.

Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor.

1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor?

SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor – rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan – eller bli ihjälslagen själv! Men – Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre."

Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter.

Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla."

Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som

suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?"

Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte nödvändigt biografisk sanning.

I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän.

Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor.

Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten:

"Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. -– Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!"

Jojo.

Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare.

Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor.

På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld.

Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" – och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken.

Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen.

I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades.

Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden.

Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar:

– Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa."

I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral.

Och så något annat Bergman återkom till gång på gång:

"Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv:

–Vänsterungdomarna tycker att du är för privat?

–Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet!

Arme man.

På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld.

Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.

Men jag har också stött på hans berömda intuition – som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis – skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det – inom mig. Då högg Bergman som en kobra: – Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i!

Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker – se in i huvudet på folk – På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver!

Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt.

Ulrika Knutson, journalist och författare