Många ugglor fångar sitt byte med enbart hörseln. Aase Berg reflekterar över en annorlunda fågel, domesticerade djur och vilda människor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag vaknar av gny och krafs vid sängkanten. Det är hundvalpen som vill ut. Klockan är fem på morgonen. Vi smyger ut på tomten. Det är sommar och solen har börjat värma bort daggen i gräset, men det brukar ändå kännas som natt vid den här tiden, eftersom det är så overkligt lugnt.

Men så är det inte nu: en koltrast smattrar fram sitt ettriga varningsläte, det bara pågår, den vägrar sluta. Åsynen av mig och hunden brukar sällan utlösa sådan hysteri. Nej, det aggressiva tjattret betyder att kattugglan är här. Jag tittar upp mot gästhusets tak och där sitter den alldeles stilla under skorstenskåpan. Den får precis plats, och plåtens rundning följer ugglans huvud. Där slipper den attackerna ovanifrån, inga utfall från irriterande trastar, även om själva lätet ändå måste vara plågsamt för den här tysta aristokraten bland rovfåglar.

Att ugglor kallas för The wolves of the sky är inte taget ur luften. De är ulvar i fårakläder, bland annat på grund av sättet att flyga. De smeker sig fram mellan träden, passerar som skuggor bara, ljudlöst fluff. Andra fåglars fjädrar har hullingar som ger friktion, det är därför flaxandet låter. Gamarna är värst, de väsnas till och med när de glidflyger. Det gör inte ugglor, eftersom deras fjädrar är specialkonstruerade för att motverka vingturbulensen.

Dessutom har de närmast öververklig ljudkänslighet, eller, om man så vill: musikalitet. Hela ugglans ansikte är uppbyggt som ett öra, en parabol, med upp till sju sorters fjädrar av olika textur som får ljudet att passera på specifika sätt, och många ugglor fångar sitt byte med hjälp av enbart hörseln.

Att ugglorna är så olika alla andra fåglar är nog skälet till att vi ser dem som något mer än fjäderfän, som nåt slags mystiska nattspöken som smyger genom luften på vingar av tyst sammet.

Men samtidigt ser de så absurda ut, rentav löjliga, med sina stora, stirrande ögon. Ugglorna roar oss med sin gravallvarliga humor, med sin bistra uppsyn, eller ibland ett förvånat ansiktsuttryck. Särskilt hornugglan har en kronisk min av att bli tagen på bar gärning med förbjudet fuffens.

Min hundvalp är också på sätt och vis en ulv i fårakläder. Fast ändå inte – på en skala där man genetiskt rangordnat vilka hundraser som står närmast vargen, ligger min hund nästan längst bort. Svårdresserade hundar som vägrar fjäska och har hög integritet, de liknar vargen mest.

Den här forskningen är väl inte hundraprocentigt belagd, men om den stämmer är den överraskande. Det är alltså inte de innerstadsinavlade soffpotatisarna med platt tryne eller såna där pomeranier som man nästan kan köpa i leksaksaffären som är mest avlägsna från sina vargsläktingar. Istället kan min mini-aussie placeras som vargens motpol, troligen på grund av vallhundsgenerna: hon är av en arbetande ras som blixtsnabbt fattar det jag lär henne, och det är enkelt att möta hennes blick i samförstånd eftersom hon har ljusa, blå ögon. Kommunikationen med hundföraren, den har avlats fram genom generationer, mer eller mindre hos olika hundraser. Att samarbeta med människor, det fixar ingen varg.

Vallhundar kan verka milda till sinnet, men deras nippriga impulsivitet är farlig på sitt sätt. Man ska passa sig för att avla fram blandrasvalpar mellan till exempel bordercollie, som är superhispigt signalkänsliga, och stora men jämförelsevis trögtänkta vakthundar typ rottweiler. Överreaktioner och oförutsägbara aggressioner är det sista man vill ha.

I de banorna tänker jag också när jag tittar på fotot av författaren Jennifer Ackerman och den gigantiska lappugglan Percy. Det finns i slutet av Ackermans bok What an Owl Knows, en som trots titeln handlar mer om vad forskarna inte vet om ugglor. Bilden är tagen av fotografen Sofia Runarsdotter, och mötet inträffade på Skansen, vilket ger fotot ett drag av oskuld. Jennifer ler lyckligt och Percy poserar med outgrundlig uppsyn vid hennes sida, och här blir hans storlek uppenbar – hans ansikte är betydligt större än hennes, hans axlar – eller vad man ska kalla dem – är nästan lika breda som en människas. Visserligen är det en illusion, ugglor väger inte särskilt mycket, det är fjädrarna som får dem att se stora ut. Men ändå. Och Percy har nästan ett mänskligt ansikte, med sina för fåglar så unika, framåtvinklade ögon och sin lilla, näsliknande näbb. Percy ser relativt beskedlig ut på fotot, men Ackerman iakttar hur hans pupiller vidgas till svarta avgrundshål när skötaren matar honom med möss.

Det mesta är fortfarande okänt om ugglornas varseblivning, och mystiken har gjort dem till symboler för visdom, men också för död och onda förebud. Plus att de ofta infantiliseras, som motiv på bebisfiltar och i barnböcker. Min personliga favorit fjällugglan, eller snöuggla eller harfång som den kallades förr, den påminner inte så lite om Tove Janssons hatifnattar, en vit svampliknande plopp som gärna befinner sig på marken.

Ugglor är både söta, konstiga och skrämmande. Deras beteenden är ovanligt svåra att avläsa. Ackerman skriver om en forskare som får se ett filmklipp med ett barn som kramar en påstått tam fjälluggla. Forskaren studerar fågelns stillsamma och subtila kroppsspråk och säger förskräckt: ”Den där ugglan är såhär nära att slita ansiktet av barnet”.

Förgulligandet är ett sätt att avdramatisera det oroande draget hos ugglan.

Men när den blodtörstiga varelsen inte längre behöver tänka på att överleva – vad händer då?

Skansenugglan Percy har faktiskt en rätt avancerad historia – det var han som rymde ur voljären år 2022, men fångades in igen efter en vecka. Eller lät hans sig fångas? Bytte han tillbaka friheten mot bekvämlighet? Det var förvånansvärt enkelt att locka hem honom. Han var tränad på att komma på kommandot av en visselpipa.

Djurarter kan domesticeras, enskilda djurindivider kan tämjas. Även om min hundvalp jagar myror och vårtbitare med stor entusiasm, så kommer hon, när hon växer på sig, troligen inte att käka upp mina hönor. Ett lojalt flockdjur äter ingenting som tillhör familjen.

Åtminstone inte när flockledaren tittar på. Ulven i fårakläder är granne med ögontjänaren, och i grunden är min hundvalp fortfarande ett rovdjur. Som det heter i sången: Dina blåa blåa ögon/ och din svarta lilla själ/ jag gick på en nit igen/ fast jag kände dig så väl.” Kan jag lita på vallhundens oskyldigt ljusblå blick? Människosläktet har i alla fall aldrig helt litat på ugglan. I tidiga Mellanösternreligioner associeras hon med Lilith, Adams första fru, som lämnade Paradiset och enligt vissa myter slog sig ihop med ängeln Samael, även känd som mörkrets furste. Och varför skulle man lita på ett djur när man inte ens kan lita på sig själv? Människan är människans varg, vacker men bedräglig. Det som lurar i botten på Percys svarta pupiller kan mycket väl vara min egen spegelbild.

Aase Berg
författare och kritiker

Litteratur

Jennifer Ackerman: Waht an owl knows. Center Point, 2023.

Ugglorna är inte vad de verkar