Rättshaveristen kan driva sin omgivning till vansinne, men är både svår att förstå och hjälpa. Anna Ringberg reflekterar över en far som gick vilse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I mitt vardagsrum står en låda, dammig och tung, till brädden fylld med pärmar, kvitton, kartor och brev. Pappas papper. Ett arkiv över en trettio år lång konflikt.

Troligtvis började allt med olika åsikter om en enskild räkning gällande grusning av gemensamma vägar, men tjafset övergick så småningom till att handla om vägarnas sträckning, förfalskningar av kartor och stölder av allmänningar. Så småningom blev frågorna allt mer abstrakta, och konflikten omöjlig att få grepp om. I grund och botten verkade det handla om att, som pappa sa, ”krossa allt motstånd” och ”få rätt på samtliga punkter”. Det var idioter han hade att göra med, och han var på vippen att sätta stopp för det största rofferiet i modern svensk rättshistoria, sa han.

Nu bläddrar jag igenom hans fuktbuckliga dokument. Här finns spår av ett liv som utkämpades i ständig och outtröttlig strid, mot fienden liksom ledan. Advokater anlitades, överklaganden skickades, handlingar begärdes ut. Dikten Funderingar på plunderingar spikades upp på telefonstolparna och lades i grannarnas brevlådor. Mina flickor små, hotas då och då, att från hus och hem få gå, skaldade pappa.

I längre. Snart har ett decennium passerat sedan han dog, men ännu har jag och min syster kvar hans papper. Så småningom ska allt slängas, har vi sagt. Vi pratar halvt på skämt om att rituellt elda upp lådan.

Ordet rättshaverist kommer från tyskan och har funnits i svenska språket sedan mitten av 1800-talet. Begreppet är så etablerat att det först nyligen slog mig att det består av orden hava rätt. Rättshaveristen är ju ur det egna perspektivet den som har rätt. Men ordet syftar förstås på en person som är fixerad vid just sin egen sanning och driver sin process in absurdum. I de flesta fall är det en man och han tror sig vara utsatt för någon slags komplott. (Inte sällan överger han vänner och familj för den stora processens skull, och myndighetspersoner driver han till vanvett.)

I början av nittonhundratalet fick personlighetstypen en psykiatrisk benämning: paranoia querulans, kverulansparanoia. Men diagnosen blev snart ifrågasatt. I Sverige fick den så kallade Sellingaffären på 50-talet stor betydelse. När professorn Olof Selling hamnade i konflikt med sin arbetsgivare Naturhistoriska riksmuseet, påstod ledningen att han led av just kverulansparanoia. Men anklagelsen var grundlös, visade det sig. Och därför blev konflikten ett exempel på hur diagnosen kan användas som maktmedel.

Kanske var det då kverulansparanoian fick sin dödsstöt? Ordet används sällan numera. I stället betraktas rättshaverism som ett slags beteendemönster – kopplat till andra störningar, syndrom eller långvariga livskriser. Rättshaveristernas beteende är en strategi för att hantera ett lidande de inte är i kontakt med, menar psykologen Andreas Wedeen. Tillsammans med psykoterapeuten Jakob Carlander har han skrivit en handbok i hur man bäst hanterar rättshaverister i yrkeslivet. Bemöt dem med tydlighet, respekt och fasta gränser, och dras inte med i deras argumentation om rätt och fel, råder författarna.

Trots att rättshaverister ofta möter stora svårigheter söker de sällan hjälp – de upplever ju sig inte i behov av vård. Och ingen vet riktigt hur de ska behandlas. Någon forskningsbaserad metod finns inte och diagnoserna varierar.

Det fick vi uppleva med pappa. En vårkväll blev han inlagd på psykiatrins slutna avdelning, bedömd som psykotisk, men några dagar senare när en ny läkare tog över, skrevs han ut. Han var inte sjuk, sa man, utan ”bara rättshaverist”.

Så snart pappa kom in på den allt överskuggande konflikten blev blicken fullständigt avstängd. Att nå fram till honom var omöjligt. Han pratade ofta om sanningen, men vad som var sant verkade alltmer handla om en princip bortom rätt och fel i juridisk mening. Sanningen skall göra er fria, predikar Jesus i Johannesevangeliet. Men pappas sanning förslavade honom.

Känslan av att ha rätt hade växt sig större än sakfrågorna, till en absolut och icke förhandlingsbar övertygelse. Att skilja självet från ärendet var inte längre möjligt, för processen var en del av hans kropp, som ett sakrament han svalt. Sanningen – han värdighet. Att få rätt – att erkännas som människa. Inte underligt att han kämpade så intensivt, så desperat, som en drunknande. För honom gällde det ju livet.

Idag verkar en typ av rättshaveristiskt beteende breda ut sig, också på en kollektiv nivå, med konspirationsteorier som vinner mark, antidemokratiska rörelser och politiker som dränker offentligheten i utsagor. Samtidigt blir sanningen något alltmer subjektivt, något individen själv upplever. Hade vår tid passat min pappa bättre, frågar jag mig. I vilket fall hade han nog funnit nya förebilder inom världspolitiken, och AI-chatten kunde bli den trogna vän han sökte, någon som alltid lyssnar och håller med. Och tänk vilka inlagor de kunde producera tillsammans!

Omöjlig till sjöss och livsfarlig i hamn, så brukade min far beskriva sig själv. Var det ja´? Då var det bra var älsklingsfrasen som också sammanfattade hans filosofi. Lika intensivt som han hatade det alldagliga och tråkiga älskade han allt spexigt och galet. En tvångsmässigt skämtande bråkstake var han, en barnslig despot, en gåta.

Sittande på vardagsrumsgolvet rotar jag runt bland de mögelluktande pärmarna, och särar på fotografier som klistrat ihop. Här finns handritade kartor, vägföreningsprotokoll och buntar med brev till myndigheter, ibland fullklottrade med aggressiva versaler och andra gånger artigt bedjande: Skulle du möjligen kunna hjälpa mig med en fotostatkopia av Karta 1:67? Muslortar faller ut från de nedersta kuverten och i botten av lådan återstår bara pappersspån.

Ur ett skinnetui ramlar ett buckligt foto på det fina men konflikthärjade barndomshemmet. Nu är det sålt sedan många år. Pappas aska har spritts över havet där inga tomtgränser finns. Och grannarna hör inte av sig. Ingen kommer att fråga efter hans papper. Ändå tvekar jag.

Hur är det egentligen, vill vi ens slänga det här? Lådan är ju ett slags perverst museum. Och kanske hoppas jag fortfarande på att hitta något där bland muslortarna, kartorna och skrivelserna. Någon sorts nyckel till en människa som aldrig fick förståelse och som nog aldrig riktigt förstod sig själv.

Anna Ringberg
författare

Rättshaverism: Vad ska jag göra med pappas samlade strider?