Frank O'Haras dikter är älskvärda och smittsamma. Eva Ström äter lunch i New York och låter sig influeras av stadens poet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är oktober 2012 och jag befinner mig i New York. Det är efter elfte september men före Trump och The City känns ännu som en löftesrik stad, underbar att ströva runt i och släntra in på olika utställningar som på New York Public Library som råkar ha en utställning om lunch, för det är ju så att alla i den här jättestaden behöver äta lunch varje dag. Här bland olika historiska smörgåsautomater hittar jag ett tunt häfte Lunch Poems av Frank O’Hara, och det känns som hela den här gigantiska utställningen blivit till för att hylla stadens poet, han som mer än någon annan fångat det flyktiga ögonblicket, i sina luftiga och till synes så enkla poem, som gör att var och en som läser dem blir förälskad, i staden, i dagen, i poeten själv.

Jag hade läst Frank O’Hara förut. Men det var en annan sak att läsa honom nu, i staden han diktade om och levde i:

”Klockan är12.10 i New York och jag undrar

om jag får färdig den här i tid till lunchen med Norman

åh lunch! Jag tror jag blir tokig

hur ska det gå med min hemska baksmälla och helgen som väntar”

(översättning Jonas Brun)

När jag själv senare åt lunch på en restaurang i Brooklyn var det dags. Ingenting kunde vara enklare än att skriva poesi, ingenting mer underbart, och jag klottrade på bokens insida:

Klockan är 11:25

och jag sitter lycklig på Pies ’n’ Thighs

och betraktar den svarte stilige mannen

i grå T-shirt och solglasögon som äter sitt ägg

och sin ostmacka…

Frank O’Haras lätta poetiska stil smittar, man blir som sagt förälskad i honom, hans dikter …. Och jag är inte ensam: Ada Calhoun, född 1976, och dotter till konstkritikern och poeten Peter Schjeldahl har intagande skildrat fenomenet i boken ”Also a poet: Frank O’Hara , My Father and Me”. Pappan som rörde sig i kretsen kring O’Hara ville skriva en biografi om honom efter hans död 1966, och sökte upp otaliga människor som hade minnen av den karismatiske poeten. Det blev till dussintals kassetter med inspelat material, men projektet stupade på att Schjeldahl aldrig fick rättigheterna att använda O’Haras poesi av systern Maureen O’Hara, som vaktade över broderns eftermäle. När Ada fann denna guldgruva av information bestämde hon sig för att fullfölja det som faderns misslyckats med – att skriva den stora biografin om den gudabenådade poeten som dog så ung i en tragisk trafikolycka på Fire Island Beach på Long Island. Titel Also a poet, syftar på den tidningsnotis i New York Times efter O’Haras död, där det konstaterades att den förolyckade, förutom att vara museiman, också var poet.

När jag läser Ada Calhouns berättelse blir jag först irriterad. Ska hon aldrig komma fram till sitt ämne? Till Frank? Men snart förstår jag att hon har skrivit en helt annan bok – om sitt förhållande till sin far – och deras gemensamma besatthet av O’Hara. För Peter Schjeldahl, konstkritikern, var också han en poet om än aldrig berömd och sällan nämnd, men en av alla dem som utgjorde den konstnärliga myllan av diktare konstnärer och musiker som Frank O’Hara avteckande sig mot, och enligt boken också höll ihop som dess bultande centrum och hjärta.

Ada vill förstås vinna Maureen O’Hara för sitt projekt. Och till skillnad från sin bohemiskt rufsige fader är hon diplomatisk och utrustad med ordningssinne och hoppas därigenom förmå Maureen att ge henne tillstånd att använda O’Haras dikter. Men också här blir det kalla handen, systern vill inte ha en bok byggd på anekdoter, hörsägen och skvaller, hon vill, förstår man, kanonisera Frank O’Hara, kanske orolig att boken ska bli en katalog över broderns älskare. Marjorie Perloff – den stora kritikerstjärnan, det akademiska snillet som flydde nazisterna från Wien som 6-åring, är hennes utvalda, och förstås ett smart och strategiskt val. Perloffs biografi ”Frank O’Hara, Poet among painters”, från 1984 är mönstergill och poängterar O’Haras förbindelse med poetiska traditioner; O’Hara blir inte längre a charming minor poet i en bohemisk subkultur utan lyfts till parnassen

Men i förordet till den nya upplagan från 2010 skriver Perloff att det som fattades i hennes bok var New Yorks gay-scen som Frank O’Hara levde i, där de som utgjorde den upplevde reella hot i ett homofobt samhälle. O’Haras euforiska livskänsla balanserade mot ett ständigt närvarande våld – och det är just denna rörliga, levande bakgrund som Ada Calhoun i sina bästa stunder förmedlar genom faderns inspelade intervjuer.

Att vara barn i den vibrerande konstnärliga subkulturen var inte alltid så lätt. Många barn blev jurister, konstaterar Calhoun, i får man förmoda en längtan efter ordning och givna regler. Men en ljuspunkt fanns alltid – Frank O’Hara, en person som såg barnen och gärna ville umgås med dem. I dag behöver man kanske påpeka att det inte finns pedofila undertoner alls i den utsagan. Han tycks helt enkelt ha varit en genuint älskvärd person, öppen för barnets omedelbarhet, förmodligen för att det svarade mot hans egen. Men mest av allt är Ada Calhouns bok en längtan efter hennes egen fars kärlek. Till sist når hon försoning med sin far, inte minst genom deras gemensamma kärlek till Frank O’Hara. För alla blev ju så förälskade i honom – även jag. Och det kändes alltid besvarat: Så jag säger:

Farväl Frank, tack för den här tiden när vi släntrade

Tillsammans över gatorna och hörde musiken i New York City

och alla andra ställen där man äter lunch, ensam eller i sällskap

med vänner innan man hastar vidare till vad dagen för med sig,

och jag undrar hur du kunde vara så euforiskt omfamnande,

var det för att du var solens entusiastiske enfödde son, på väg

till den nya musiken, till Fire Island? Den gudarna älskar

dör ung, och ingen kan vara mer älskad än den som solen gillar

och jag är vid liv tillsammans med dig, fylld av orolig glädje

och glädjefylld oro, en rad som jag stal från dig, innan du for

till stranden, till solen, till den krossade levern. Jag läser

din kvicksilverdikt och försöker att fånga dess hemlighet, medan

du skyndar vidare och jag försöker tyda solreflexerna

i de utspillda kulor som rinner på golvet, lika delar nattlust som

febrig dag. Deep South, Up North. Nihilisten har alltid rätt när han

talar om sanning. Men du satt ett slag i solen och kopplade av och

lekte med skuggan på stranden. Som jag en gång. Hasseln blommar,

lunchen är slut, och nästa lunchdikt är till för en vattenfågel.

Eva Ström
författare

Litteratur

Frank O’Hara: Lunch Poems. City Lights Books. 1964.

Frank O’Hara: Lunchdikter. Översättning av Jonas Brun. Rámus förlag, 2015.

Ada Calhoun: Also a Poet – Frank O’Hara, My Father and Me. Grove Press, 2022

Marjorie Perloff: Frank O’Hara – Poet among Painters. The University of Chicago Press, 1998.

Eva Ström: Och morgonen redan stark och vaken omkring dig. Albert Bonniers Förlag, 2016.

Frank O'Hara: Alla blir förälskade och alla måste äta lunch