Pausanias guide till Grekland från 100-talet har hjälpt arkeologin, men han har också ett budskap till dagens makthavare, konstaterar Per J Andersson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag trodde länge att guideboken var en modern företeelse. Så lärde jag mig att tyska Karl Baedeker började ge ut reseguider redan på 1830-talet.

Men Baedeker var ju inte först. I ett kloster i Schweiz har man hittat en handskriven guide till Rom från tidigt 800-tal.

Men historien börjar heller inte där. De gamla grekerna var nämligen först, även i guideboksbranschen.

Resguide till Erythreiska havet skrevs redan under det andra århundradet efter Kristus. I den berättas hur man reser längs Afrikas, Arabiens och Indiens kuster, upp i Röda havet och ut på Indiska oceanen mot den indiska subkontinenten.

Och ungefär samtidigt blev den grekiska geografen Pausanias klar med en serie på tio guideböcker till Greklands olika provinser. Som om han hade haft en hel stab med medarbetare som for runt och gjorde research. Men det hade han troligtvis inte.

Allt tyder på att han reste och skrev allt själv.

Pausanias föddes år 110 efter Kristus i provinsen Lydien i Mindre Asien, alltså västligaste delarna av dagens Turkiet. Och tack vare Romerska imperiets expansion kunde han resa runt i en värld utan gränser, som omfattade såväl dagens Italien och Grekland som Makedonien, Palestina och Egypten.

Målgruppen tros främst ha varit bildade och rika romare sugna på att se de heliga platserna i landet som format deras värld. Men läste verkligen de romerska Greklandsresenärerna Pausanias guideböcker? Det kan man undra, eftersom det inte finns en enda referens till dem i andra antika källor, inte förrän på 600-talet‚ alltså ett halvt millennium efter att de skrevs. Då omnämns de för första gången av en östromersk författare.

Hellados Pereigesis, eller Guide to Greece som böckerna heter i Peter Levis engelska översättning, hade fokus på platser för religiös hängivenhet. Men inte bara. När man läser guiderna inser man att han även gillar historia, geografi, konst och, lite överraskande, också fågelskådning. Kort sagt: Ämnen som är relevanta för en guidebok även i vår tid. Det kan jag intyga eftersom jag nästan 2 000 år efter Pausanias också skrev guideböcker till Grekland med liknande fokus.

Tidlös känns också Pausanias fascination för människokroppens välbefinnande. Sida upp och sida ner tipsar han om platser där resenären kan finna bot och läkning. Särskilt förtjust är han i de må-bra-ritualer som utövades i medicinguden Asklepios anda i Epidauros i landskapet Argolis på halvön som idag heter Peloponnesos.

Han berättar han hur man möts av en Asklepiosskulptur som sitter på en tron och håller i en stav omslingrad av en orm, medicinsymbolen som överlevt ända till idag och fortfarande används i Sveriges Läkarförbunds logga. Vid gudens fötter noterar Pausanias hunden som har heliga krafter som kan få människan att må bättre. Och själva templet beskriver han som rikligt dekorerat och belamrat med offergåvor från patienter som på så sätt visat sin tacksamhet för de behandlingar de fått.

Pausanias traskar vidare, kanske med skoskav efter den långa promenaden från staden Argos, kanske med solsvedd panna och torr strupe‚ det är lätt hänt under de grekiska sommarmånaderna. Med alla sinnena på helspänn beskriver han vad han ser. Som Abaton, sovsalen där patienterna sov i hopp om att guden skulle hela dem i sömnen – eller i brist på det: att de i drömmarna skulle få vägledning om vilken behandling som passade bäst.

Jag ser framför mig hur guideboksskribenten från Lydien blir stående en stund framför de graverade stentavlorna som hänger inne i sovsalen. Förundrad läser han vittnesmålen om hur guden botat blindhet, förlamning och till och med återupplivat döda. Jag föreställer mig att han tänker: om detta måste jag berätta för alla klena och kranka som ännu inte upptäckt Asklepios storhet – så att de kan resa hit!

