Alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Men Oswald Spenglers beskrivning av Västerlandets fall känns ruggigt bekant, säger Dan Jönsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-23.

Ibland när jag får syn på spåren av ett flygplan på en molnfri himmel, eller snarare när jag får syn på två sådana där vita kondensationsstrimmor som korsar varann som två kritstreck, brukar jag fundera på hur en människa på till exempel medeltiden eller stenåldern skulle ha reagerat på ett sådant himlafenomen. Med fasa och bävan antagligen – om vi nu ett ögonblick bortser från det anakronistiska i själva tanken – och om jag då gjorde ett försök att förklara hur det faktiskt hänger ihop skulle väl denna medeltids- eller stenåldersmänniska ha tyckt att jag borde spärras in på dårhus. Flygande maskiner? Med människor i? Vilket ogudaktigt övermod! Nej, det där järtecknet är förstås ett förebud om världens undergång. Och det lustiga är ju att vi båda två skulle ha i stort sett lika rätt.

I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande

Vårt tids järtecken är av ett annat slag än stenålderns. Smältande inlandsisar till exempel. Eller gulhåriga politiker: faktum är att sedan Donald Trump blev president i USA har den internationella marknaden för järtecken exploderat. Inte för att det direkt rådde någon stiltje innan heller. Efter den senaste finanskrisen har tänkare och debattörer producerat den ena historiska klass 3-varningen efter den andra – klimatförändringar, peak oil, växande klassklyftor, vattenbrist, högerpopulism och en ny finansiell skuldkris: snarare förr än senare kommer något av detta, eller allt, att leda till att världen, som vi känner den, går under. Precis som stenåldersmänniskans järtecken är varningssignalerna lika uppenbara som de verkar hopplösa att göra någonting åt.

Som den engelske författaren Edward Luce sammanfattar saken i en typisk bok från 2017, ”The Retreat of Western Liberalism”: västerlandet har förlorat sin optimism. Jag vet inte hur många sådana melankoliska tidsdiagnoser jag har läst de senaste fem, tio åren. Hos Edward Luce består järtecknen ungefär som vanligt av skenande ojämlikhet, politisk polarisering, Kinas ekonomiska uppsving och en förlorad tilltro till de demokratiska institutionerna – och tillsammans har de alltså fått västvärlden att tappa tron på framtiden. Troligen med all rätt – för så här är det ju: alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Frågan är bara när, frågan är bara hur – och även om mängden undergångsvisioner redan i sig nog är ett tecken på att slutet närmar sig, så tror jag det vanligaste misstaget bland dessa visionärer är att de utropar apokalyps nu. Sådant slår nästan alltid fel. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande, och åtminstone sedan hundra år tillbaka finns det dessutom kyligt förutskickat på ett sätt som jag lovar ställer alla dagens domedagsprofeter i skuggan. Det är bara att bege sig till närmsta bibliotek, snällt be personalen gå ner i magasinen och blåsa bort dammet från Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”.

”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något

Nej, Oswald Spengler hör inte precis till samtidens intellektuella husgudar. Och har nog aldrig gjort det; när första bandet av hans bok kom ut 1918 väckte det visserligen sensation i en tid som efter världskriget behärskades av en djup civilisationströtthet. Men också av en rastlös vilja till något nytt och bättre – och vad Spengler hade att komma med var något helt annat, en historiefilosofisk vision med ett tiotusenårsperspektiv som får samtidens futila projekt och konflikter att likna regndropparna i ett mäktigt lågtryck, eller fotnoterna hos Foucault eller… ja, ni förstår. ”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något, hur en kultur byggs upp och blomstrar och en civilisation bryts ner. Att vår egen västerländska civilisation är dömd till samma öde som den egyptiska eller antika är för Spengler mer en logisk självklarhet än en kulturkritisk provokation.

Att läsa detta verk är fortfarande efter hundra år en svindlande upplevelse. Som Spengler ser det är varje kultur en skapelse av en viss mentalitet, som förhåller sig till omvärlden utifrån denna mentalitets grundläggande drag, orienterade kring en stark symbol. Till exempel skiljer Spengler mellan den antika kulturen, med vad han kallar en apollinsk mentalitet som kretsar kring den mänskliga kroppen som grundsymbol – och vår egen västerländska, eller faustiska där det oändliga rummet blir den ordnande principen. Så här i sammandrag låter det kanske spekulativt och rentav lite kufiskt. Men Spengler fyller sitt schema med en lärdom och en överblick som ger den ena märkliga parallellen, och den ena slående iakttagelsen efter den andra. Hur kom det sig till exempel att Aristarchos heliocentriska världsbild knappt fick någon betydelse alls under antiken, medan Kopernikus blev början till en intellektuell revolution? Svaret är att de tillhörde skilda kulturer, med helt olika tänkesätt och världsuppfattning. Varje kultur, varje mentalitet skapar bokstavligen sin egen värld, sitt sätt att se på naturen och tiden: sin egen konst, matematik och fysik. Det vi uppskattar i en antik skulptur var helt enkelt inte det antiken såg.

det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk

Spengler beskriver hur varje högkultur, med sin speciella mentalitet, följer en organisk livscykel där vissa faser hela tiden återkommer. Förr eller senare uppnår kulturen en mognad när den med Spenglers begrepp övergår i civilisation – där stadens livsmönster slår ut landsbygdens, ekonomin andligheten, och kulturen och politiken blir alltmer komplex och konfliktfylld. Vi befinner oss ungefär sedan franska revolutionen i det stadiet, och det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk. Han ser hur hans egen tid, från Napoleonkrigen fram till första världskriget, motsvarar den epok som i den kinesiska historien kallas ”de stridande staterna”, eller inbördeskrigen under den romerska republikens sista tid, och beskriver med kylig självklarhet hur den på samma sätt så småningom kommer att leda fram till en epok av ”caesarism”, när den kapitalistiska demokratin ersätts av en auktoritär maktpolitik. Med samma häpnadsväckande örnblick förutser han hur konsten efter nittonhundratalets snabba modeväxlingar kommer att övergå i ett eklektiskt lånande från äldre stilepoker där gränsen mot konsthantverket blir alltmer flytande. Och hur filosofin glider över i ett skeptiskt metaperspektiv där allt tänkande ses som en historisk konstruktion.

Den västerländska civilisationens slutliga borttynande förlägger Spengler till någonstans två-trehundra år fram i tiden. Ingen panik alltså. Vi har fortfarande hela kejsartiden kvar att gå igenom, med allt den innebär av despotism och korruption, imperiebyggande och kitschigt överdåd. Klen tröst, kan man tycka, men i så fall får vi väl helt enkelt börja spana efter förebuden till det som en gång ska komma efter oss, framtidens frökapslar: vår tids kristna urkyrka, vår tids Mykene. Järtecknen vi ser, de är när allt kommer omkring både tecken och verklighet. De förändrar atmosfären, visst. Men de som ritar dem däruppe är på väg någonstans.

Dan Jönsson, författare och kritiker

Litteratur

Oswald Spengler: "Västerlandets undergång 1 – Gestalt och verklighet" (1996) och "Västerlandets undergång 2 – Världshistoriska perspektiv" (2013), översättning Martin Tegen, Bokförlaget Atlantis.