Total tystnad eller ett överflöd av ord. Två vägar för den meningstörstande läsaren av Franz Kafkas verk. Thomas Steinfeld ser motpolerna slåss om utrymmet även i själva litteraturen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2024-06-03.

Att Franz Kafkas verk är av största betydelse, inte bara för litteraturen, utan för att över huvud taget förstå den mänskliga tillvaron, är en övertygelse som präglar både kritiker och läsare. Trots att man under senare år lagt ner mycket möda att få fram det vardagliga och vanliga i Kafkas tillvaro, märker man ofta en nästintill religiös vördnad inför detta djupa, outgrundliga.

Det finns två sätt att förhålla sig till denna dyrkan: Det ena är att tiga. Att inte ens försöka att hitta en analytisk ingång, att bara ta emot det dunkla och hemlighetsfulla. Den andra metoden är motsatt och består i att utförligt tala eller skriva, att försöka upplösa spänningen mellan det som kan och det som inte kan sägas i tolkning efter tolkning. Mellan dessa extremer, i ett ständigt fram och tillbaka, rör sig de flesta försök att närma sig en mening i Kafkas texter.

Det märkliga är att denna dubbelhet – en djup tystnad och ett överflöd av ord – inte bara är ett sätt att förhålla sig till författaren. Utan att den också är en del av hans verk. Kafka gestaltar denna dubbelhet i flera av sina djurparabler, liknelser i form av korta berättelser. Som i ”Förvandlingen” från år 1912, hans mest kända berättelse över huvud taget. ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”, låter första meningen i Hans Blomqvists och Erik Ågrens översättning. Berättaren, en anonym varelse med fullständig kännedom om Gregor Samsas inre liv, redogör för sina ansträngningar att komma tillrätta med den nya skepnaden. Det gör han i all utförlighet, dock utan att spekulera. Berättelsen bekräftar bara vad som hänt.

Franz Kafka förfogar över en litterär förmåga som är sällsynt: Han kan skapa en värld utanför all realitet, en värld som består enbart av språk. Denna värld ter sig som om den nästan kunde ses eller röras vid. Men det går inte, det är bara ord. Och visst följer läsaren Gregor Samsas nya liv in i minsta detalj, man lever med honom när han hänger under taket, när han utvecklar en aptit för ruttna livsmedel eller när han plågas av ett äpple, som fadern kastat efter honom och som har fastnat i ryggen. Dock öppnar sig en klyfta genom texten, så djupt att språket, även det bästa och mest noggranna språket bara inte räcker till: För visst kommer Gregor Samsa ihåg vem han var före förvandlingen. Men detta liv ligger nu fullständigt utanför räckhåll för honom, liksom avklippt genom ett enda radikalt snitt. Samtidigt förblir den nya gestalten honom främmande, de små, tunna, dinglande benen, rörelserna, som han inte behärskar, kroppens form och mått. Utförligheten med vilken berättaren lägger ut Gregor Samsas inre och yttre liv visar sig vara oduglig för att komma åt den nya tillvarons grund. Det viktigaste förblir osagt, och det kan inte vara annorlunda. Hemligheten bara växer med varje mening, med varje ord. Därför är det förmodligen ett misstag att den svenska översättningen översätter det tyska ordet ”Ungeziefer” – ohyra – med ”insekt”. Nej, så sakligt går det inte till i originalet, där man inte vet, och inte får veta, till vilket slags djur Gregor Samsa förvandlats.

Denna dubbelhet, denna spänningsfulla polaritet mellan en realism, som skapar närhet och klarhet, och en absolut distans, där det avgörande förblir osagt är, som sagt, ett centralt element också i flera andra djurparabler: Som i den ”Den sanningssökande hunden” från 1922, ”Josefine, sångerskan eller i mössens rike” från 1924, och i ”En redogörelse inlämnad till en akademi” från 1917. I den sistnämnda texten talar en apa med namnet ”Rotpeter” om sin utveckling till människa. Visst vet han om att han för bara några år sedan var en apa. Men hur det var att vara en apa, det vet han ingenting om, varför den präktiga redogörelsen som han författat till en ospeciferad akademi, missar sitt ämne. Apan, som Rotpeter en gång varit, är stum, den som talar eller skriver är människan som har vuxit ur djuret: Detta medel han förfogar över – språket – tillhör den mänskliga sfären, inte den djuriska. Hans före detta liv är instängt i stumhet, hans nuvarande liv är instängt i språket. Och så skriver han och skriver, en stolt, fåfäng, men också olycklig varelse om någon.

Berättelsen ”Boet” från 1924 är ett av Franz Kafkas sista arbeten och förblev, kanske, ett fragment. Ett djur, må vara en grävling eller någonting dylikt – även här vägrar Kafka att ge en exakt bestämning av djuret som talar – har anlagt ett gigantiskt bygge under jorden, med långa, mångfaldigt förgrenade tunnlar, med platser för att sova eller för att förvara livsmedel, med försvarsanläggningar och luftkanaler. ”Jag har byggt färdigt mitt bo och det verkar som om det blivit lyckat … Där sover jag lugnt och stilla, tillfreds med livet, belåten med att ha uppnått mitt mål, ett eget hem.” Också denna text är en redogörelse, även om läsaren inte får veta vem det grävande djuret vänder sig till.

Den långa berättelsen har redan nått sin andra hälft, när djuret förnimmer ett svagt väsande – ”Zischen” på tyska, ett ord som låter som ljudet det betecknar. Först tror djuret att något ”småkryp” har trängt sig fram till bygget. Men väsandet tycks snart komma från alla håll, det tycks också bli kraftigare och följa ett hemligt mönster. Och så småningom växer övertygelsen fram, att inkräktaren måste vara ofantligt stor och farlig.

Berättelsen slutar med meningen: ”alles blieb unverändert, das …” – „allting var sig likt, det …“ I denna sats stöter översättningen på en gräns som den inte kan överskrida, av språkliga skäl. ”Das” är förmodligen en bestämd artikel, och ett nomen borde följa. Men det gör det inte, platsen förblir tom. Men ”das” – alltså ”det” – slutar på tyska med ett ”s”. Och detta ljud, uttalat långt och tydligt – ”dasssss” – blir till själva väsandet som kanske äntligen springer fram. Sedan är det bara tyst. Hela den utförliga, långa berättelsen, så verkar det, mynnar i detta ljud, eller i tigandet som följer. Så många ord, så många beskrivningar, så många exakt utlagda planer och konstruktioner. Och sedan någonting stort och obegripligt, i ordets strängaste mening. Man får kalla det för Kafkas hemlighet.

Thomas Steinfeld
författare och professor i kulturvetenskap