Den vanligaste anledningen till gråt är nog ledsenhet och sorg, men det betyder inte att tårarna i sig är dåliga. Karin Brygger inser att de är en gåva.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En morgon vaknade jag utan att kunna se något annat än ljus, mörker och vissa konturer. Min första farhåga var att jag drabbats av ett ovanligt migränsymptom. Eller hjärntumör? Jag tog mig till badrummet, som om spegeln därinne skulle få syn på mig och vidarebefordra bilden in i mina ögon. Inget hände. Jag försökte med kallvatten, försökte gnugga ögonen seende.

Först när jag paniken lagt sig förstod jag att jag kanske inte blivit obotligt blind. Kanske var det någon slags låsning, mellan sorg och nerv? Jag slog mig därpå i ansiktet så att jag inte längre kunde hålla tillbaka ledsenheten inuti, jag sökte alltså framkalla det brustna. Och började gråta.

Strax återvände synen och en välbekant kvinna i gradvis ökande skärpa uppträdde i spegeln. Under denna korta tidsrymd fick jag syn på mer än mitt ansikte; jag upptäckte det mystiska sambandet mellan något djupt inuti mig själv och min kropps möjligheter. När tårarna kom och synen med dem blev jag varse att tårar är mer än vätska. De var det nödvändiga mediet mellan blind och seende.

Emellertid är tårar också just vätska. De delas traditionellt in i olika kategorier: basala, reaktiva och känslotårar. Och det är verkligen olika sorters tårar det handlar om. Känslotårarna är de enda som innehåller en neuropeptid relaterad till endorfiner, det som förenklat kallas lyckohormon. Därför, lyder hypotesen, och för att tåren transporterar ut stresshormon ur kroppen, mår vi bättre när vi gråtit. Vi gråter därmed bland annat för att reglera nervsystemet. Men denna förklaring av den salta vätskan är så ensidig att man skulle kunna gråta - tristessens tårar.

Men forskning om gråt måste inte vara tråkig, tvärtom. Eric Cullhed, som är professor i grekiska, skriver i boken Gråt: Tårarnas filosofi - från antiken till idag att forskningen om gråt som kroppslig process gör framsteg varje år, men att den mångfacetterade kunskapen om detta fenomen kommer från ”ett invecklat flätverk” av relationer. Flätverket består av våra kopplingar till världen och människorna, till ideal, förhoppningar, föreställningsvärldar och våra rädslor. Böcker och filmer är kunskapskällor. Medan vi idag per automatik för samman gråt med lidande och förlust, återberättar Cullhed i sin oupphörligen fascinerande bok en historia av Herodotos om en folkgrupp i Trakien som skrek och grät var gång ett barn föddes. Livet ansågs så förfärligt att det i stället var begravningen som var en skrattfest. Cullhed skjuter tron att det går att producera en heltäckande sanning om gråt i sank. Det beror bland annat av att dess uttryck och betydelse alltid är i förändring. Samtidigt har han avgörande argument som talar till fördel för försöken att förstå. Ett av dem är att kunskaper om gråtens betydelse i den kultur man lever i är av vikt för att vi ska begripa vår medmänniska bättre. För gråt är avslöjande, gråt är kommunikativ. Teorierna må vara motstridiga, men obestridligt, enligt Cullhed, är att gråten är en gåva och att den alltid handlar om ”det vi innerst inne värnar och tar på allvar.”

Att få syn på sin egen eller andras gråt öppnar alltså mot något större, som vad tröst skulle kunna vara.

Den rysk-judiske poeten Joseph Brodsky menar att tåren är framtidens hyllning till det förflutna. Det ger varje gråtande människa en viss upprättelse. Snörvlandet är varken bara skam eller nervsystemsreglering – det är en tribut till livet, till minnet och skönheten – den skönhet ögat inte kan nagla fast eftersom tiden oundvikligen går.

Själva är vi också betingade av tidens gång. Därmed är smärtan de flyende ögonblicken tillfogar oss något vi måste acceptera. Förlust är oundviklig, alltså. Det är förstås så eländiga fakta att det kan få vem som helst att gråta: varför kan man inte leva för evigt i ett enda ögonblick?