Epidauros var ju också en kulturell mötesplats. I amfiteatern med plats för 14 000 åskådare, som byggts mer än 400 år innan Pausanias var på plats, musicerade man, sjöng och spelade teater som en del av kulten kring guden. För kulturen, menade man, är också en form av vård och omsorg. Genom att gå och se ett skådespel kan den sjuke via katarsis nå emotionell balans – och därmed botas.

När de som styr i dagens värld väger olika samhällsnyttor mot varandra får ju kulturen ofta stryka på foten. Men Pausanias budskap är tydligt: kulturen har en viktig roll att spela för en framgångsrik läkningsprocess.

Pausanias guideböcker har varit guld värda för arkeologer som grävt i den grekiska myllan. De har gjort det lättare att förstå vad det är man hittat. Ända in på 1800-talet var det många som menade att hans texter byggde på saker han hört i andra hand, snarare än sett med egna ögon. Böckerna, menade skeptikerna, var snarare litterära verk än instrumentella guider. Men idag råder inget tvivel. Det mesta av det Pausanias beskriver stämmer väl överens med arkeologiska fynd.

”Det intressantaste och mest minnesvärda som staden Epidauros har att erbjuda” skriver Pausanias, ”var en inhägnad med en skulptur av Asklepios och en skulptur som de säger föreställer gudens hustru Epione”. Formuleringen ”som de säger” får oss att förstå att han varit där. Men också att han inte har anlänt som spränglärd allvetare. Han lär sig genom göra de resor han gör, se det han ser med egna ögon, och prata med folk på plats. Precis så som seriösa guideboksskribenter i alla tider arbetat.

Stående framför de gamla kolonnerna och arkitraverna kan nutida arkeologer, turister och guideboksskribenter uppfyllas av ett vemodigt ”man-borde-ha-varit-med-när-det-begav-sig”.

Faktum är att redan Pausanias verkar ha känt så. När han skrev sina guider hade den grekiska kulturen redan passerat sin höjdpunkt. Nu var det romarna som styrde. Vår guideboksskribent tyckte att glansen gått förlorad från tiden före slaget vid Korinth år 146 före Kristus, då romarna segrade och inledde kolonialiseringen av Grekland. Han fick helt enkelt hålla till godo med att föreställa sig hur det än gång var.

Jag tänker på att turismen så ofta handlar om just det, alltså att återuppleva en tid som inte längre finns. Vi går på museum för att uppleva hur man en gång i tiden gjorde, tänkte, målade och skulpterade. Hänförda trängs vi i trånga gränder i medeltida stadskärnor. Storögda betraktar vi gravar, reliker och votivgåvor i flerhundraåriga katedraler.

Eftersom vi inte kan resa bakåt i tiden får vi svälja förtreten av att ha kommit för sent. Precis som Pausanias – och de rika romare som kanske läste det han skrev – så får vi nöja oss med de lämningar som trots allt finns kvar.

När jag ser Pausanias framför mig traska runt där i sina sandaler på de kalkstensdammiga tempelområdena för att memorera sina intryck känner jag igen mig som nutida reseskribent.

Både i känslan av att betrakta en förlorad värld – och i ivern att berätta om hur den en gång såg ut.

Per J Andersson
författare och resejournalist

Litteratur

Guide to Greece 1: Central Greece av Pausanias, översättning till engelskan av Peter Levi 1971, Penguin Classics, 1979.

Pausanias: A Greek Pilgrim in the Roman World av John Elsner, Oxford University Press 1992.

Lustresandets geografier: Reseguider och turism 1700–1950 av Bosse Bergman, Korpen 2015.

Guide till det medeltida Rom av Anna Blennow, Apell förlag 2020.

Pausanias: Redan under antiken låg den gamla världen i ruiner