Samlandets besatthet vittnar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts. Karin Brygger funderar i ljuset av Vladimir Nabokovs fjärilslätta slutord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2025-09-23.

Halvvägs mellan min lågstadieskola och vår lägenhet stod ett gammalt vattentorn. I samband med att det skulle byggas nytt intill vattentornet tömdes en enorm hög med sten från havets botten där. Strax efter det började jag komma för sent till skolan. Min fröken ringde mamma och frågade varför. Hade något hänt?

Något hade verkligen hänt. Jag hade hittat en skatt. Lika mycket som denna skatt av sten skärpte mitt sinne och väckte en slags känsla av oändlighet, höll den mig också borta från vardagens plikter: Jag försökte gå förbi berget av blanka, olikfärgade stenar men i stället sjönk jag ner på marken och började gräva efter de vackraste stenarna - och lägga dem i skolväskan. Tiden upphörde.

”Jag erkänner att jag inte tror på tiden”, skriver författaren och entomologen Vladimir Nabokov i Tala, minne Den högsta glädjen över tidlösheten, menar han strax därpå, uppstår när han befinner sig bland sällsynta fjärilar: ”Det är en särskild sorts extas, och bakom den finns något annat som är svårt att förklara.”

Samlandet slår an en ton i det inre hos den som drabbats av samlandets passion, menar psykoanalytikern Gunnel Jacobsson. Kanske är det denna ton som skymtar bakom Nabokovs extas, det oförklarliga som på en gång binder människan till det materiella och samtidigt skär av henne från det?

Det är förstås skillnad på samlare och samlare, på varför man samlar och vad man gör med sina fynd. Vi kan notera genom historien såväl som i samtidens flöden allt från tvångsmässiga hoarders - vilka nu kan få hjälp av professionella städare om de förnedrar sig på TV - till antiksamlare, boksamlare och så vidare. I mitten av 1900-talet blev samlande av vardagliga ting plötslig konst, där framträdande namn är sådana som Joseph Cornell eller Louise Nevelson, den senare känd för sina stiliserade gatufynd. Ibland handlar det alltså om att skapa utifrån vad som finns tillgängligt, spränga normerna för en genre. Ibland är samlandet sjukdom och ibland är besattheten en slags fysisk översättning av en allomfattande tjusning. Besattheten viskar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts, ungefär som i passionens längtan efter symbios. Transformationen från passionens hetsiga galenskap, som upplöser gränserna mellan jaget och den älskade, till djupare kärlek är i mellanmänskliga relationer både en nödvändighet och en förlust. Förlusten ligger i att inte längre leva där allt är uppskruvat, underbart och smärtsamt, där inget annat har betydelse än den enda andra människan. En samlare lämnar aldrig detta stadium.

Det finns aldrig något giltigt skäl till att bli galen av kärlek. Det är slumpen. Det var också slumpen att ett berg av vackra stenar parkerades på min skolväg.

Även Nabokov beskriver hur just slumpen förde honom till fjärilarna en morgon i hans ryska barndom. Plötsligt såg han en underbar, ljusgul varelse med svarta fläckar, blå flikar och en cinnoberfärgad ögonfläck. Den trängde in i en blomma och fladdrade hela tiden med vingarna. Begäret som uppstod i sjuåringen var det starkaste han någonsin känt. Den gula fjärilen förändrade allt och resten av sitt liv skulle Nabokov jaga efter fjärilar överallt där han levde, i alla de länder dit han tvingades i exil eller dit han reste för att bo. Om något mer än slumpen ska tillföras historien är det svår förlust: Nabokov drabbades efter den gula fjärilen av en lunginflammation. Matematikens gåva och identiteten som underbarn försvann med sjukdomen. Åter frisk drömde han inte längre om primtal, men fjärilarna fanns kvar. Han drömde fortfarande om nya arter. Och om att vara ensam.

Men trots att Nabokov sent i livet kunde se tillbaka och säga att nästan ingenting kunnat överträffa tjusningen i entomologisk forskning så förknippas denna tjusning också med skam. Samlandets praktik kräver ensamhet. Kampen mellan social plikt och begär får honom en morgon att överge en barndomsvän som han själv bjudit på besök - för att ge sig ut allena på fjärilsjakt. Skammens tårar bränner bakom ögonlocken när han i full färd med att jaga efter fladdrande vingar tänker på sin väns ensamhet därhemma. Hur kunde jag?