Tåren, menar Brodsky, är en bekräftelse på att såväl näthinnan som tåren själv är oförmögen att hålla fast den skönhet ögat ser. Och att försöka nagla fast skönheten är ”emot reglerna”. Vems reglerna framgår inte. Kanske de gudomliga?

När vi erkänner att vårt öga är bristfälligt i relation till sin ambition, det kan inte betvinga – inte sluka och behålla – det vi ser och begär kan vi börja gråta av sorg och av rörelse. Vi kan dessutom börja gråta när vi inser detta, den hjälplösa gråten. Varför kan min smärta inte upphöra? Varför kan jag inte överskrida min mänsklighet?

För att det är emot reglerna –

Det har föreslagits att den som gråter kan förväntas leva längre än den som inte gråter. Varför? Att förtrycka känslor är förknippat med högt blodtryck och andra negativa hälsotillstånd. Huruvida gråt har några nackdelar för hälsan framgår inte. Det är betryggande fakta för oss som gråtit på gatorna, ja, gråtit överallt och undrat: Vad gör detta gråtande med mig?

För den franske filosofen och konsthistorikern Georges Didi-Huberman orsakar åsynen av det egna, gråtande ansiktet i spegeln en existentiell klyvning: ”När jag såg mig själv gråta blev jag varse något nytt: det kom utan tvekan från mig själv och min bedrövelse i stunden, men öppnade plötsligt upp en mycket större dimension, mer opersonlig och intressant. Ett ”annorstädes” i själva detta här”, skriver han i boken ”Förspridda”.

Han blev, om inte en annan, så i alla fall sig själv med en fördjupad blick. Själva iakttagandet av gråtens figur, hur de inre emotionerna spelades ut i hans yttre, möjliggjorde att hans egen blick blev både ett tröstande sällskap och ett imperativ till nyfikenhet. Han sammanfattar sin upplevelse med att konstatera att den blev ”en kunskapshandling.”

När jag själv grät framför spegeln var det i stället gråtens frånvaro som gav upphov till en nyfikenhet – på gråtens transformerande förmåga.

För den som ännu inte övertygats om att tårar är mer än vattning förtvivlan erbjuder judendomen en hoppingivande tanke: tårar bär en andlig kraft och öppnar portar som ord inte kan rubba. Det är dock glädjens tårar som är mest laddade med styrka. Det kan ju kännas nedslående om vi är sorgsna - tills vi minns Brodsky. Då minns vi att hans sorgetårar trots allt handlar om förgången glädje. Den glädjen har den gråtande erfarit. Det är för mig den främsta trösten av alla: den gråtande kan aldrig bli historielös.

Karin Brygger
författare och skribent

Litteratur

Brodsky, Joseph. Vattenspegel. Översättare: Bengt Jangfeldt. Stockholm: Bokförlaget Faehton, 2016.

Cullhed, Eric. Gråt – Tårarnas filosofi, från antiken till idag. Stockholm: Natur & Kultur, 2026

Huberman, Didi- Georges, Förspridda. Översättare: Jakob Svedberg. Stockholm: Bokförlaget Faehton, 2024.

Artiklar:

Bylsma LM, Gračanin A, Vingerhoets AJJM. ”The neurobiology of human crying. Clin Auton Res.” 2019 Feb;29(1):63-73. doi: 10.1007/s10286-018-0526-y. Epub 2018 Apr 23. PMID: 29687400; PMCID: PMC6201288.

Holinger, Dorothy P. ”What Do We Know about Tears?”. 24/ 7, 2025. https://yalebooks.yale.edu/2025/07/24/what-do-we-know-about - tears/#:~:text=Chemically%20different%20from%20basal%20and,why%20we%20shed%20emotional%20tears.

Newhouse, Leo: ”Is crying good for you”. LICSW, 1/3, 2021, Harvard Health Publishing, Harvard Medical School: https://www.health.harvard.edu/blog/is-crying-good-for-you-2021030122020

Mund M, Mitte K. ”The costs of repression: a meta-analysis on the relation between repressive coping and somatic diseases”. Health Psychol. 2012, Sep;31(5):640-9. doi: 10.1037/a0026257. Epub 2011 Nov 14. PMID: 22081940.

Tårar: Teori ger tröst åt oss som gråter oss genom livet