Det moderna Sverige började byggas i en tid som även lät det förgångna rymmas. Rasmus Waern funderar på vad som gick förlorat på vägen mot framtiden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Slut är pålitliga händelser. Förstörelse, explosioner, haverier och död går fort, medan tillkomster tar tid. Att säga när något börjar är därför svårare att säga, än när det tar slut. Det är med katastroferna vi mäter tiden. Bränder. Krig. Jordskalv. När den brittiske historikern Eric Hobsbawm myntade begreppet ”det långa artonhundratalet” fick det inramas av två kollapser: Det franska kungadömets slut med revolutionen 1789, och det första världskriget 1914. På samma sätt kom det korta nittonhundratalet att ändas med Sovjets sammanbrott 1991.

Haverier är inte sällan monumentala, medan byggen som långsamt fogar sten till sten sker medan man ser på annat. Lägg till detta att allt som byggts först har skapats i tanken. Tänkandet kan ha tagit väl så lång tid som bygget. När det kommer till riktigt stora konstruktioner, såsom hela nationer, blir det helt omöjligt att sätta en tid för tillkomsten. Det går inte att säga när Sverige byggdes, men förlusterna kan pekas ut.

Digerdöden förstås, som lämnade många trakter öde för lång tid. Skiftet, som förde åkerlapparna samman men sprängde byarna. Den enda revolution som skapade något snabbare än den söndrade var den industriella i slutet av 1800-talet. När den moderna staden föddes började landsbygden förtvina, men den förlusten tog tid på sig.

Att skapandet gick raskare fram än förlusterna är bara en anledning till att tiden från industrialismens genombrott kring 1880, till välfärdsstatens etablering på 1920-talet, var den mest dynamiska epok Sverige skådat. Här fanns allt. Nya stadsbyggnadsideal. Sociala bostadslösningar i sin linda. Konstruktioner av enastående dimensioner, såväl tekniskt som intellektuellt. Inte konstigt att det är den mest genomforskade tiden i vår arkitekturhistoria.

Att teveserien ”Så byggdes Sverige” som sändes hösten 2025 ändå tappade bort hela denna epok visar att historien måste berättas igen och igen. Serien for kors och tvärs i tiden men sällan före 1925. Men Sverige började inte byggas för hundra år sedan. Det var tiden för modernismens genombrott, men det moderna Sverige är äldre än modernismens Sverige.

Den var dock slutet på den sökande mångfald som präglat decennierna dessförinnan. Ett arbete som också ömmade för förlusterna. För det tidiga 1900-talets progressiva arkitekter betydde omhändertagandet av den stad som framåtskridandet riskerade att rycka undan, lika mycket som skapandet av det nya. Visst fanns här en konflikt, men den såg man på med klar blick. Om dagens teorier om skapande förstörelse då haft genomslag, skulle städer som Kalmar, Stockholm och Visby inte haft någon gammal bebyggelse kvar.

För denna kreativa tid som gett oss många av våra mest förnämliga byggnader, såsom Stockholms stadshus, var insikten att det gamla måste finnas med i det nya ständigt närvarande. Det var kunskaper som växte med resor till Amerika. Flera av den tidens tongivande arkitekter arbetade i USA när studierna var klara. Det var dynamiken som lockade, men den krassa verkligheten som stötte bort dem. Ingen annan stans i världen har amerikansk arkitektur haft ett större inflytande än i Skandinavien. USA gav oss både konstnärligt asymmetriska stenhus och trävillor med verandor, men frågan är om inte känslan för vad som skulle kunna förloras om man släppte marknadens krafter helt fria, var en ännu större insikt.

Vad man tog med sig hem från Förenta staterna handlade till stor del om vad man hade med sig när man kom dit. År 1893 reste arkitekterna Carl Westman från Sverige och Adolf Loos från Österrike till New York för att arbeta där några år. De blev senare tongivande i sina respektive länder, ja Loos också långt utanför Österrike, men deras slutsatser skiljde dem åt. Loos, tyngd av dubbelmonarkins väldiga maktapparat, sökte en väg bort från historien, medan Westman lyfte fram de gamla svenska städernas idyller som motkraft till metropolernas banaliteter. ”Glad och missnöjd” tog han sig sedan an uppgifter som Stockholms rådhus och Röhsska museet i Göteborg.

Förlusten är det moderna livets ständiga följeslagare. Det gäller att inte tappa fotfästet. Under den tid då hjulen snurrade fortare än någonsin tidigare, blev kunskapen om var vi stod helt nyss, det nyas fundament. Skansens samling av gamla hus från hela Sverige, var ett lika tydligt uttryck för att en ny tid var på ingång, som järnvägsstationer och industrier. Ur denna pluralism skulle en mångsidig och tillåtande arkitektur kunnat växa, men tiden ville annorlunda. Med moraliska brösttoner knöts arkitekturen på trettiotalet ihop med politiken där mångfalden inte sågs som något värde, trots att begåvade arkitekter och intresserade byggherrar förmådde att skapa just sådana livsmiljöer som folk verkade vilja ha.

Det nya Sverige skulle formas efter en fast mall. Det var i och för sig inget nytt. Den överhöghet med vilken den svenska bostadspolitiken utformades efter andra världskriget, står på gustaviansk grund. Ända sedan den tid då staten skulle granska, rätta och godkänna alla ritningar för allt vad det offentliga Sverige byggde, har smakfostran legat makten varmt om hjärtat. Från Stockholms kanslier, ämbetsverk, akademier och sällskap kom på 1700-talets slut en strid ström av påbud, pamfletter, förslag, belöningar, avslag och förbud. Denna folkfostran satt i, när man långt senare kunde sätta verklig kraft bakom orden.

Slutet blev ännu en gång mer definitiv än början. En lång historia av byggnadsvård, med plats för såväl det lokalt anpassade, som till intryck från långa resor och en klassicism med universella anspråk, upphörde med ens. Det nya tog som alltid tid på sig. Men det var inte självklart att socialdemokratin skulle liera sig med funktionalismens förakt för det individuella. För arbetarna vid den svenska landsbygdens industrier var en egen stuga ett närmast självklart bostadsideal. Visst fanns det oftast några kaserner närmast fabriken, men bortom dessa bredde stugorna ut sig. Senare kunde forskningen visa på att radhus är det mest effektiva sättet att samla många människor på liten yta, men doktrinära planerare ville hellre bygga högt och glest, än lågt och tätt. Det låg en omsorg om den enskilda lägenheten i detta, men också en känsla av att nytt alltid var bättre. För ingenting är så passé som det som var inne alldeles nyss. Det som tagit slut, är ute i kylan.

Men det finns några saker som består. Eller bör bestå, får man kanske säga. Det är relationen mellan husen och människorna. Vi behöver hus som ger oss sällskap. De tar ofta tid att få till, och därför räknas de nu ofta bort. Vi har nästan alltid byggt hus med andra avsikter än att de ska förränta sig, kalla dem kyrkor, paviljonger, monument eller kulturhus, men nu verkar epoken då det byggdes för lust och fägrings skull vara till ända. Men ett slut är förstås också en början. Något nytt kommer alltid. Med tiden.

Rasmus Waern

arkitekt och arkitekturhistoriker

Producent: Ann Lingebrandt