Det så kallade perfekta försvinnandet fortsätter kittla fantasin. Och vi behöver de ouppklarade mysterierna, menar historikern Peter K Andersson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I berättelserna om Sherlock Holmes är fallen som Dr. Watson inte berättar om, ofta mer tankeväckande än de han faktiskt skildrar. Spänningen och uppfinningsrikedomen i romaner och noveller som Baskervilles hund, Det spräckliga bandet eller De rödhårigas förening är icke att förringa. Men när Watson i förbifarten talar om andra fall som Holmes var inblandad i, fall som vi aldrig får veta några detaljer om, så väcks nyfikenheten på ett helt annat sätt.

Det mest kända av dessa odokumenterade fall är onekligen det som kretsade kring jätteråttan från Sumatra, som Holmes i all hast talar om som en historia som ännu inte kan berättas, eftersom världen inte är redo för den. Men bland Holmes okända fall finns också den märkliga historien om aluminiumkryckan, historien om Ricoletti med klumpfoten och hans fasansfulla hustru, gripandet av Wilson, den ökände kanariefågelsdressören, eller kardinal Toscas mystiska död, som Holmes utredde på direkt begäran av påven själv.

Bland alla dessa korta omnämnanden, som i vissa fall har blivit lika berömda som de utförligt beskrivna historierna, finns det ett som jag alltid har varit särskilt fascinerad av. I kategorin ouppklarade fall, berättar Watson, finns historien om mr James Phillimore, som gick tillbaka in i sitt hus för att hämta sitt paraply och aldrig mer sågs till i denna världen. Mer än så säger inte Watson om just detta fall, förutom att han nämner att det aldrig fick sin förklaring, och att det hör till de få misslyckandena i Holmes karriär. Uppgifterna är retsamt knapphändiga, men just därför också väldigt kittlande. Vad var det som hände egentligen? Herr Phillimore var uppenbarligen på väg ut, men så ångrade han sig. Troligtvis gjorde han bedömning en att det skulle bli regn, och vände tillbaka in i huset för att hämta ett paraply. Och i samma stund som han gick in genom dörren så försvann han.

Den enorma uppsjö av författare som skrivit pastischer på Sherlock Holmes, har sedan årtionden spekulerat i möjligheten att det helt enkelt inte gick att ge en naturlig förklaring till mysteriet, och följaktligen skrivit skildringar av fallet som i olika grad hämtat drag från science fiction-genren. I en av de bättre av dessa pastischer flörtar man med eventualiteten att Phillimore gått rakt in i en vortex, det vill säga ett hål i tidrymden, med förmågan att transportera en människa från en punkt i universum till en annan.

Men så fort man tar steget mot en förklaring av James Phillimores försvinnande, så förlorar fallet något av sin lockelse. Det är just det faktum att mysteriet är så plötsligt och oförklarligt, samtidigt som det äger rum i en till synes helt vanlig vardagssituation, medelklassherren som ger sig av till sitt kontor, som gör det så fängslande. För många år sedan talade sociologen Johan Asplund om det perfekta försvinnandet. Ett försvinnande som är spårlöst, ouppklarat och framförallt omotiverat. Helt enkelt försvinnanden där det verkar som om personen i fråga bara har gått upp i rök. Genom hela den moderna historien har populärkulturen och folkloren haft en bestående fascination för sådana händelser. I 1800-talets snabbt växande medielandskap fylldes tidningarna med vilda spekulationer så fort någon framstående person gått under jorden.

Ett särskilt talande exempel är den engelske kyrkoherden Benjamin Speke, som plötsligt försvann när han var ute och gjorde ärenden i London en januaridag 1868. Tidningarna tävlade med varandra under en dryg vecka i att komma på olika sätt som han kunde ha tagits av daga på, det ena mer makabert än det andra, innan han plötsligt påträffades igen som kofösare på en bondgård i Cornwall. Han hade helt enkelt iscensatt sitt eget försvinnande, förmodligen trött på sitt nuvarande liv.

Samma sak hände som bekant Agatha Christie 1926, då hon gick förlorad efter ett gräl med sin make. Och det här är en typ av mysterier vars dragningskraft är stark även i vår tid. Men hur många av verklighetens fall är perfekta försvinnanden enligt Asplunds kriterier? Vissa av de historier som blivit legendariska är inte lika mystiska när man granskar dem närmare. Det berömda fallet med briggen Mary Celeste, som påträffades drivande omkring i havet vid Azorerna 1872, med besättningen spårlöst försvunnen, är nu för gammalt för att få en lösning. Men de uppgifter som man brukar lyfta fram när historien berättas, att maten stod på bordet fortfarande ljummen, att brasan brann i eldstaden och att loggboken var ifylld en timme innan fartyget hittades, är rena påhitt som tidningarna lade till för att göra det hela mer sensationellt.

Samma sak gäller diplomaten Benjamin Bathurst som försvann 1809, när han befann sig på resa i Tyskland. Han och hans betjänt stannade till vid ett värdshus, där hans vagn skulle byta hästar. Innan avfärden inspekterade Bathurst de nya hästarna, medan hans betjänt tittade på. Bathurst gick runt hästspannet till andra sidan och sågs sedan aldrig mer. Asplund tar själv upp det här fallet som ett exempel på hans perfekta försvinnande, men kanske var han för ivrig att hitta ett bra exempel. Det visar sig nämligen, när man fördjupar sig i historien, att Bathursts försvinnande inte var tillnärmelsevis så plötsligt och oförklarligt, som det verkar i den version av händelsen som oftast återberättas.

Är dessa perfekta försvinnanden då bara en produkt av fantasin, ett uttryck för något slags märklig önskan hos människorna om att det ska finnas något oförklarligt och mystiskt även i moderniteten? De mysterier ur historien som ännu inte fått sin lösning kommer sannolikt alltid att fängsla efterföljande generationer. Man kan lansera hur trovärdiga teorier som helst om vem som var Jack the Ripper, eller vem som sköt Palme. Men när det har gått en viss tid går inga teorier att slutgiltigt bevisa, och då tar historien, eller snarare mytologin, över.

Samtidigt vill vi nog också behålla några av våra mysterier. Medan ett fall som Palmemordet fortfarande kan klassas som ett nationellt trauma, och ett pinsamt nederlag för polisväsendet, kommer det troligtvis att med tiden övergå i den distanserade status som Whitechapel-morden, eller Mary Celeste nu har. Det vore kanske väl cyniskt att säga att vi behöver ouppklarade fall. Jag tror knappast att Jackie Kennedy eller Elizabeth Gustavsdotter, Jack the Rippers tredje offer, skulle hålla med mig. Men de gjuter liv i en fantasi som innefattar någonting större och mer existentiellt. En fantasi som återspeglas i tron på kidnappningar utförda av både älvor och utomjordingar.

Men även om denna fantasi är stor och mångfaldig, så har den troligtvis kommit till för att bearbeta en omständighet som är gemensam för alla människor. Det egendomliga faktum att vi finns här på jorden ena dagen, för att nästa dag vara borta.

Peter K Andersson

historiker och författare

Producent: Morris Wikström

Musiken är av Hans Zimmer från soundtracket Sherlock Holmes (2009)