Kan det vara så att vi i den upplysta samtiden när en längtan tillbaka till det förlåtande mörkret, halvskymningen, där inget går att göra?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-02-20.

Vid midsommartid i Stockholm är solens vinkel som mest 54 grader över horisonten. Sedan sjunker den för att i slutet av december inte nå högre än 8 grader. Det är som att vinkeln, under det där halvåret, går från ett hyfsat hungrigt varggap till ett snålt smil från en påstridig försäljare.

Från 54 grader till 8. Vi ser ljuset försvinna. Det här är en av de erfarenheter som gör städer långt i norr till det de är. Det är också en av de saker som binder dessa städer samman.

Det finns ibland en idé om att Stockholm är en stad på linjen New York – Paris – London. Att de här städerna, dessa urbana metropoler hör samman – identitetsmässigt, ekonomiskt och kulturellt.

Men alla som någon gång sett mot horisonten och sett ljuset försvinna vet att Stockholm egentligen sitter ihop med Helsingfors. Det är två städer målad i ett blått försvinnande ljus. Konstnären Eugène Jansson målade detta blå Stockholm. En plats där ljuset alltid är på väg bort.

Som i hans målning ”Gryning över Riddarfjärden” från 1899: Här syns en stad vid ett stort svartblått vatten. Vitt skum river upp ett virvlande tillfälligt hål av ljus. Det går att se hur kallt det är. Vid horisonten ligger staden. Några kyrktorn skjuter upp. En svag strimma rött, annars ett stort stål-blått sjok med moln som lägger sig över staden och vattnet. Små prickar av gatlyktor lyser fåfängt.

Rebecka Solnit har skrivit om denna blåa färg i sin bok ”Gå vilse”. Hon kallar den längtans färg, avståndets färg. En färg som när man sträcker sig efter något men inte når riktigt fram. Det liv som levs i städer i norr levs i detta melankoliska avstånd.

I boken ”Ut ur mörkret” skriver etnologen Jan Garnert att att synen på denna nordiska skymning förändras när det elektriska ljuset kommer kring sekelskiftet 1900. När man börjar kunna tända elektriska ljus inomhus, och skingra mörkret, blir skymningen mer romantisk. Med det elektriska ljusets ankomst – inomhus och på gatorna –tycks den inte lika hotfull. Nu kunde man stanna upp och betrakta dess skönhet. Det var då Eugène Jansson och Anders Zorn och andra började måla det som kallats det nordiska ljuset. Innan de klev in i det varma elektriska ljuset på gatorna, i salongerna och i hemmen.

Städer i norr formas, som vegetation vid blåsiga kuster, av ljuset. Den relativt låga bebyggelsen i en stad som Stockholm är den nordliga stadens sätt att sträcka sig efter ljuset, ingen – förutom kyrkorna – har historiskt tillåtits att ta himlen i anspråk. Det horisontella ljuset ska nå fasaderna, fönstren och människorna som skyndar förbi på gatorna.

Nordiska byggnader söker efter ljus. Där hus i andra – ljusare och varmare – delar av världen gärna öppnar sig uppåt mot himlen och lägger en gård i skugga vill husen i norr samla in det låga ljuset med sina fönster. Minsta lilla torparstuga skulle ha ett fönster på husets sidor.

I Jan Garnerts bok framträder en mänsklig besatthet av att utplåna mörkret. Oftast av rent praktiska skäl, för att kunna läsa, arbeta, umgås också efter mörkrets inbrott. Mörkrets inbrott.

Just som om mörkret bröt sig in utan att acceptera väggar och dörrar och lade sig objudet över människorna i hemmen. Det upplysta hemmet blev en motståndshandling, ett inbrottsskydd, men också ett sätt att skapa ett hem, idén om en hemkänsla, ett socialt liv efter solnedgången.

