Mer än 100 år efter Processen gavs ut har informationssamhället tvingat oss till en Kafkaartad tystnad. Ska vi bara gilla läget? Det undrar Henrik Sahl Johansson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag stöter på begreppet ”Kafkaartad” tänker jag på tillfället när jag försökte ta tåget från ukrainska Lviv till Kraków i Polen. Jag befann mig i vänthallen på Lvivs vackra tågstation, framför en solfjäder av identiska biljettluckor.

Vid en av dem bad jag, på mycket enkel polska, om en biljett med det tåg som skulle gå till Kraków samma eftermiddag. ”Då får du gå till kassa 16”, svarade kvinnan framför mig. Jag såg mig omkring. Biljettluckorna var numrerade från 1 till 15. ”Var någonstans?”, frågade jag dumt, men kvinnan bara skakade på huvudet och bad mig stiga åt sidan. I luckan bredvid fick jag samma svar: ”Så du ska resa till Polen? Gå till nummer 16, den internationella kassan. Där får du hjälp.”

Jag vandrade planlöst omkring på stationen i någon timme. Oavsett vem jag frågade fick jag samma kortfattade svar: biljetter till Kraków såldes i kassa 16, bara där kunde man boka resor till utrikesdestinationer. Och var låg den mystiska kassan? Det ville ingen avslöja.

Jag sökte mig längre och längre in i stationshuset tills jag slutligen, längst bort i en övergiven passage, fick syn på en pil mot den internationella kassan. Jag följde den dunkla korridoren till sitt slut, gick upp för en lång trappa, och möttes till sist av en dörr där någon hängt en skylt med talet ”16”. Dörren var igenbommad. Av allt att döma hade den varit det under lång tid.

Situationen på Lvivs järnvägsstation bär många av de kännetecken vi förknippar med Kafka: den övergripande bristen på förståelse, de invanda hänvisningarna till något onåbart, känslan av främlingsskap och maktlöshet. Men där fanns också den aspekt som är unik och helt bärande för begreppet: känslan av att vara fullständigt ensam inför det främmande, att inte dela oförståelsen med någon annan.

I Kafkaartade sammanhang är man isolerad med sina besvär. Man svävar i ovisshet, samtidigt som folk runtomkring tycks förstå precis vad som gäller. För trots att vi borde ha varit många som försökte ta tåget till Kraków den dagen såg jag inte en själ omkring mig som likt jag var på jakt efter lucka nummer 16.

Alla andra fortsatte som vanligt, som om de i tyst samförstånd löst gåtan med den icke-existerande internationella kassan. De gjorde sig redo för avfärd. När tåget väl anlände steg de på som om det inte vore mer med den saken.

Kanske är det på grund av den här grundläggande existentiella avskildheten begreppet Kafkaartad har klarat sig så bra under årens lopp. Andra litterärt förknippade fraser, som moment 22 eller jante, har med tiden fått något dammigt över sig, förankrade som de är i sin egen tid. Inte Kafkaartad: det känns fortfarande splitternytt, som om det hade en förmåga att ändra sig efter samhällets förändrade förutsättningar.

Veckan då jag skriver den här essän förekommer dess engelska motsvarighet, ”Kafkaesque”, exempelvis i tidningstexter om så vitt skilda ämnen som användningen av bekämpningsmedel i EU, belgiska visumregler och Mexikos förändrade domstolsväsende.

Under 1900-talet, när staten utövade stor makt över medborgarna, lämpade sig uttrycket väl för att beskriva individens kamp mot labyrintiska administrativa system. I dag passar det lika bra för att beskriva vår upplevelse av att vara beroende av dimhöljda företag som styr över vår tillvaro via algoritmer. Graciöst antar ordet en något skiftande betydelse i takt med att verkligheten förändras.

Så är fenomenet också betydligt äldre än Kafkas romaner. En av de tidigaste förlagorna till okunskapens problem finns i Gamla testamentets berättelse om Job, den rättrogne bonden som plötsligt drabbas av en rad oförklarliga olyckor. Trots att Job förlorar såväl sina barn som sin hälsa och sitt uppehälle vacklar han inte i sin tro. Han härdar ut. Men när hans vänner försöker få honom att rannsaka sig själv och inse sina uppenbara synder blir han alltmer förbittrad.

Slutligen riktar Job sin klagan direkt mot Herren. Hur kommer det sig att han, som alltid varit gudfruktig, måste lida sådana kval? Varför måste han straffas, när syndiga människor slipper undan? Det svar han får är gåtfullt, ihåligt i någon mening.

När Herren talar till Job är det inte för att beröra frågan om hans skuld eller förklara varför han tvingats lida – snarare för att påminna om att det finns en mycket större bild, där Job blott är en liten del. ”Vill du sätta min rättvisa i fråga,” undrar Gud, ”förklara mig skyldig för att själv bli frikänd?” Med andra ord, om Job inte fattar så fattar han helt enkelt inte. Det är bara att gilla läget.

Svaret skulle förstås lika gärna kunnat uttalas av den namnlösa makt som söker åtala den stackars Josef K, huvudgestalten i Franz Kafkas ”Processen”. Likt Job famlar banktjänstemannen Josef K efter svar under romanens gång; han står åtalad, men lyckas aldrig förstå vilket brott det rör sig om eller hur han ska gå tillväga för att få upprättelse. Han får kort sagt ingen bra förklaring, vem han än frågar.

Det uppseendeväckande med Kafkas berättelse är att någon rättegång aldrig tar vid, att han aldrig får möjlighet att försvara sig mot anklagelserna, vilka de än må vara. Och samma sak sker egentligen i Jobs fall. Han tiger slutligen, förstummad av Herrens ord. Hans boskap och barn ges tillbaka till honom, men han förstår aldrig varför han varit tvungen att lida så fruktansvärt längs vägen.

För vilket brott ska Josef K ställas inför rätta? Varför ska Job straffas trots att han aldrig velat annat än gott? Varför ska jag själv inte tillåtas stiga på tåget till Kraków när jag gjort allt för att betala för mig? Ingen vet.

Och ett drygt sekel efter att ”Processen” gavs ut kan vi kanske konstatera att vi mer än tidigare finner oss i Kafkaliknande situationer, helt enkelt för att våra liv till så stor del bygger på tillgång till information.

Vi är ständigt på jakt efter svar på hur vi bäst bör leva, hur vi ska bli lyckliga, friska, rika och så vidare. Men inga svar ges oss – eller rättare sagt, vi får en mängd svar, men de är nyckfulla och svåra att förstå. Och vår strävan efter förståelse slutar alltsomoftast i Josef K:s eller Jobs märkliga tystnad – vi tillåts gilla läget, efter bästa förmåga.

Hur det gick för mig i Lviv? Det slutade med att jag gav upp och i stället för att ta tåget reste med buss till gränsövergången vid Przemyśl, där jag i gassande solsken väntade med tusentals andra på att få komma in i Schengenområdet.

När jag väl, långt in på eftermiddagen, stod längst fram i kön skrattade tulltjänstemannen åt mig. Varför hade jag inte bara tagit tåget eller flyget, som andra EU-medborgare? Jag hann inte svara, men om jag gjort det hade jag försökt förklara att det var exakt som i Kafkas novell ”Framför lagen”: att hela den där passexpeditionen vid gränsen på sätt och vis fanns till blott för min skull. Att det var mig alla hade väntat på där i värmen.

Henrik Sahl Johansson
litteraturkritiker