Kylan är underskattad, både som hot och som välgörare. Aase Berg reflekterar över allt från hästbuksöppning och igelkottsandning till paradoxal avklädning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-02-26.

Jag går genom en surrealistisk drömarkitektur. Det är en miljö som känns påhittad av målaren de Chirico, ett gammalt järnbruk i nordöstra Småland. Klockan är sju på morgonen och jag har knappt vaknat. Stjärnhimlen välver sig över de ödsliga, upplysta byggnadslängorna i ljusputsad Tjustempire, den lilla kyrkan och herrgården. Jag är på väg till ridklubben som ligger på andra sidan bruket, för jag har stalltjänst. När jag närmar mig hör jag lågt, mullrande gnägg inifrån privatstallet, och hästarna i uteboxarna lyfter sina huvuden ur sömnen och meddelar att de vill ha frukost. Under mina fötter knastar den iskalla, glimmade snön.

Men vänta, vadå iskall snö? Jo, snöns nyanser förändras ju med temperaturen. Iskall är väl i och för sig inte rätt ord för snönstrukturen i femton minus, jag menar, snö är väl alltid iskall, men det är ungefär vid den här temperaturen som kylans skrämmande skönhet börjar framträda på allvar. Glitter och skriande klarhet. Känslan av sammanhållen och uppstramad ansiktshud som kniper hårdare kring kraniet.

Men utan rätt kläder blir temperaturer under femton minus snabbt farliga. Att det är ylleunderställ och lager på lager som gäller, det kan vara bra att veta i nuvarande preppingtider. Preppare tänker annars för mycket på att mura bunkrar och odla alger och för lite på att slippa frysa. De har inte heller fattat hur extremt viktiga hästarna i det här stallet kommer att bli i krig.

Just nu står andedräkt som rök ur den stora, vackra ardennerkorsningen Aslans näsborrar. I boken ”Of Ice and Men” skriver författaren Fred Hogge om ljudet som kallas The whisper of the stars, stjärnornas viskning. Egentligen är det ett sibiriskt uttryck för att beskriva hur det låter när fuktig utandningsluft faller ut som iskristaller i kylan utanför kroppen.

Men vänta: när Hogge beskriver extrem kyla visar det sig snart att det bara är nitton grader kallt. Man märker att den brittiska författaren är bosatt i Thailand. Vilken mes. Han kan ta på sig sin badmössa och enbart hålla käften.

Fast nu låter jag som en norrlänning som hånar fjolliga Stockholmare, men alltså, när det är riktig vinter duger det faktiskt inte med en puffig dunjacka, tunna jeans och sneakers.

Hästar är tåligare. Idag är det ovanligt kallt för att vara i Överum, men Aslan kunde inte bry sig mindre. Han tuggar sitt hö och frustar förnöjt, sneglar upp mot den mörkblå stjärnhimlen, vintergatan gnistrar; nu är det myggfritt, som man säger i Norrland, och för de här djuren är insekter värre än kyla.

Hästarna kommer att klara framtidens extremväder bättre än vi gör. Men kylan har även gett människan vissa fördelar.

Hogges bok har undertiteln How we’ve used cold to transform humanity. Han menar att jordens befolkningsökning med två tredjedelar sen femtiotalet såklart har med mat och medicin att göra, men också med luftkonditionering, frysboxar och så vidare. Isen har haft lika stor betydelse som elden.

Och kraftig nedkylning är visserligen livsfarligt, men att frysa ihjäl räknas samtidigt som ett av de trevligaste sätten att dö på. Kroppen blir till slut alldeles varm, och de som har dött av kyla hittas ofta mer eller mindre nakna. Paradoxal avklädning, kallas det.

Det finns dessutom djur som frivilligt försätter sig i hypotermi för att övervintra. Visserligen är inte grävlingar och björnar så avancerade som man kan tro, under vintersömnen drar de bara ner tempen med några få grader. Igelkottarna däremot, de är spejsade på riktigt! De sänker sin kroppstemperatur ända till strax ovanför nollan för att klara bristen på föda. Väldigt många skumma saker händer med kroppen i det läget, bland annat har igelkotten en märklig andningsrytm: den håller andan under en halvtimme, sen tar den upp till femtio snabba andetag, sen slutar den andas igen under en halvtimme eller längre.

I antologin Kyla – i vetenskap och konst – handlar hela första kapitlet om just igelkottar. Det är skrivet av hjärtläkaren Bengt W. Johansson. Han är grundare av Igelkottsällskapet, ett diskussionsforum för forskare från hela världen som vill förstå hur man kan minska ämnesomsättning och syrgaskonsumtion vid operationer på öppet hjärta. Då måste blodcirkulationen stoppas, annars pajar hjärnan. Förhoppningsvis kan man lära sig några trick av igelkottarna.

Jag blir så inspirerad av det här att jag tänker att jag, som komplement, borde starta Björndjursällskapet. Nej, det är inga nallebjörnar jag talar om, men de är ändå väldigt gulliga: de är runt en millimeter stora och ser ut som gummibjörnar med åtta knubbiga ben och små söta, kloförsedda tassar, de bor bland annat i mossa och de är verkligen skitkonstiga. Björndjur överlever ända ner till en grad över absoluta nollpunkten, alltså till minus 272 grader, och i det läget kan de liksom frystorka sig själva och ligga och lurpassa i ett decennium. Kanske till och med längre, men det har nog ingen orkat mäta. De trivs finfint i rymden också.

Där ligger mänskliga experiment med kryonik i lä. Alltså nedfrysning med syfte att återupplivas. Inga normala forskare tror i och för sig på kryonik. Ta till exempel hjärnan – den är ju död och förstörd när man fryser ner personen. Få sorters vävnad klarar nedfrysning, och absolut inga hela organ, det vet transplantationskirurgerna.

Ändå skulle inte förvåna mig om de verklighetsfrånvända preppermiljardärerna har anläggningar för det här ändamålet i sina bunkrar. Men när apokalypsen kommer har nog de rika kontrollfreaken först och främst tänkt behålla sin vanliga kroppstemperatur, i allmän trivsel med sin medgörligt tacksamma familj, som de äntligen kan stänga in i källaren utan att anklagas för att likna Josef Fritzl.

Fast egentligen: i krig och kyla har överlevnadsknepen historiskt sett varit ännu mer osmakliga än så. Kavallerister har till exempel tvingats skjuta sina hästar, skära upp buken på dem, krypa in och söka skydd mot kylan bland inälvorna. Det är ett life hack som återges överallt i kulturen, från Star Wars till Vilhelm Moberg.

Och något som är lika underskattat som livsavgörande, det är att kunna hantera levande hästar. Det är inte så enkelt som att man kan slänga sig upp på valfri varelse här på ridskolan och glatt galoppera ut i den sönderbombade Mad Max-terrängen när bunkerskafferiet måste fyllas på. Det skulle möjligen funka med min coola vän Aslan, men den som testar en nervigare häst utan att ha kunskap löper stor risk att bli avkastad. Att bryta ben är ingen bra idé i krigstider.

Så till alla preppare: se åtminstone till att volontärarbeta på en ridskola, även om det innebär hårt jobb i den iskalla svinottan. Hur ska ni annars överleva när ryssarna rycker stickkontakten ur era Teslor?

Aase Berg
författare och kritiker

Litteratur

Fred Hogge: Of Ice and Men. How We've Used Cold to Transform Humanity. Pegasus books, 2023.

Bengt W. Johansson (red): Kyla : i vetenskap och konst. Bokförlaget Carlsson, 2020.

Med hästar och underställ tar vi oss an apokalypsen