Kanske för att i besatthetens virvlar övertrumfar begäret alltid förnuftet. Men vore det inte så skulle heller inte tillräckligt många fjärilar samlas in, eller fågelarter räknas, eller andra vetenskapliga och konstnärliga storverk ha kommit till. Troligtvis skulle också nativitetstalen vara förfärligt låga.

Jag inbillar mig att den ensamhet som måste skäras ut ur det sociala rum där vi förväntas leva – en ensamhet som omgivningen betalar för med sin övergivenhet - inte bara handlar om koncentration som inte får brytas: den ensamhet som krävs möter också en annan sorts ensamhet, en inre sådan. Och denna löses från sin plats bara i jakten på en eller annan skatt. Först där upphör all dissonans. Till priset av att ingen förstår. Ännu en ensamhet, alltså.

Medan Nabokov blev bannad för att släpa runt på håvar överallt, jagad av bönder, hundar och till och med en häst, läser jag att idag behövs fler amatörentomologer. Nabokov var förvisso inte amatör, men han började som alla andra forskare sin bana just som amatör. Fjärilssamlandet generellt må alltid ha gått i vågor, med toppar efter andra världskriget och så sent som 2005 men för ett par år sedan slog forskare alltså fast att det är ett problem att amatörentomolygin minskat. Det är trots allt deras arbete som står bakom majoriteten av artinsamlandet. Jakten på de fladdrande skönheterna är nödvändig för att vi ska förstå den annalkande ekologiska apokalypsen. Det är heller ingen nyhet att världen alltid kommer behöva fjärilar. Däremot är det lika oroande att den värld fjärilarna behöver – en värld där man kan vakna och se en gul, fladdrande varelse och drabbas av en insikt utan namn som säger att detta är oerhört viktigt, verkar mer och mer fjärran. Törs människan inte, eller kan hon inte, längre vara ensam? Törs hon inte, eller kan hon inte längre, drabbas av intensiva begär - och stå ut med att ingen annan förstår dessa böjelser? Hur ska vi återuppliva det mod som krävs för att man ska stå med att vara olydig, lycklig, duktig och gräslig på samma gång?

I slutet av sitt liv drömde Nabokov om att fånga fjärilar i Israel där han aldrig varit. Modet bestod alltså, men resan sköts upp gång på gång på grund av sjukdom. Inlagd, återigen för lunginflammation blir det till sist uppenbart att hans dröm ska gå om intet. Det är svårt att veta om de tårar som fyllde hans ögon när han insåg att nästa möte – hans sista med en okänd art – stod för dörren var sorgens eller rädslans tårar. Kanske längtans? Innan dödsögonblicket frågar hans son honom varför han gråter. Och han svarar: ”För att en viss fjäril redan flyger.”

Karin Brygger
författare och skribent

Nabokovs sista ord

Vladimir Nabokovs sista ord citeras ofta som ”a certain butterfly is already on the wing”. Upprinnelsen till det är en anteckning i sonen Dmitris dagbok där det står:
”A few days before he died there was a moment I remember with special clarity. During the penultimate farewell, after I had kissed his still-warm forehead—as I had for years when saying goodbye—tears suddenly welled in Father’s eyes. I asked him why. He replied that certain butterfly was already on the wing; and his eyes told me he no longer hoped that he would live to pursue it again.”

Källor

Nabokov, Vladimir. Låt höra av dig, minne. Övers: Lars Gustav Hellström. Forum, 1979.

Nabokov, Vladimir. Blek låga. Översättning: Caj Lundgren, 2002. Modernista, 2020.

https://thenabokovian.org/sites/default/files/2018-08/Nabokovian-37-1996-Fa-0.pdf

https://www.newyorker.com/books/page-turner/nabokovs-blue-butterflies

Erica E Fischer, Neil S Cobb, Akito Y Kawahara, Jennifer M Zaspel, Anthony I Cognato, Decline of Amateur Lepidoptera Collectors Threatens the Future of Specimen-Based Research, BioScience, Volume 71, Issue 4, April 2021, Pages 396–404, https://doi.org/10.1093/biosci/biaa152

»Varför samlar människan på saker», Fredrik Hultgren, Svenska Dagbladet, 2005-09-28

Vattentornet vid Vattugatan. Tornet byggdes 1893. Idag finns där bredvid en förskola.