Hämnden är farlig och ociviliserad. Men det gäller också brotten och systemen som inte ger kvinnor upprättelse, konstaterar Maria Andersson Vogel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

För en tid sedan besökte jag Aten för första gången. Det visade sig vara omöjligt att befinna sig där utan att förhålla sig till Akropolis, den klippa i centrala Aten där Parthenon, templet som tillägnades gudinnan Athena, Atens beskyddare, tronar allra högst. Vart man än vänder sig i staden är templet och de andra ruinerna synliga, något som förstärks om kvällen då mörkret lägger sig över bebyggelsen men inte över Akropolis som lyses upp av enorma strålkastare.

Egentligen var jag där för att gå på konferens, men tanken på att åka hem från Aten utan att ha bestigit den där klippan var otänkbar. Eftersom det var mycket varmt gick jag en morgon upp extra tidigt och promenerade uppåt genom stadens gränder. Utanför ingången till tempelområdet var det redan fullt av människor trots att klockan ännu inte slagit åtta. När grindarna öppnade vallfärdade jag tillsammans med de andra uppåt längs slingrande stigar, andäktig.

Och så, på den södra sidan av klippan, i en dal nedanför, bredde Dionysosteatern ut sig. Åsynen av den fick det att svindla i mig. Där hade, för mer än två tusen år sedan, människor samlats för att bevittna uppföranden av de tragedier som nu är en helt självklar del av vår kultur. Dramer, myter och karaktärer som vi alla refererar och förhåller oss till, ibland utan att vi ens är medvetna om det.

Men när vi ser en modern uppsättning av dessa klassiker är det ofta en ofullständig rest. Tragedierna var från början mer eller mindre sammanhängande trilogier, och bara en har överlevt med alla delar intakta – Aischylos ”Orestien” från 458 före Kristus. Det är berättelsen om kung Agamemnon som offrar sin dotter Ifigenia för att kunna segla och kriga mot Troja, men som vid hemvändandet möts av hustrun Klytaimnestras mödravrede och hämnd. Den blodiga familjekonflikten trappas upp av att Orestes, sonen, i sin tur hämnas mordet på fadern genom att döda sin mor.

I den sista delen av trilogin jagas han av Erinnyerna, hämndgudinnorna som i allmänt tal är mer kända under sitt romerska namn, Furierna. Men dramat tar en annan vändning när Athena kliver in och ställer Orestes inför en jurydomstol, i vilken han frikänns. De fruktade hämndgudinnorna förlorar sin rättskipande makt och blidkas genom att Athena utnämner dem till stadens skyddsgudinnor.

Det är en episk berättelse om hämnd och rättvisa, och den brukar tolkas som en gestaltning av civilisationens triumf, av övergången från blodshämnd till ett rättskipande system. Men är det hela sanningen?

Den amerikanska professorn i klassiska studier, Emily Wilson, menar att vad Orestien mer än något annat handlar om är kvinnlig vrede och förlust. Till skillnad från många andra läser hon inte dramat som en triumf för ett mer civiliserat rättssystem, utan som en berättelse om hur det manliga politiska systemet förtrycker det kvinnliga. Genom att pacificera Furierna pacificeras också den kvinnliga vreden.

Finns det en särskild kvinnlig vrede, och en specifikt kvinnlig hämnd? Den frågan har jag grubblat över ett tag nu. Egentligen tror jag ju inte att kön har så mycket med saken att göra. Varför skulle kvinnors ilska över oförrätter vara annorlunda än mäns? På samma sätt är det svårt att förstå varför kvinnors hämndlystnad skulle vara väsensskild.

Men skälen till att vreden börjar koka, de händelser som väcker hämndlystenheten, de tycks mig ibland vara specifika. Och ofta, såväl i litteraturen som i verkligheten, vara förknippad med patriarkalt våld – mot kvinnorna och deras barn. För rättskipande system som bygger på argumentation istället för våld i all ära, men när systemet inte ger de utsatta upprättelse, vad gör man då?

