Jag lever ett lugnt liv i närheten av tunnelbanan. Sonja Åkessons poesi har lästs självbiografiskt, men hennes dagbok säger något annat, menar Karin Brygger.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Dagböcker är omgivna av ett hemligt, nästan heligt skimmer. Trots att vi lever i en samtid där privatlivet ohämmat skänks ut på sociala medier tycks vi ännu tro att dagboken är det ”äkta” lackmuspappret mot själen. Men på de tunna sidorna skriver dagboksförfattaren den verklighet som hon i samma ögonblick skapar. Dagboksforskningen understryker att det lika gärna kan vara önskade tankar, levnadsförhållanden, ja - fabricerade erfarenheter. Dagboken, menar litteraturvetaren Christian Lenemark, måste därför betraktas som både redigerad och tillrättalagd, styrd av ett antal motiv och intentioner.

I dagboken arrangerar vi helt enkelt berättelsen om oss själva. Vi blir till, på egna villkor.

Författaren Sonja Åkesson skrev dagbok under stora delar av sitt tjugo år långa författarskap, en framgångssaga som inleddes med diktsamlingen Situationer 1957 och avslutades med den magnifika Hästens öga tjugo år senare. Samma år som gick hon bort i levercancer blott 51 år gammal. Det blev ett kort liv för denna poet, en av Sveriges största. Hennes betydelse för den litterära strömningen nyenkelhet och vår samtids poesi går inte att överskatta. Under hennes storhetstid 60-talet revolterade poeterna mot 50-talets, som de menade, mer inåtvända attityd. Litteraturvetaren Eva Lilja pekar på att poeterna kände att det var dags att ta ställning, vässa argument och hållning.[2] Åkesson var som gjord för denna tid, med sin vardagsnära röst och teman som vem som helst kan identifiera sig med. Dessutom var hon en underbar stilist.

Tidsandan präglades av kriser som Vietnamkriget och muren mellan Öst och Västtyskland. Mellan de radikala politiska krafterna och de litterära rösterna i samhället pågick dialog. Sonja Åkesson fick nu en plats på den poetiska parnassen och vann mark på att skildra kvinnors villkor i samhället med ironisk skärpa i dikter som ”Äktenskapsfrågan”. Och melankoliska betraktelser över en nyväckt sexualitet i dikter som ”Ett brev” eller relationsdramat ”Visst minns jag”, som frilägger kvinnans utsatthet.

I början på 1970-talet förändras Sonja Åkessons dagbokspraktik. Från att ha fört anteckningar i fickdagböcker påbörjar hon den sorts dagbok som sedan 1800-talet utgjort vår mest kända ”dagboksdiskurs”: den introspektiva. På a-4 papper och i anteckningsböcker mejslar hon fram en berättelse om ett jag i världen. Hennes alltmer vacklande hälsa har en framträdande plats, så också dagboksskrivandet självt. I september 1972 skriver hon: Tänker mycket på den här dagboken som jag har ett nästan sjukligt behov av att skriva i, men som samtidigt – ja det är något som inte funkar, jag har koncentrationssvårigheter, förmiddagarna går åt till att sitta och röka, em är jag för trött. Är det här ett nytt sätt att skaffa mej skuldkänslor? Jag tycker inte jag behöver flera.”

Sonja Åkesson föddes på Gotland 1926 och skildrar ön i sina första två diktsamlingar. Men volymerna är skrivna i Stockholm, dit hon ”flydde”, som hon menade. Flykten från det inskränkta var svår. Hon lämnade äktenskap och en dotter på ön, medan den yngre sonen följde med. Ett tredje barn bar hon i magen – ett barn vars gifta far inte ville veta av vare sig henne eller Rolf, som han fick heta, gossen som dog i cancer, bara några år gammal. Krisen var obönhörlig. Och troligen incitamentet till Åkessons skrivande liv.

Genombrottet brukar dateras till 1963 och diktsamlingen Husfrid och nu tog de fatala självbiografiska tolkningarna av hennes poesi fart. Långdikten »Självbiografi» - som upptar sista delen av boken är ett flagrant exempel. Som Eva Lilja påpekar i sin monografi över Åkesson är den i själva verket en pastisch på beatpoeten Lawrence Ferlinghettis ”Autobiography”.

I dagböckerna kommer Åkesson att göra motstånd mot andras projektioner. De ofta röriga anteckningarna skildrar en vilja till förändring. Samma vilja speglas i det fysiska livets rörelsemönster: hon flyttar till Halmstad! Bort från storfamiljen i kollektivet - som för övrigt stulit hennes matbord - och från äktenskapet med Jarl Hammarberg-Åkesson. Dagboken visar att den nya frihet gällande familjeformer och sexualitet som 60-talets revolution erbjöd inte var en lösning på vare sig existentiella svårigheter eller äktenskapliga slitningar. Det emancipatoriska projekt dagboken berättar fram tar alltså spjärn mot det röriga kollektivlivet. Hon ifrågasätter faktiskt hela projektet: hur kunde hon flytta från sitt eget hem till en storfamilj som inte alls kändes som hennes?

Flykten därifrån placerar henne i ett ingenmansland. Hon saknar barnen. Men hon måste bli frisk från sin ångest, den förlamande oron. Själv undrar jag om hon någonsin var sjuk – var hon inte bara olyckligt kär, fattig och missbrukare? Det skapar just olycka, oro– ja vem som helst skulle bli sjuk!

Under sjuttiotalet var det dock ute att se oro som kontextbunden. Det var det dåliga nervernas tidevarv. Den psykiatriska behandlingen i Halmstad, populärt kallad sömnkuren, som Åkesson satte sin tilltro till, innebar tung medicinering.

I dagboken flimrar patienter och sjukhusliv förbi och en evig uppräkning av vad hon äter, dricker, hur hon försöker leva. Och misslyckas, försöker igen. Aldrig lägger hon ned pennan. Aldrig ger hon tappt.

I Halmstad var Sonja Åkesson som författare fortsatt populär, bara inte vidare lycklig. Berättelser om olycka tillför oss dock viktig kunskap, inte minst om samhällets oförmåga att tillåta kvinnor att avvika från normen. Samtidigt kan man säga att Åkesson skaffat sig utrymme som poet, den konstnärliga identiteten garanterar viss frihet. Ändå undrar jag vad det betytt för synen på författarskapet och för Sonja Åkesson själv att sjukdomsidentiteten var så betydelsefull för henne? Innebar sjukdom frihet – om än illusorisk? Dagboken pekar mot en paradox.

Med hänvisning till sjukdom kan hon rättfärdiga sin oförmåga att leva i ”den vanliga världen” men betalar samtidigt överpris. Dagboken blir – med sina svängningar mellan sjukdom och motstånd - till syvende och sist den mothistoria som alla sjukhistorier också innehåller. Den kan sammanfattas med två ord: Hon skrev. Och det är motsatsen till att vara deprimerad, döende, död. Att skriva är att leva.

Karin Brygger
författare och kritiker

Litteratur

Lenemark, Christian, Sanna lögner: Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering. Halmstad: Gidlunds Förlag, 2009, 44.

Lilja, Eva, Den dubbla tungan. Göteborg: Daidalos, 1991, 49.

Dagböcker: Sonja Åkesson pendlade mellan sjukdom och motstånd