På 1600-talet revolutionerades vår förmåga att se saker i förstoring. Anna Blennow funderar på vilka perspektiv den inzoomande människan missar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje vintereftermiddag skedde samma spektakel. En flock pilfinkar kom till vår trädgård och åt frön ur fågelmataren. Men när skymningen föll, flög en efter en upp i den höga lönnen längst bort på tomten. Där satt de sedan vända mot den nedgående solen i väster, och just när den nådde horisonten lyfte de alla på en gång och flög ut över åkrarna mot sina fjärran boplatser. En dag kom en flock trastar på besök. De satte sig också i lönnen, men i stället vända mot månen, som skör och blek hängde högt på vinterhimlen. Jag riktade kikaren mot fåglarna för att kunna urskilja dem bättre, och sedan mot himlen. Jag såg det de såg, men förstod ändå ingenting av deras samtal med månen.

Fågelungar lär sig redan i boet att observera Polstjärnans läge. Det hjälper dem att etablera den inre kompass de ska använda när de blir flygfärdiga. Och inte bara fåglar, utan också fjärilar kan navigera efter stjärnhimlen, upptäckte ett forskningsprojekt vid Lunds universitet nyligen. Om det råkar vara mulet använder fjärilarna i stället jordens magnetfält för att kunna hitta vägen till platser där de aldrig förut har varit. Till och med en jordbunden liten skalbagge kan orientera sig efter universum: dyngbaggen rullar sin boll av gödsel i raka linjer utefter solens och månens positioner, och kan också använda sig av Vintergatans ljus som kompass, har forskarna visat.

När jag satt vid fönstret och iakttog pilfinkarnas rörelsemönster vid samma tid dag efter dag, uppenbarade sig ett mönster som sakta men säkert skapade kunskap, även om jag inte kunde förstå det på djupet. Men samtidigt lärde jag mig, precis som fåglarna, var solen gick ned och var månen steg upp vid olika tider på året, eftersom jag ständigt befann mig på samma plats under det föränderliga himlavalvet. Det behövde jag ingen kikare för att få syn på.

Det var i början av 1600-talet som förmågan att observera revolutionerades. Förvisso hade sumerer, greker, araber och galliska druider redan sedan länge iakttagit himlen och utarbetat avancerade astronomiska teorier. Men nu skulle teleskopet och mikroskopet låta människan betrakta både det som låg oändligt fjärran och riktigt nära. En glasögonmakare i Nederländerna fick patent på det första teleskopet 1608, och snart kunde det användas av samtidens astronomer. Galileo Galilei iakttog Saturnus ringar och Venus faser; Jan Hevelius studerade kometer och solfläckar tillsammans med sin hustru Elisabeth. I stora, praktfullt illustrerade volymer spreds iakttagelserna till Europas bibliotek. Stjärnglober och månglober blev både vetenskapliga hjälpmedel och estetiska statusföremål.

Den svenske ämbetsmannen och författaren Schering Rosenhane var en av de som fascinerades av sin samtids upptäckter. Till sina många bibliotek beställde han glober och vetenskapliga planscher. Den kända världens gränser hade vidgats, och vyerna över dessa nyerövrade riken skulle finnas där att vila blicken på när man för ett ögonblick lyfte ögonen från det mödosamma läsandet och skrivandet. Rosenhane ägde flera viktiga verk i optik och astronomi: Jan Hevelius undersköna ”Selenographia” med de första detaljerade avbildningarna av månens yta, och Christoph Scheiners ”Rosa Ursina sive sol” om solens märkliga fläckar.

När Rosenhane som ung var ute på bildningsresa i Europa var det snarare poesi och hovkultur som stod på schemat. Men nu, trettio år senare, var spelplanen en annan. Hans son Johan hade tillsammans med sina bröder sänts ut på en Grand Tour kring år 1660 till Frankrike, Holland och Tyskland. Det var den ordningsamme och flitige lillebror Johan som fick ta emot faderns oändliga listor på föremål att sända till Sverige, helst det senaste inom astronomi, litteratur och trädgårdskonst. ”Alla dessa optiska instrument får det verkligen att vattnas i munnen på mig”, skrev Schering i ett brev, ”och jag skulle så gärna själv vilja se dem – hur lycklig är du inte, som får genomsöka och lära dig allt detta. Jag hoppas att du sänder mig något sådant till våren tillsammans med fröna jag ska så i trädgården.”