Den amerikanska journalisten Elizabeth Flock tar sig an den frågan i sin bok betitlad just ”The furies” – Furierna. Hon följer tre kvinnor som alla tagit saken i egna händer. En av dem är Brittany i USA, som under en natt utsätts för grov våldtäkt och till sist dödar sin förövare i vad hon menar är självförsvar. Här finns också Angoori i Indien, en kastlös kvinna som får hus och mark konfiskerade och startar ett kvinnoseparatistiskt gäng med syfte att hjälpa andra utsatta. Och vi har Cicek i den kurdiska delen av Syrien, som tar till vapen och ansluter sig till YPG och kampen för ett fritt Kurdistan.

Gemensamt för berättelserna är hur samhällssystemen brustit både när det kommer till skydd mot våld och möjligheten till upprättelse. De tre kvinnornas våldsamma motstånd är rakt igenom intimt sammantvinnat med mäns våld och patriarkalt förtryck. Det är stundtals omöjligt att skilja trådarna som spinner fram ett offer från de som spinner fram en förövare.

Där Brittany ställs inför rätta för mordet på sin förövare, liksom i ett flertal av amerikanska stater, finns en lagstiftning som tillåter våldsamt, också dödligt, motstånd om du blir attackerad. För kvinnor i Brittanys situation hjälper den dock föga. Lagen stammar från 1800-talet med ett ursprungligt syfte att tillåta män skydda sin egendom, i vilken kvinnor och barn vid den tiden ingick. Inte heller dagens lagstiftning är utformad för att omfatta den verklighet som Brittany delar med alltför många kvinnor. Amerikanska forskare pekar på hur lagen är skapad utifrån ett manligt perspektiv med fokus på hot utifrån medan den ignorerar våld i hemmet, vilket kvinnor oftare utsätts för. Med ens är det som att vi är tillbaka vid Dionysosteatern, där det manliga politiska systemet vann och den kvinnliga vreden tystades.

Det är talande att Athena, som i Aischylos drama har utslagsrösten, inte hänvisar till neutralitet eller det allmänna bästa när hon friar Orestes, utan till att hon är född ur Zeus huvud, och inte av en mor, sätter mannens rätt framför kvinnans.

Men gör vi rätt att som Elizabeth Flock använda epitetet furier för dagens kvinnor som, när samhällets system brister, möter förtryck med våld? Utifrån en traditionell tolkning av Aischylos drama innebär epitetet att deras vrede och försök till upprättelse blir något förhistoriskt och förlegat, ett agerande som med förnuftig blick kan avfärdas som barbariskt. Kanske är frågan felställd. För inte är det i första hand kvinnornas strategier för upprättelse som bör tolkas som barbariska, utan det systematiska våld de utsätts för, av såväl enskilda individer som samhällssystem?

Parallellt med att jag läser Orestien arbetar jag med ett intervjumaterial med unga kvinnor i och omkring den så kallade gängmiljön. Utsattheten är så omfattande att det stundtals är svårt att andas, samtidigt som gränsdragningarna mellan offer och förövare ibland är helt utsuddade. De unga kvinnornas berättelser är fulla av sexuellt våld, men få berättar om hjälp till upprättelse. Några har istället tagit saken i egna händer. Givetvis är det ingenting att uppmuntra, men där jag sitter med flödet av berättelser om våldsutsatthet är det omöjligt att fördöma.

Så länge de rättskipande systemen inte klarar av att ge kvinnor som utsätts för barbariskt våld, just för att de är kvinnor, skydd och upprättelse hoppas jag att furierna stannar. Inte för att legitimera våldsam hämnd, men som en garant för att kvinnors rättmätiga vrede får ta plats. Det är inte de utsatta som bör pacificeras, det är våldsutövarna.

Maria Andersson Vogel
skribent och doktor i socialt arbete

Litteratur

Aischylos: Orestien – Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. Översättning av Emil Zilliacus. Geber, 1929– 1930.

Flock, Elizabeth (2024). The furies. Three women and their violent fight for justice. Penguin Books.

Light Caroline, Thomas Janae, Yakubovich Alexa (2023). Gender and Stand Your Ground Laws: A Critical Appraisal of Existing Research. J Law Med Ethics, 51 (1): 53-63.

Naffine, Ngaire (2020). Criminal Law and the Man Problem. Bloomsbury Publishing.

Wilson, Emily (2020). Ah how miserable! London Review of Books, 42 (19).