När Sverige var som fattigast i mitten av 1800-talet låg i stort sett ett helt land i mörker efter solnedgången. Det är på många sätt otänkbart att föreställa sig det mörker som städer och hem var nedsänkta i innan ljuset blev ett elektriskt allmängods. Garnert skriver om detta ”tussmörker”, höstskymningens halvmörker, den där tiden innan mörkret helt fallit och ljuset försvunnit. Halvdagrar, skumrask. Och nästan inget som kunde skingra det.

Om man levde i en tid innan elektriskt ljus var det tiden när arbetet avstannade. Det finns ett engelsk ord av samma ursprung, för detta mellanljus, twilight. Oknytt, oro, mörkrädsla.

Men också lugn. När Garnert citerar källor om vad det var för liv, som levdes i detta mörker kan man – i en tid där ljuset aldrig fattas en – drabbas av lite avund över vilan som finns inbäddad i det mörka livet. I det obönhörligt mörka, i det som inte går att betvinga och stoppa.

Det finska ordet kaamos, är en benämning på midvintertiden utan sol, men enligt etnologen Hanna Snellmans barndomsminnen betyder det något mer än att vara utan ljus, "det betyder också att du får sova när som helst och det finns ingenting att göra".

Konsumtionssamhället förstärker ljuskulten när det elektriska ljuset kommer från sekelskiftet och framåt. I sin bok Melankolins rum skriver Karin Johannisson om den senmoderna vita melankolin. Den melankoli som tidigare varit en mörk vildhet, något utanför ljuskäglan, något bortanför människan, i skogen efter tussemörkret, blir nu en besvikelse inuti. Johannisson skriver: ”Konsumtionssamhället kan leva högt på detta klassiska melankolitema: ändlös längtan att tillfredsställa och ändlös tomhet att fylla med substitut. En avskalad vitfärg läggs över verkligheten, ett blankt ljus utan skuggor”.

Ett blankt ljus utan skuggor.

Kvarteren runtomkring Brunkebergstorg i Stockholm ska byggas om. Det ska bli ett nytt handels-, kontors och hotellområde. Fastighetsägaren AMF Pension vill att husen, gatorna och torgen ska bli ”en frizon mitt i city där människor kan fokusera, prestera och leverera”. Jag föreställer mig detta som en plats som specialiserat sig på upplösningen av dag och natt, ljus och mörker. Tillsammans med upplösningen mellan arbete och fritid och offentligt och privat. En gränslös stad i ljus.

Det är nästan så att man vill dra ur en kontakt, öppna dörren och låta kaamos rulla in med sina obevekliga avbrott. Släppa in det ogenomträngliga mörkret som aldrig når de disciplinerade – övervakade - människorna i den moderna staden.

Initiativet att på 1600-talet lysa upp Paris med gatljus kom från polisen, det var Ludvig XIV polisgeneral Gabriel Nicholas de la Reine som om med förslaget att det skulle hänga lanternor var 20 meter över gatorna. Ljuset var en ordningsmaktens förlängda arm.

Peter Englund konstaterar i sin essä ”Om mörker och ljus” i boken Förflutenhetens landskap att det starka ljuset länge har förknippats med övervakning. Det skarpa nya elektriska ljuset förbannades av de som var skeptiska att det ”bara skulle skina på mord och offentliga brott, eller i sinnessjukhusets korridorer”. Ljuset som ett panoptikon som skulle visa allt, där det inte skulle gå att gömma sig.

Jag har svårt att släppa Hanna Snellmans barndomsminne, kaamos, mörkret betyder att du får sova när som helst och det finns ingenting att göra.

Det förlåtande mörkret, mörkret som vila och som utkikspunkt.

Vad händer i sysslolöshetens mörker? Vad får man syn på? En amatörastronom gav mig en gång koordinaterna till en mörk plats utanför Stockholm. Själva utfärden dit var fin. Väl där var stjärnhimlen svidande storslagen. Men kanske var hemfärden ännu mer fascinerande. Det där ljuset som kom rusande emot en, först några enstaka lyktstolpar, sedan en hel ljus värld. Den såg annorlunda ut nu när vi bar på minnet av mörkret.

Dan Hallemar, kulturskribent

Litteratur

Jan Garnert: Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria. Historiska media, 2016.