Den italienska 1300-talsförfattaren Francesco Petrarca levde i en brytningstid, med en fot i medeltiden och en i renässansen. Latinforskaren Anna Blennow följer honom under några av hans många resor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-06-08.

”Jag befinner mig mycket långt från alla böcker för tillfället, och det är mitt enda bekymmer på den här resan.” Orden är Francesco Petrarcas, hämtade ur ett brev till en vän som frågat om var Thule egentligen låg, platsen som utpekades av antika författare som världens ände. Petrarca beklagar att han inte kan svara utförligt, eftersom han är på resande fot och inte omges av de böcker han brukar samtala med. Och eftersom ingen talar latin där han befinner sig, har han inte ens någon att prata med: ”Mitt enda sällskap är mitt minne”, skriver han. Året är 1337.

Brevet ingår i boken ”Överallt främling”, åtta brev av Petrarca på temat resor, nyöversatta från latin till svenska av Lars-Håkan Svensson. Petrarcas latin kan vara invecklat och en aning uppstyltat, men Svenssons översättning är elegant och lättläst. Bokens titel anspelar på de latinska ord, peregrinus ubique, som Petrarca använder för att beskriva sig själv. Alltsedan familjens tidiga exil från Florens, följd av uppväxt i Avignon och vistelser i bland annat Bologna, Vaucluse och Parma, hade han en känsla av att varken höra hemma i tid eller rum. ”Jag har till och med rest mer än Odysseus”, skriver han.

Petrarca föddes 1304, och är främst känd för sin italienska poesi och sin sonettkonst, men han författade under sitt 70-åriga liv också en hel del på latin, inklusive en mängd brev till vänner och bekanta. Han var djupt influerad av den klassiska antiken, och på alla resor han företog var det först och främst det förgångna han sökte. Många resor hade som mål att spåra upp antika handskrifter i bibliotek och arkiv, som länge fallit i glömska men som nu, under den begynnande renässansen, skulle återfinnas, beundras och noggrant kopieras.

Petrarca ses ofta som en av de första humanisterna. Men tydliga gränsdragningar mellan epoker är bedrägliga i övergångsperioder som 1300-talet. Petrarca är snarare ett slags tvehövdad Janus-gestalt med ansiktet vänt både mot medeltiden och den stundande renässansen. Samtidigt är han i resebreven märkligt frånvarande i sin egen samtid. Detaljerade beskrivningar av 1300-talets Europa skymtar sporadiskt. Petrarca befinner sig oftast någon helt annanstans: i böckerna och i historien.

Och det var Petrarca som i Verona 1345 hittade en handskrift med Ciceros sedan länge förlorade brev, något som skulle inspirera honom att själv samla sin korrespondens enligt antikt mönster. Nu kunde han som den förste på sekler läsa Ciceros brev till Atticus, Brutus och Quintus. Han blev djupt besviken. Hur kunde Cicero, som han föreställt sig som en upphöjd, vis filosof, blotta så mycket tvivel och tvekan i sina brev?

Också på det praktiska planet vållade fyndet problem i denna tid före boktryckarkonstens revolution. Petrarca skrev själv av de omfångsrika brevvolymerna, eftersom han hyste en ständig misstro mot samtidens senfärdiga kopister. I ett brev till poeten Boccaccio beklagar han att det gått tio år sedan han utlovade ett exemplar av sin senaste bok till en vän, men att han ännu inte fått den kopierad. En kopia av Iliaden som han får med posten måste han först skriva av och sedan returnera till avsändaren.

Petrarcas nära förhållande till antiken genomsyrar brevet till mecenaten och vännen Giovanni Colonna, där han erinrar sig deras gemensamma vandringar i Rom. ”Vi strövade tillsammans runt i denna stora stad som i förhållande till sin utsträckning förefaller folktom”, skriver han. 1300-talets Rom måste ha varit en ödslig syn. Påven residerade i Avignon och i Rom rasade maktstrider mellan adelssläkter, som omvandlat de antika monumenten till fästningar medan staden förföll. Roms alltför stora antika kostym föll samman runt den lilla återstoden av liv i staden. Giovanni Colonna tillhörde just en av dessa släkter, som nyligen byggt in sig i Augustus mausoleum.

