Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021.

En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv.

Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide.

Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras.

Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.”

Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O’Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för.

Den så kallade ”transponeringsteorin” var född.

Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig.

Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d’un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne.

Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong.

Proust som flicka alltså?

Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris?

Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv.

Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar.

Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine.

Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet

Litteratur

Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896.
Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.
Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997.
Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999.
Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019
Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020.

Artiklar

"Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949

"Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)