I nästa brev skrev Schering entusiastiskt om en komet som varit synlig på himlen – har Johan och bröderna sett den? Vad anser man på kontinenten? – men beställde också ett par ”goda glassögon för een Man af 52 Ååhr”. Han hade börjat få svårt att läsa små bokstäver. Och så ville han att sonen skulle sända honom en stjärnkikare och ett mikroskop. Men den stackars Johan hade svårt att uppfylla faderns önskningar. Kikaren försenades i frakten. Mikroskopet anlände visserligen, men besvikelsen blev stor när det packades upp. ”Ingen som hittills varit här och sett mikroskopet har kunnat använda det”, klagar fadern i breven, och ber att Johans bröder ska ”informera sig uthi microscopio”, så att de ska kunna hjälpa honom vid hemkomsten. Och när kikaren till slut kom fram, tillstötte ytterligare missnöje: den ”behagar mig inthet synnerlig, äfther han ähr gammal, och kan föga contentement mig giffwa.”

Men mikroskopets öde fick faktiskt ett lyckligt slut. ”Microscopium som alldraförst kåm från Hålland, höllt iag för alldeles förloradt, emädan ingen kunde thät bruka, dock när iag war i wärrket att läggia thät i lådan att sändas tillbaka igän, fans på båthen i lådan thet minsta glaasset som i lilla ändan skulle sittia och när det bleefh adhiberat, kåmmer heela instrumentet till sith rätha bruuk.”

Vad Schering Rosenhane observerade i mikroskopet och kikaren får vi inte veta.

Vad var det han riktade blicken mot? Vad var det han ville förstå? Kanske var det bara fascinationen inför hur ett flugöga i förstoring innehåller ett helt universum, eller hur månens yta förändrar karaktär och blir till en suggestivt detaljerad kartbild. För med förstoringen kommer inte alltid insikt och klarhet, utan i stället en ny förundran. Robert Musil skildrar i sin essä ”Kikare” hur objekt betraktade genom kikarens runda lins blir främmande och obekanta, isolerade som de är i ”okularets glasklara ensamhet”. Det vi plötsligt ser i närbild förlorar sina proportioner och sitt sammanhang, och vi förstår inte mer, utan mindre än förut.

Trots naturvetenskapens enorma framsteg, inte bara under 1600-talet, utan ända fram till vår tid, är människan bara i början av sin kunskaps bana. Jämfört med fåglar och fjärilar blir våra tillkortakommanden tydliga. Utan karta, kompass och kikare navigerar de över kontinenter och besegrar tyngdlagen i sin flykt. Inte förrän helt nyligen lyckades forskarna förstå hur det går till. Och ändå skulle vi människor aldrig kunna göra detsamma utan kostsamma och klimatbelastande redskap och hjälpmedel. Men lyfter vi blicken från de vetenskapliga rapporterna kan vi se det ske med våra egna ögon: solen går ned, månen går upp, och fåglarna högt uppe i lönnen lyfter och flyger till platser långt bortom horisonten.

Anna Blennow
latinist och poet

Källor

Stephen T. Emlen, ”Migratory Orientation in the Indigo Bunting, Passerina cyanea” (Part I-II), The Auk. A Quarterly Journal of Ornithology, 1967.

https://www.lu.se/artikel/nattfjaril-anvander-stjarnor-och-magnetfalt-som-kompass

https://www.sydsvenskan.se/skane/fyra-miljarder-fjarilar-styr-mot-bergen-med-hjalp-av-stjarnhimlen/

Anna Blennow, ”Den gudomliga och mänskliga vetenskapens helgedom: Schering Rosenhane den äldres bibliotek”, i Från handskrift till digitalt kulturarv: Perspektiv på specialsamlingar, red. Henning Hansen & Peter Sjökvist, Uppsala universitet 2025, s. 35–64.

Robert Musil: Kvarlåtenskap under levnaden. Översättare: Peter Handberg, Lind & Co 2026.

Observationer: Fåglar är bättre lärare än teleskop