Men Rom självt är knappast synligt i Petrarcas beskrivning, trots att han redogör för varje steg han tar: ”Här tog sig Remus över muren – här störtade sig Lucretia på svärdet – här triumferade Caesar.” Det låter som om Petrarca läser ur en historiebok snarare än beskriver verkligheten, vilket är typiskt för medeltidens anekdotiska topografi – vilken ruin som helst kan bli bärare av de antika historierna, som alltmer förvandlas till legender. Kontakten med antiken hade nu ovillkorligen brutits, såväl fysiskt som kunskapsmässigt. ”Vem är nuförtiden okunnigare om romersk historia än romerska medborgare? Ingenstans vet man mindre om Rom än i Rom,” klagar Petrarca.

Men plötsligt bränner närvaron till när han påminner vännen om hur de ofta brukade stanna till vid Diocletianus termer, trötta efter sina vandringar. Där klättrade de upp på de höga ruinvalven i det jättelika antika badhuset, och luften var frisk och sikten fri. Men istället för att begrunda och beskriva utsikten över 1300-talsstaden, försjunker de genast i historiska drömmerier. Renässansens noggranna måttstudium av antikens fysiska lämningar är ännu inte här. Blicken vänds inåt, bortåt.

Det berömda brevet till Petrarcas biktfader Dionigi erbjuder också ett ögonblick av direktkontakt. Han skriver: ”Idag besteg jag, enbart av lust att se en plats berömd för sin exceptionella höjd, traktens högsta berg.” Berget är franska Mont Ventoux, antikens Mons Ventosus, ”det blåsiga berget”. För stunden glömsk av historia bestämmer han sig för att tillsammans med sin bror bestiga berget som han så ofta sett på avstånd under uppväxten i Avignon. Den mödosamma vandringen, den lätta luften och den vida utblicken på bergets topp gör Petrarca bedövad av sinnesupplevelse: molnen långt därnere, Italiens himmel långt därborta.

Men så slås han av existentiella betänkligheter, och plågas av det förgångnas felsteg och framtidens ovisshet. Och Petrarca söker svar där han brukar – i en bok som han bär med sig. Han hade lämnat överflödiga persedlar hos en herde halvvägs upp på berget, men kopian av Augustinus ”Bekännelser” var för viktig för att vara utan. I boken beskriver Augustinus hur han i ett centralt ögonblick slår upp Bibeln på måfå, och finner de vägledande orden för sin religiösa omvändelse. Och tusen år senare söker Petrarca efter råd genom att slå upp Augustinus bok. Och han hittar dessa ord: ”Men människorna går ut för att förundras över bergstoppar … sig själva lämnar de.” Omvärlden och samtiden försvinner åter. Petrarca besteg berget med renässansens upptäckarlust, men nedstigningen blir ett återfall i medeltidens tankevärld, där verkligheten blott är allegori för det andliga, och svaren finns i det inre, inte i det yttre.

Är det verkligen resebrev som Petrarca skriver? Han förflyttar sig visserligen i geografin, till Paris, Aachen, Köln. Men hans verklighet består av böcker, tankar och förgångenhet. ”En lång resa berövar oss den tröst som böckerna ger”, skriver han. Ständigt längtar han till sitt bibliotek, och det är till böckerna hans tanke alltid vandrar, vad han än upplever. Och hur var det nu med frågan om Thule? Petrarca svarar: ”Låt oss inte lägga ner för mycket möda på att söka denna plats som vi kanske skulle vilja lämna så fort vi hittade den.”

Anna Blennow, doktor i latin och skribent

Litteratur

Francesco Petrarca: Överallt främling – åtta brev om resor. Översättning Lars-Håkan Svensson. Bokförlaget Faethon, 2017.