Theodor Adornos nedtecknande av sina drömmar bär på en imponerande återhållsamhet. Det kritiska filosofen undviker nämligen att tolka. Aris Fioretos följer med honom in i natten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2024.

Tomas Tranströmer har lärt oss att uppvaknandet är ett ”fallskärmshopp från drömmen”. Drömlivet äger rum någonstans ovanför den sovande, i en viktlös och luftig, ja, eterisk sfär. När den anonyma huvudpersonen i hans berömda dikt ”Preludium” lämnar sömnen, sjunker ”han” därför nedåt ”morgonens gröna zon”. Plötsligt hejdas ”denna lodräta färd genom ögonblicket” och mannen som är på väg att vakna breder svävande ut vingarna som över ”strömmande vatten”. Så landar han mjukt; med fötterna på marken är han med ens klarvaken. Stående under ett lövverk några timmar senare undrar han om ”ett stort ljus [skall] vecklas ut över hans huvud”.

Det är lätt att känna igen sig. Då vi drömmer tycks jaget, eller om det är själen, sväva några meter upp medan kroppen blir kvar under filtarna. Inte konstigt att fallskärmshopparen funderar över vad han varit med om när gruset väl gnuggats ur ögonen. På diktens sista rad är han en nybliven uttydare, väntande på att ljuset bokstavligt talat skall gå upp och drömmen prisge sina hemligheter. Nattens skimrande händelser och varelserna som befolkade medvetandet, bristen på konsekvenstänkande eller tvärtom den ödesbundna logik med vilken allt tycktes ske, de ömsom lustfyllda, ömsom fasansfulla stämningarna, skiftningarna i ljussättning och kulisserna som växlar – allt verkar på ett lika undanglidande som betydelsedigert sätt rymma intima budskap om livet. Eller som den tysk-judiske filosofen Theodor W. Adorno konstaterar, även han förstås en falskärmshoppare: skeendena pekar mot ”den fåfängliga existensens innersta hemlighet”.

Adorno nedtecknade sina drömmar så fort han vaknat – inte för att tolka dem, utan för att bevara deras efterglöd. Därför blev uppvaknandet avgörande. Strax efter landningen i en värld av hårda fakta, där gravitationen är lag, förbinds vi ännu med drömmen på samma sätt som fallskärmshopparen som via bärlinor hänger ihop med polyestern som så hastigt skrynklas samman över huvudet. Det finns något i detta ömtåliga ögonblick som senare tolkningsinsatser inte kommer åt. Drömtydningen lägger tillrätta. Nu har selarna lossats och fallskärmen skall packas ned i förklaringarnas fodral – som om den väldiga sfären som bar oss fortfarande liknade en glödlampa och inte en manet på torra land. Uppvaknandet sker innan denna efterbehandling, som oavsett om den är varsam eller hårdhänt söker göra drömmens egenart tillgänglig för begrepp. Vi är fortfarande förenade med vad som höll oss uppe, till synes viktlösa och fria från avsikt. Om drömmen skulle ha en sensmoral, stickad på kudden som vi vilat vårt huvud mot, kunde denna lyda: ”Jag vet inte vad som händer mig”.

Redan före sin flykt från hemlandet, undan nazisterna, började Adorno protokollföra drömmar. Han som skulle bli Efterkrigstysklands främste representant för ett ungt och kritiskt förnuft, ja, för en ny upplysningstid som ville verka för den sortens klarhet som Tranströmers resenär tycks vänta på, var inte intresserad av att tolka de nattliga visionerna. Tvärtom gällde det, som han skriver, att betrakta dem inte bara som ”’våra’, utan de utgör också ett kontinuum, [de] tillhör en enhetlig värld”. För Adorno var uppvaknandet ett avbrott i detta större förlopp, ett flöde i vilket drömtillvaron fortsatte även då vi inte sov.

Hur vaknade han själv? Den första anteckningen från året efter nazisternas maktgripande, i januari 1934, bådar illa. Filosofen drömmer att han tillsammans med Gretel Karplus, som han skulle gifta sig med tre år senare, råkar ut för en trafikolycka. Bussen som paret färdas med störtar ned i en ravin i schweiziska Alperna, lyckligtvis kan båda resa sig ur vraket:

Jag kände hur jag grät när jag sa: Jag hade så gärna fortsatt att leva med dig. Först då insåg jag att min kropp var fullständigt sönderslagen. Jag vaknade med döden.

Adornos första protokoll slutar bokstavligt talat med döden. Ja, även drömmen i vilken denna död får sista ordet dör, för i samma ögonblick som ordet faller slår han upp ögonen och incidenten förflyktigas likt ont mörker då ljuset tänds.

I december 1940 vaknade Adorno med en känsla av främlingskap i New York, dit han flytt med sin nyblivna hustru. Året därpå öppnade han ögonen ”av skräck och bävan” under palmerna i Los Angeles, dit paret flyttat vidare. Under de sista krigsåren vaknade han ”utan förhoppningar”, senare ”med kväljningar” och ytterligare några år därefter ”full i skratt”. Ena gången ter sig övergången till vakenlivet lustfylld, andra gången smärtsam, på gränsen till traumatisk. Adorno drömmer om bordeller, fast också om koncentrationsläger.

Det kan förvåna att denne tänkare, som mer än någon annan förknippas med ”den kritiska teorin”, knappt nagelfar sina nattliga upplevelser. På några ställen undslipper honom visserligen en tolkning. 1948 konstaterade han att drömmens ”verkliga betydelse ligger i öppen dag”: vad han just erfarit innebar att han ville ”återvinna det europeiska liv som gått förlorat”. Trots våldsamheterna som drabbar Adorno i drömmarna, vilka till antalet nog bara överträffas av gångerna då han umgås med kvinnor i olika stadier av avkläddhet, månade han dock om att bevara dem så intakta som möjligt.

Den som tar del av dessa protokoll, som finns i en fin och finurlig svensk översättning med den lätt missvisande titeln Drömdagbok (det handlar ju just inte om att föra bok över sitt dagliga liv), får svårt att inte imponeras av Adornos återhållsamhet. När han på annat ställe understryker att drömmarna är av ”väsentlig betydelse för begreppet” är det denna deras ofrivilliga, liksom oformade eller ännu begreppslösa karaktär som han önskar lyfta fram. De markerar, som litteraturvetaren och sociologen Jan Philipp Reemtsma framhåller i sitt kloka fast krångliga efterord, ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet”. Vi tar om det där: ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet” … Vad Reemtsma menar är att drömmen, i likhet med exempelvis litteraturen, utgör en uttrycksakt, i vilken personen vars blick rör sig bakom ögonlocken kan omfatta hela tillvaron, även de delar som ligger bortom sociala regelverk och egna intentioner.

För Adorno gjorde drömmen det till och med möjligt att uppleva döden utan att dö. Åter tillbaka i Frankfurt, i november 1956, noterade han:

Jag drömde om en förfärlig värmekatastrof. I glöden – en kosmisk glöd – flammade alla döda än en gång upp i sin forna gestalt under några sekunder, och jag visste: först nu är de helt och hållet döda.

Genom att avstå från tolkning ville Adorno bevara drömlivets efterglöd. Allt annat vore en hädelse mot dess miljöer, stämningar, invånare. På sitt sätt är protokollen ett rekviem. Eller som denne nattexistensens trogne bundsförvant skriver i en av sina sista rapporter: ”Med tanken: vi får be för att det blir något kvar, vaknade jag.”

Aris Fioretos
författare, översättare och professor i estetik

Litteratur

Theodor W. Adorno: Drömdagbok. Svensk översättning av Anna Petronella Foultier med efterord av Jan Philipp Reemtsma. Nirstedt/litteratur, 2024.